Bibelstudium den 19 april 2023

Ett levande hopp

³Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, ⁴till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. ⁵Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

¹⁶Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, ⁷för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. ⁸Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje ⁹då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:3-9

Första delen i texten ovan handlar om hoppet, den andra om verkligheten. Det är ju så livet är. När livet är som det ska består det av två delar, å ena sidan av vår inre verklighet, d v s  av våra förhoppningar, våra drömmar, vår tro, å den andra av  den verklighet vi står i. Det ena skall sedan spela samman med det andra. Ur denna interaktion växer livet fram, det liv som är vår verklighet. 

Textutläggningen idag ska visa just  detta, hur det ena samverkar med det andra med resultatet ett liv som fungerar. Medvetet har jag av den anledningen sänkt  texten, tonat ner den specifika situationen, tonat ner Petrus författarskap, för att i stället i min utläggning markera det generella. 

Det som sägs i bibelordet ovan  gäller nämligen  i viss mening alla, troende som icke troende, kristna som icke kristna.  Alla lever vi i en verklighet som innebär ett samspel mellan det inre och det yttre, mellan våra förhoppningar och den verklighet vi lever i. Vad som avgör är om våra förhoppningar går att leva på,  om vår tro förmår samspela med verkligheten. 

I de första kristna församlingarna var detta samspel själva ödesfrågan. Så också i den församling i Rom som 1 Petrusbrevet är adresserat till. (se 1 Pet 5:13 med not). Prövningarna tycktes nämligen oöverstigliga. Dessa kristna i Rom förutsattes förlita sig på en Kristus de inte sett och sätta sitt hopp till en uppenbarelse de inte skådat. Därtill kommer att de levde i en fientlig omgivning.

Var hade då dessa kristna sitt fäste, på vad grundade de sitt hopp? Svaret lyder på Jesu uppståndelse och på övertygelsen att de genom tron vara delaktiga i denna uppståndelse.

Och det blev som de trodde. De kristna i Rom kom att stå i spetsen för en kyrka som gick segrande fram. Snart kom den att omfatta  hela den då kända världen.

Som det var för de första kristna i Rom har det sedan fortsatt. Fortfarande lever vi kristna på hoppet. Vi hoppas på en Kristus som vi inte sett. Och vi grundar vår tro på ett liv efter döden på en uppståndelse som vi själva inte upplevt.

Själva saken är däremot mindre originell, den som handlar om inre tro och yttre verklighet, d v s om ett inre med sina förhoppningar och en verklighet som skall respondera på detta i ett fruktbart samspel. Den processen gäller i princip alla. 

Det för oss kristna specifika är att vi knyter vårt hopp till en Jesus vars liv ändade i korsfästelse och fullföljdes i uppståndelse. Detta specifika har vi gemensamt med den församling i Rom om vilken det står talat om i Perus första brev.