Bibelstudium den 29 juli 2026

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!« Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Rom 8:14-17

Paulus ord ovan om anden kan vi inte vara utan. Det vore att förneka andens kraft. Samtidigt har orden  aldrig fungerat som de var menade. De gjorde det inte på Paulus tid, inte heller senare. Tvärtom tycks oandliga småaktigheter vara de första kristna församlingarnas signum. Det är bara att läsa innantill i den nytestamentliga brevlitteraturen för att märka det.

Dessutom visar erfarenheten att de som tror sig i andens kraft leva ett helgat liv i Jesu efterföljd oftast gör det mindre än andra. Vad är nämligen värre än att tro sig vara det man inte är.

Ändå kan vi inte leva utan att tro på att det finns något som heter ett fullkomnat liv i Andens kraft. Det betyder i klartext att det Jesus representerade äger sin tillämpning den dag som idag är.

För min del har den insikten inneburit  att jag ständigt arbetar med min inre människa. Det betyder med den föreställningsvärld som styr mina tankar och handlingar. Jag prövar detta  mitt inre i en ständigt  pågående förnyad självprövning som, när jag har frid med Gud,  ändar i att jag ställer mina föreställningar och tankar till prövning inför korset. 

Under min tid som församlingens herde ledde denna min hållning till att jag stod i spetsen för dem som försökte bygga församlingar, inte för trons helgade människor, utan för dem som stod utanför och behövde få  komma in. Jag fanns bland dem som i mitt inre såg Jesu fullhet som en möjlighet och en väg för dem som inte såg sitt eget väl. Det som för Paulus tycktes vara en förutsättning såg jag som en möjlighet.

Men själva visionen delade jag med Paulus. Denne såg församlingen som av ande förnyade människor. Det både gjorde och gör jag också. Jag gör det med tillägget att detta är mål inte förutsättning.

Dessutom ser jag Guds vägar på ett för Paulus främmande sätt. Dennes lag  var en lag fullbordad i Jesu försoning. Så gör också jag .Men den lag jag har för ögonen är mer svårfångad än den Paulus trodde sig äga kännedom om. Att lagen i vissa stycken förändras utifrån omständigheterna kunde antikens människor, än mindre Paulus, inte tänka sig. Det är däremot en förutsättning i dag där paradigmen, dvs idealbilderna och därmed också i deras efterföljd lagarna utvecklas med vidgat vetande  och ideal i ständig förändring.

Den Guds ande som för Paulus var en förutsättning är för mig en föreställning som jag lever med men som jag samtidigt  ständigt behöver se tydligare. Trots att jag till min karaktär är värdekonservativ förskjuts mina inre  bild utifrån omständigheterna. För min del dock ständigt med riktmärket att Anden har sitt ursprung och fäste vid korset.

På inga villkor vill jag korrigera Paulus. Romarbrevet ”åtta” låter sig icke förändras. Dess sanning låter sig inte skjutas åt sidan. Men vägen till dess tillämpning måste ständigt omprövas. Det är mitt budskap idag.  Hårdhänt blev själve Paulus påmint om detta. Dennes kamp med församlingar som ville gå sina egna vägar utan korset som riktmärke tvingade honom att inse den sanningen.