Bibelstudium den 12 aug 2026

Folket svarade (Josua): »Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.« Josua 24:16-18

Texten ovan, läst som det står, återger folkets (Israels) försäkran om obruten trohet mot sin Gud. Orden riktade till sin nye ledare Josua, Mose efterträdare. 

Eller vid en historisk läsning av texten har vi framför oss ett återberättande långt senare nedtecknat dessutom  i tider av yttersta nöd. Israels existens var i fara. Dåtidens stormakt höll som bäst på att införliva Israel i sitt välde. Historieskrivning enligt ovan med betoning på Guds löften till Israel blev ett av de medel de hotade israeliterna använde för att värja sig. Så förstått  blir bibelordet ovan en försäkran om att tillhöra de av Gud utvalda men också en påminnelse om det faktum att deras Gud en gång för att ge plats åt Israel, jagade ut ursprungsbefolkningen, bland dem amoréerna. Det Gud gjorde då kan han göra fortfarande om så stormaktens arméer syns oövervinneliga. Så kan man förstå varför texten blev som den blev  när den en gång fick sin nuvarande utformning.

Hur som helst ingår texten den dag som idag är  i det vi nuförtiden skulle kunna kalla ett narrativ. Israeliterna förstod sig och förstår sig fortfarande i detta narrativ som Guds utvalda folk vars rätt en gång till och med innebar att på Guds befallning ta till sitt eget det andra tillhörde.

Nu är det emellertid med narrativen så att de med tiden förskjuts och ändrar riktning. För oss kristna som räknar Kristus som vår mästare är detta särskilt tydligt. Utväljelsetanken behöll Jesus, dock i nytolkad form. Det nya Israel, det Israel där Jesus är Herre och mästare, tillhör förvisso de av Gud utvalda, men utvalda inte för att att härska utan för att tjäna. Den andra delen av utväljelsen, den att äga rätt att ta det andra tillhör, vände Jesus däremot upp och ned på. Detta tydligast i en handling som inte kan missförstås. Jesus drog upp till Jerusalem, inte för att härska utan för att tjäna. Jesus gav sitt liv för att andra skulle få del av  det han själv ägde.

Som sagt, narrativen består om än allteftersom med inriktningen förskjuten. Detta även i sekulariserade samhällen som vårt. Grundtankarna består, men rätt för femtio år sedan behöver inte nödvändigtvis vara det idag.

Så även med de kristna narrativ som under århundraden påverkat svenskt sätt att leva och i viss mening fortfarande gör det.

Själv beklagar jag att utväljelsetanken försvagats i våra kristna led. Det känns idag närmast genant att betrakta sig själv som utvald. Men utvald är jag. Att vara kristen är inget mer eller mindre än att vara utvald. Utvald att leva i Jesu efterföljd. Däremot inte utvald att ta det andra äger. Det har Jesus en gång för alla lärt oss. Att om än bara antydningsvis göra sig bred på andras bekostnad är klandervärt.

Slutligen tillbaka till texten om Mose efterföljare Josua och de utvaldas bekännelse inför honom. Brutaliteterna i det nuvarande Gaza och på Västbanken illustrerar hur svårt det fortfarande  kan vara  att tillhöra de utvalda. Detta i en omgivning där ursprungsbefolkningen (palestinierna)  betraktar sig som härtagna, berövade det som i århundraden varit deras eget.

Att i det läget värja sig genom att ta det inte är ens eget kan i Israels fall  aldrig vara lösningen. Detta om än hotet är överhängande att Israel som folk skulle upplösas om Israel inte med vapenmakt hävdade sin rätt.