Bibelstudium den 11 nov 2026

35De (Guds folk under ökenvandringen) mindes att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare. 36Men deras ord var hyckleri, vad de sade till honom var lögn.37De höll inte fast vid honom, de var inte trogna mot hans förbund. 38Men han är barmhärtig, han förlåter synder och vill ingens fördärv. Han håller ofta sin vrede tillbaka, låter inte all sin harm bryta fram. 39Han tänkte på att de bara var människor, en vind som far förbi och är borta. (Psaltaren 78:35-39)

Citatet ovan är ett utdrag från en psalm i Psaltaren som i sin tur består av en lång recitation av frälsningshistorien. Tyngdpunkten ligger som så ofta i den gammaltestamentliga fromheten på ökenvandringen. Välsignelse blandas med förbannelse i skildringen av de utvaldas öden. Gud välsignar och han straffar de med honom förbundna.

I utsnittet ovan framträder Gud som den barmhärtige, den Gud som förbarmar sig över de sina. Han betänker att de bara är människor, ”en vind som far förbi och är borta”.

Vi kristna är inbegripna i den recitation som är psalmens. Även vår  fromhet har sin grund och sitt ursprung i den judiska berättelsen om det utvalda folkets öden. Gamla testamentet är fundamentet  för den kristna berättelsen om Jesus. Det utdrag som bibeltexten ovan utgör går dessutom väl in i den gudsbild som vi hämtar från evangelierna. Också vi kan ta till oss att ett människoliv är som ”en vind som far förbi och är borta”. Men vi förtröstar mer än  Gamla testamentets fromma på  den Guds nåd och barmhärtighet som i  vinden som drar förbi skapar liv. Berättelsen om Jesus har lärt oss detta.

Alla är för den delen delaktiga. Till livet som människa hör, vilket vi erkänner det eller inte, dels den krassa verkligheten, dels också berättelsen om denna verklighet. Verkligheten kräver nämligen att vi förhåller oss till den. Och det gör vi i våra bilder och i våra berättelser som alla är liksom speglingar av det faktiska.

Så var det för den psalmist som föredrog den långa recitation som idag heter psalm 78 i Psaltaren. Så är det för oss kristna som låter berättelsen om Kristus bli en del av vår verklighet, så är det också också för alla andra med sina berättelser.

Dessa berättelser formar oss och leder oss. De gjorde det för dem som en gång föredrog psalm 78, oklart i vilket sammanhang och när. De gör det för oss när vi gör berättelsen om Jesus till ett med oss själva.  De gör det för dem som är upptagna av tidens berättelser vare sig de är skrivna i massmedia, förmedlas i vår sångskatt eller via människor som vi låter oss påverkas av.

Livet låter sig, vare sig vi vill det eller inte, uppdelas i två delar där den ena är den fysiska verkligheten,  den andra den föreställda. Så var det i psalmistens värld, så också  i den kristna världen, likaväl som i den värld som ingen Gud bekänner.

Men den slutliga sanningen då? Är  det psalmistens sanning med dennes tyngdpunkt på ökenvandringens Gud, eller är det den kristna sanningen som låter ökenvandringens Gud tala genom Kristus, eller är det den sekulära med sitt hav av ”gudomliga” tankar och föreställningar som idag håller på att förvandla världen.

Den frågan måste alla ställa sig. Livet låter sig vare sig vi inser det eller inte levas utan att verklighet kombineras med bild och trosföreställning.  Frågan är bara vilken eller vilka.