Bibelstudium den 12 april 2023

Jesu död

¹⁵³³Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. ³⁴Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabachtani?« (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Mark 15:33 f

Jesu uppståndelse

De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. ⁶Men han sade till dem: »Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. ⁷Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’« Mark 16:5-7

Jag ser samman kors och uppståndelse, de är för mig två delar i ett enda skeende. Samtidigt har jag ett behov att skilja det ena från det andra därför att Jesu död berör en sida av mitt inre, uppståndelsen en annan.

Långfredagen står för den verklighet jag som människa är indragen i, gudsövergivenhetens verklighet, det obönhörligas verklighet, den oberörda Gudens verklighet. Tro nämligen inte att Jesus förställde sig när han på korset ropade ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Gudsövergivenhetens verklighet uppfyllde hela hans varelse. Som kalla stråk i mitt inre finns denna känsla av övergivenhet även hos mig. Obönhörligt håller min hustru på att tas ifrån mig. Där finns ingen Gud till hands med ett mirakel. Demensen utför med obönhörlighet sitt nedbrytande verk. Och läkarna står bara och ser på.

Jag får gå från Markusevangeliet till Lukas för att se hur det hela slutade. I Lukas 23:46 återges  Jesus sista ord på korset. Där står:  ”Jesus ropade med hög röst: Fader i dina händer lämnar jag min ande. När han sagt detta slutade han andas”.

I gudsövergivenhetens verklighet står för mig som en kröning av denna verklighet ett överlämnande. Jesus lämnade sin livsande till Gud, inte till slumpen, inte till det eviga utplånandet, inte till den tomhet det innebär att inse att en barmhärtig Gud inte existerar.

Men där inom mig finns också en annan verklighet, trons verklighet. I den verkligheten ser jag Gud i Kristus, inte den av Gud övergivne Kristus. Det var Gud som på korset offrade sitt liv för mig. Jesu rop på korset i Markusevangeliet klingar i trons verklighet ohörda. Gud kan ju inte överge sig själv. Om denna verklighet vittnar den tomma graven.

Denna trons verklighet sprang ursprungligen fram när några kvinnor fann att graven var tom. Och den fick oanad spridning genom att den uppståndne snart visade sig för de sina. Och när den uppståndne farit till himlen finns han fortfarande kvar hos oss hans lärjungar genom sin Ande.

Så finns därför två sanningar i mitt inre, gudsövergivenhetens verklighet och trons verklighet. Den ena sanningen väger lika tungt som den andra. Den första verkligheten främst därför att Jesus inte övergav sin Gud trots att han upplevde sig övergiven. Det lär mig Jesu sista ord på korset, i dina händer Herre Gud lämnar jag min ande.