Bibelstudium den 15 juli 2026

För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några.Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Citat från Paulus 1 Kor 9:20-23

Inte tu tal om att orden ovan uttrycker Paulus hållning. Detta trots att korinthierbreven i sin helhet tycks tala ett annat språk. Är det nämligen något som faller i ögonen vid läsningen är det de ständiga förmaningarna till korinthier som inget tycks fatta. Det är som vore Paulus fylld av ett och korintierna av något annat. Minst av allt befinner sig Paulus på samma våglängd som den församling i Korint vars upphovsman han var.

Ändå är orden genuina uttryck för Paulus hållning. Bakom Paulus tillrättalägganden står en man som är beredd att offra allt för evangeliets skull. Och evangeliet heter försoning, en försoning grundad inte på förtjänst utan på offer, offret i sin tur inte på andras offer utan på eget och det egna utifrån sonens offer, ytterst utifrån Guds eget offer av sin son  på Golgata. Och av detta skapas i slutändan nya förutsättningar för vårt liv på jorden. 

För denna sannings skull är Paulus beredd till anpassningar av halsbrytande slag Han kommer de lagiska till mötes, men också dem som ingen lag erkänner Han blir de svagas stöd genom att själv bli svag, allt för evangeliets sannings skull. Men också genom att som Paulus brev i sin helhet visar genom att inte tröttna på att förmana nyomvända  som ingenting förstår. De tycks ju som sagt befinna sig på en helt annan våglängd än deras läromästare.

Som det var har det förblivit. Evangeliets själva sanning, försoningen, har aldrig fått bli den allt omfattande sanningen. Kristen tro har i bästa fall fått bli antydningar om försoningen som evangeliets själva kärna, inte mera.

Paulus förkunnelse upplevdes redan under dennes livstid som så speciell att det i realiteten blev på ett undanskymt budskap som den första kyrkan växte fram. Snart var också Paulus förkunnelse bortglömd. Han återupptäcktes på riktigt av Augustinus på trehundratalet men inte heller dennes teologi kom att gå segrande fram. Försoningen i Paulus mening har i realiteten aldrig i kyrkans historia fått bli den sanning som styr kyrkan. Därtill är det för exklusivt.

Trots detta ser jag ingen annan väg än den Paulus anvisar. Evangeliets försoning var för honom allt och att levandegöra detta evangelium blev för honom hans livsuppgift. På samma sätt blir vår uppgift som kristna att ständigt orientera oss utifrån detta försoningens evangelium utan att för den skull tro oss ha äganderätten till  denna sanning. Tron blir i realiteten  en övning inför evigheten. Och församlingen en plats där vi övar oss. Blir vi klara över det är mycket vunnet. När sedan det händer som nu och då sker att evangeliets sanning förverkligas, jublar vi. Åtminstone gör jag det.