Bibelstudium den 4 nov 2026

ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar; då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den. Predikaren 12:6 f

Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.«  Luk 20:37 f

Allhelgonahelgen aktualiserar döden. Själv behöver jag inte påminnas. Som åldrad är jag ständigt påmind om dödens närhet. Jag kan inte längre skjuta tankarna på döden ifrån  mig.

Men själen kan inte dö  säger vänner jag möter. Och vem är jag som vill förneka detta. Dock talar jag för min del  hellre som ”den vise” gör i Predikaren om ”livsanden”, den ande/andning som är livets själva förutsättning. När andningen upphör tar livet slut och döden inträder. Men denna livsande, lär oss Predikaren, är förbunden med Gud, (tillvarons allt omfattande livsande som jag i min enfald tänker mig Gud) och återvänder vid döden   till Gud ”som gav den (livsanden)”.

Så förstått är våra döda inte levande i sin egen existens utan i Guds.

Jag har funderat över varför jag i min aftonbön ständigt återkommer till bön för alla de mina som gått bort. Det måste bero på att jag ytterst låter allting bero av Gud. Det är i Gud jag äger det liv som jag och alla andra fått. Föreställningen om en i sig själv odödlig själ är däremot inte levande för mig. Mina döda liksom vi alla  har våra liv i Gud. Det är av Gud våra liv beror inte på en i sig odödlig själ.

Mina funderingar om livet efter döden var aktuella också på Jesu tid. Saducéerna trodde inte att livet hade en fortsättning efter döden. De var influerad av tankar förankrade djupt inne i Gamla testamentet där döden sågs som livets definitiva  gräns. Den Gud många trodde på gav liv och kraft åt de levande.  De döda förlänades i bästa fall en skuggtillvaro.

I lukastexten ovan får vi en bekräftelse på att Jesus förutsatte ett liv efter döden. Detta  i en argumentation som är besläktade med Predikarens. Livet efter döden förankrar Jesus enligt evangelisten Lukas i Gud.

Men tankarna då om en i sig odödligt själ som är så fast rotade i oss, varifrån kommer dessa?Från en inre längtan tror jag mig våga säga, en inre längtan att själen i sig skulle vara odödlig. En längtan som förstärkts av en under tidigare århundraden levande föreställning om en skarp åtskillnad mellan kropp och själ, där kroppen konstaterades vara dödlig, medan själen tillhörde evigheten. Hur många har dessutom inte tyckt sig vid dödsbäddar erfara hur själen lämnade kroppen och gick till Gud. Och vem är jag som kan säga att dessa vittnesbörd är inbillningar.