Bibelstudium den 26 april 2023

Judarnas otro

²²Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, ²³och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. ²⁴Då omringade judarna honom och sade: »Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.« ²⁵Jesus svarade: »Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. ²⁶Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. ²⁷Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. ²⁸Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. ²⁹Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. ³⁰Jag och Fadern är ett.« (Joh 10:22-30)

Om tempelinvigningsfesten se Högtider i Uppslagsdelen till Bibel 2000. I texten fungerar den som en tidsangivelse, men har inget med budskapet att göra.

Vad texten beträffar kan den förstås på två sätt. Det ena är att förstå den som ett referat av ett händelseförlopp, det andra som förkunnelse i den tidiga kristna kyrkan. Jag ser den som förkunnelse, dessutom som förkunnelse av avgörande vikt. Den ger exempel på hur man i den tidiga kyrkan uppfattade Jesus och hur man såg på de kristnas relation till Jesus, exempel som fullt ut gäller fortfarande.

Vad vi får ta del av är den förkunnelse som samlats upp i Johannesevangeliet av låt oss kalla dem johanneskristna.  För dem sade gärningarna allt. Jesu gärningar var gudsuppenbarelse. Som Jesus handlade handlade Gud, Gud och Jesus var ett.

Och vi sentida kristna har tagit detta till oss. I en tid då gudstron förankrats i livets, existensens, varats ofrånkomliga faktum men då vi i övrigt famlar om detta faktums konsekvenser delar vi med de johanneskristna svaret; Jesu gärningar visar vad detta ”varats ofrånkomliga faktum” står för. I Jesus ser vi Gud.

För oss är det en tro trots allt. Delen ger svaret. Jesu gärningar liksom alla gärningar som är samstämmiga med dessa, vittnar om vem Gud är. Allt det andra, slumpens skördar, biologins ofrånkomlihet, ond, bråd död, får tiga för detta enda, Jesu gärningar.

Var fick dessa johanneskristna denna sin tro ifrån? Från berättelsetraditioner som i texten ovan, men f a från minnet av korset. Jesu död var för dem som för oss ett slag i ansiktet på dem som förlitar sig på brutalitet och Jesu uppståndelse som vittnesbörd om dess nederlag.. I uppståndelsen lever Jesus vidare. Jesu gärningar sammanfattas och då även för de johanneskristna, i detta enda, kors och uppståndelse.

Och vi sentida kristna stämmer in i denna bekännelse. Och i och med denna bekännelse dras vi in i de johanneskristnas verklighet. Genom att läsa mellan raderna i Johannesevangeliet vet vi att dessa kristna liksom vi inte hade det lätt att bevara sin tro. Verkligheten tryckte på, tidens tankar, yttre omständigheter, nya trosströmningar hotade deras bekännnelse till Kristus. Att lägga allt på tron blev deras räddning, tron på Jesus som den unike. Om övriga evangelier talar om att följa Jesus, så betonar Johannesevangeliet tron på Jesus som det avgörande.

Och som det var för de johanneskristna har det fortsatt. Också vi koncentrerar allt på vår Jesustro. I den samhörighet som tron på Jesus skapar har vi vår trygghet.