Bibelstudium den 27 maj 2026

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Må Herrens ära bestå för evigt, må Herren glädja sig över sina verk. Psaltaren 104:27-31

Det är inte alltid lätt för den med öppet sinne att hämta uppbyggelse från den religiöst och historiskt mättade Psaltaren. Enklast om än föga efterföljansvärt är att ta vara på godbitarna och sedan blunda för resten.

Ni som läser mig vet att jag fördömer den metoden. Hederligheten kräver öppenhet för helheten, både det som stöter och det som uppbygger.

Men så inte när man läser psalm 104. Trots att världsbilden är primitiv går det inte att ta miste på vare sig ursprunglighet eller sanning. Textorden ovan låter sig helt enkelt inte förnekas.

Vem kan nämligen förneka att människan, d v s du och jag, är indragna i något vi fått och inte något vi äger men också i något som vi i grunden inta kan påverka. Rik som fattig, genial som fåkunnig, uppburen som föraktad, alla är vi indragna i ett liv vars grundstruktur inte låter sig påverkas.

Vad är dessutom naturligare än att ge denna livets urkraft namnet Gud. Vill man trots detta inte göra det, ja om man så förnekar Guds existens, duger det inte att förneka livet som faktum och under. Det vore att förneka sin egen existens.

Sedan är det en annan sak hur vi skall förhålla oss till detta oemotståndliga faktum som heter liv. Det är inte självklart att som psalmisten jubla över det. Vem kan jubla när Herren döljer sitt ansikte i ond bråd död, vem kan jubla när det käraste man äger tas ifrån mig, vem gläder sig inför utsikten att återgå till den mull varifrån man är tagen.

Psalmisten gör det och vi instämmer när solen skiner och harmoni råder, men gör vi det när katastrofen drabbar oss och allt hotar att bli till intet?

För mig är det just i katastrofen  Jesus kommer in, juden Jesus, den judiska traditionens Jesus, evangeliernas Jesus, Paulus Jesus, min Jesus.

Det är en formad Jesus som är mitt hopp, formad redan inom bibelns ramar och sedan fortsatt formad under de kyrkliga traditionernas händer.

Men det finns hos Jesus det som inte  låter sig formas av de kyrkliga traditionernas händer. Det är försoningens kors, som, tillämpat när skapelsens obönhörlighet inte ger anledning till jubel utan tvärtom till förtvivlan, visar sin kraft.

Om den kraften kan jag vittna. Jag vittnar utan anspråk på att bli trodd av alla Det mesta talar ju emot försoningen både som faktum och anspråk. Fakta talar ju ett annat språk.

Med försoningen är det således inte som det är med Guds skaparverk som inte låter sig förnekas. Säg den som kan förneka sanningen i dagens bibelord.