Bibelstudium den 3 juni 2026

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner –

vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. Ps 113

Att tro är ett vågspel säger jag. Och det skäms jag inte för att tycka.  Blir tron en självklarhet mister den för mig sitt liv.  Jag tänker på hur det blev när kristen tro omformades till en enda motsägelsefri lära som sedan tvingades på ett folk som inte visste bättre än att de fann sig. Detta under 1600-hundra talets svenska ortodoxi, som dominerade fram till den tid då upplysning och så småningom pietismen bröt upp enhetligheten. Samtidigt uppstod nya problem med förståelsen av den kristna tron, problem som när tiden var mogen ställde hela den kristna tron i fråga.

Ta vad jag hittills sagt som en minikyrkohistoria som sammanfattar den kristna trons utveckling i Sverige från 1600-talet fram till dags datum.

Själv tillhör jag inte dem som beklagar mig över utvecklingen.  Den självklara och motsägelsefria tron har jag inte mycket till övers för. Den binder mer än den frigör. Jag lovprisar inte heller fortsättningen. Vare sig upplysning eller väckelse åstadkom den andliga frigörelse som den lovade.

Faktum kvarstår att tron på Gud varken är eller kan vara motsägelsefri. Vi får aldrig riktigt grepp om Guds mening och vilja. Inte ens Jesus fick det. Glöm inte vad han på korset utropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Trots detta  var  vägen inte stängd för vår frälsare. Nytt liv väntade för honom mitt i motsägelsefullheten. Korset öppnade för  Jesus vägen in i fullkomningen.

Det är med korset som klangbotten jag sjunger med i psaltarpsalmens lovprisning av Gud. Mitt i livets motsägelsefullhet vågar jag tro på att allt äger sin fullkomning i en Gud som reser den ”hjälplöse ur gruset och den fattige ur dyn”. Korset har hjälpt mig att se konturerna av det som annars var fördolt.

Sen finns det förstås annat som hjälper mig på traven. För mig tvingar själva livet som faktum fram tron på Gud. Hur skall annars tillvarons under förklaras än utifrån en skapande och uppehållande livsprincip som alltings ”möjliggörare”.

Gud är så förstådd själva förutsättningen för tillvaron och som sådan ofrånkomlig. När våra lärda fördjupar sig i i tillvarons mekanismer, dvs i tillvarons under, är detta ett sätt att närma sig Gud vare sig de bekänner det eller inte.