Bibelstudium den 30 sept 2026

…innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar; då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den. Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet. Pred 12:6 ff

Bakom den bok som tillskrivs kung Salomo döljer sig en anonym författare som levde några hundra år före Kristi födelse. Dennes budskap har vissa likheter med Jobs utfall mot Gud i sin bok men är ändå speciellt genom sin betoning  på tillvarons tomhet. Allt ändar i tomhet, förkunnar han. När livet tar slut återvänder stoftet till den jord som är dess ursprung och ”livsanden” till den Gud ”som gav den”.

I dag tar jag inte upp det märkliga i att en bok av Predikarens karaktär får plats i bibeln. Jag säger bara att dess  budskap om tomhet och förgänglighet är fotat i en orubblig insikt om Gud som tilllvarons skapare och uppehållare. Vi har alltså inte göra med en modern ateist som försöker få till det genom att påstå att tillvarons ”vara” har sin grund i ”ickevara”.

Jag nöjer mig med att konstatera att den tomhet eller fåfänglighet som författaren förutsätter har sin grund i Gud, en Gud till vilken ”livsanden återvänder”.

”Livsanden” dvs det som är kriteriet för att en människa är vid liv, förutsätts alltså inte upplösas i intet. Det strider mot att Gud är förutsättning för själva livet. Gudstron förutsätter att livsanden återvänder till Gud. Om inte vore inte Gud Gud.

För mig är denna sanning en brygga över mot det som i Gamla testamentet ledde över till uppståndelsetro, en uppståndelsetro som Nya testamentets saducéer inte hade, däremot fariséeerna och f a Jesus.

Men denna uppståndelsetro var inte grundad i tron på en odödlig själ, inte i något som människan själv ägde, utan i den Gud på vilken allt liv beror.

För mig är detta den tröst jag äger på ålderns höst när mina vänner en efter en tas ifrån mig. Den Gud på vilken allt beror bär t o m det som är  försvunnet och upplöst i intet. Det är ytterst inte mitt minne som bevarar mina bortgångna vänner, utan Guds, om jag tillåts uttrycka mig barnsligt.

Så kan jag alltså även i bibelns mest pessimistiska men samtidigt hänsynslöst klarsynta böcker ett hopp lysa fram mitt i fåfänglighetens mörker. Det hoppet heter Gud.