Bibelstudium den 23 sept 2026

14– kan en som har dött få liv igen? – då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. 15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat. Job 14:14 f

Orden är hämtade från Jobs bok, en bok där en tänkt Job i en närmast oöverträffad dramatisk framställning får framställa det som på ett eller annat sätt rör oss alla, livets gåta och livets mening. För Jobs del meningen i till synes meningslös olycka.

Gud var för Job en självklarhet. Så är den också  för oss när vi betänker det under som heter vara och liv, men vilken Gud frågar vi oss. Detta om inte tidigare när den oundvikliga döden närmar sig.

Jobs fråga ”kan en som dött få liv igen?” är också vår. Jobs svar är i den citerade passagen ovan nej. Den av olycka drabbade Job mäter allt utifrån egen olycka och ser för sina inre ögon att hans liv ändar i utplåning. Vi frestas att om än med andra förtecken förstå döden som utplåning eller av övergång från liv till natur. Av den döda kroppen blir mull eller aska.

För Job som för oss har livet två sidor, varav en svarar mot det faktiska den andra mot det föreställda. Och i det föreställda finns för Job en Gud som är en spegling av det sant mänskliga, den del i oss som längtar och som låter sig förenas med andra i i kärlekens band. Med den föreställningen levande inom sig förvandlas Gud från den obönhörlige till den av kärlek till sina barn uppfyllde. Gud blir mer än livgivare. Gud blir också den som i kärlek bevarar de sina.

Men den Guden kan Job inte tro på. Hans eget öde vittnar mot, Guds omsorg blir till en önskedröm, en ljuvlig önskedröm ”Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat”.

Men nu gäller det inte Job utan dig och mig. Med Job delar vi livets villkor där det ena är det vi erfar det andra vad vi föreställer oss. Dessa båda villkor delar vi alla. Samspelet mellan det sedda och det trodda pågår vare sig vi vill det eller inte från vårt första andetag till det sista.

Frågan är om vi har anledning att se det som Job där den kärlek som omsluter oss i slutändan förvandlas till jord eller aska. Den kärlek som han anat eller också fått uppleva förvandlades när den haft sin tid  till ett sken utan bestånd.

Jag betänker hur det är för mig där min älskade hustrus kärlek till mig och sina barn så sakta sjunker undan i omedvetenhetens dimma. Men jag tänker också på min tros Kristus, vars liv ändades på ett kors och i en öppen grav.

Tor Andræ biskop och religionshistoriker stod under sin livstid inför just den här frågeställningen. För honom som för Job gällde frågan om döda kan få liv igen. Hans svar blev ett ja till livet. Hans livsvandring mede en tänkt Jesus vid sin sida gav honom hopp inför döden.

Jag tänker som Tor Andræ. Min livsvandring där korset alltmer blivit det i min föreställningsvärld som jag ”kontrar” verkligheten med gör att jag tror det Job ville tro men inte  kunde.