Bibelstudium den 18 nov 2026
Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. Amos 8:11 f
Orden hämtade från profeten Amos, en profet från 700-talet f Kristus, som predikade dom över ett av stormakten hotat Nordrike (Israel). Så långt bibelcitatets sammanhang. Mitt eget sammanhang påverkar i sin tur min utläggning.
Först på äldre dagar har jag fått klart för mig att den kristna tro jag burit med mig från barnsben är kopplad till den judiskt kristna trostraditionen. Denna är i sin tur förutsatt i en bibel där såväl Gamla som Nya testamentet ingår.
Samtidigt förstår jag ”moderniteten” som en tid där äldre tiders trosföreställningar fallit samman. Den Gud som tidigare tillhörde det mer eller mindre självklara har i nutid blivit något man kan ha eller mista och med det också den kristna tro som är den judiskt kristna trostraditionens förlängning. Kort sagt har tron förvandlats från mer eller mindre allmän egendom till vars och ens privatsak.
Samtidigt iakttar jag hur höga som låga, bildade som obildade, kunniga som okunniga jagar efter fullkomningen.. Man söker kunskap, lycka, tillfredsställelse utifrån de möjligheter som ryms utifrån nutidens möjligheter och tankeförutsättningar. Framför sig har man inte längre Gud utan idealbilder av det fullkomliga. Eller om man tillåts uttrycka sig polemiskt, av Gud har blivit ett antal avgudar.
Men om detta driver mig profetian ovan inte att tala. Detta lika lite som Amos i sin profetia gisslar den angripande stormakten Assyrien. Det skulle annars finnas anledning att göra det.
Men jag gör inte det, utan som profeten vänder jag blicken inåt mot mig själv och tar till mig av Amos profetiska vittnesbörd som vore de inte riktade mot andra utan mot mig själv.
Och då får jag höra de fruktansvärda orden om en Gud om döljer sig för mig. Trots att jag brinner av längtan att komma Gud nära så blir bibelordet stumt och Guds tilltal otydligt, förkunnar profeten. Och jag känner igen mig. Trots att jag värjer mig har jag dragits in i omgivningens kraftfält.. Och där finns ingen Gud, avgudar dock i sällan skådad omfattning.
På Amos tid sviktade gudsförtröstan och som ett straff gjorde Gud ont värre genom assyriernas infiltration och erövring. Mig synes det som Gud straffar oss som fortfarande håller fast vid vår tro genom att inte rida spärr mot vår tillit till övermaktens i vår tid låt oss kalla dem avgudar.
Samtidigt har Gud gjort oss immuna för det som verkligen hör Herren till. Det är alltså med oss som det en gång var för Israel på Amos tid. Vi är så omvärvda av omvärldens låt oss kalla det avgudar att vi inte kan ta till oss av genuin gudsnärhet. Själv ser jag en enda utväg. Först när korsets och uppståndelsens försoning griper tag i mig får jag grepp om min tro och anar Gud.