(Se även ”Med mina glasögon 6”, 4 21 Befryndad med dem som bejakar det uppenbara.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 januari 2021

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn. (1 Kung 8:41-43) 

     Texten ovan ingår i kung Salomos bön till Gud. Salomos bön i sin tur utgör ett avsnitt i det som kallas det deuteronomistiska historieverket. Om detta kan du läsa i uppslagsdelen i Bibel 2000 under rubriken berättande skrifter.

     För att göra en lång historia kort är religiösa ideal från, förmodar man, mitten av 500-talet före Kristus av författaren (-na) till 1 Kungaboken klädda i en bön som kung Salomo antogs ha bett på 900-talet f Kr.

     Om du tror att jag är ”ute och cyklar”, häng inte upp dig på vad jag sagt ovan. Tror du att texten ovan är en autentisk återgivning av Salomos bön, så ”kör för det”. Det är ju ändå innehållet  i den s k bönen som är det avgörande.

     Både i den ena och den andra läsningen av bönen står det klart att det  i bönen förutsätts ett ”vi” på den ena kanten  och ett ”dom” på den andra. Vi står för egendomsfolket Israel, Guds eget folk, det enda folk som står Gud riktigt nära. Andra folk har inte den ställningen. Deras innebyggare kallas i bönen följdriktigt främlingar.   

     Poängen i bönen är att det finns tillfällen då gränsen mellan ”vi” och ”dom” upplöses. Detta sker när främlingen från det fjärran landet träder upp till Salomos nybyggda tempel på Sion och där tillber Gud. Då upplöses en gräns, gränsen mellan egendomsfolket och andra folk. Samtidigt inleds en ny epok där människor från alla länder kan dra upp till templet för att tillbedja. Gud blir allas Gud  dock så att Israel fortfarande förmenas i egentlig mening vara Guds eget folk, egendomsfolket.

     Så långt vad återgivningen av Salomos bön från 900-talet före Kristus lär oss, eller med min läsning vad  ideologerna bakom det deuteronomistiska historieverket förkunnade på 500-talet före Kristus.

     Men vi som idag tar del av denna text lever varken på 900-talet f Kr eller på 500-talet f Kr. Vi lever nu och som kristna av idag har vi fått del av mer än någonsin kung Salomo. Vi har fått del av Kristus.

     För oss är inte Jerusalems tempel det viktigaste, utan det andliga tempel som ytterst är Jesus Kristus ( 1 Kor 3:16) . I tron på honom förstärks tron på att även främlingen och främmande kulturer kan få del av Guds välsignelse.

      Dessutom tror vi att den utväljelse som kung Salomo förutsatte skall förstås på ett förnyat sätt. Utväljelsetanken tas inte bort av Kristus men fördjupas. Den utvalde är inte utvald för att ”gå före i kön” utan för att lyfta fram andra inför Guds ansikte. Hela Jesu gärning visar detta.

     Israels utväljelse, respektive utväljelsen genom tron på Kristus blir med ögon öppnade av Kristustron inget privilegium utan en uppgift, uppgiften att lyfta ”främlingar” fram inför Guds ansikte. Vi ser alltså med klarare ögon än både Salomo och fromma judar på 500-talet f Kr. Deras utväljelsetro delar vi samtidigt som vi förstår den på ett fördjupat sätt.

(Sen även ”Med mina glasögon 6”, 3 21 Befryndad med dem som förnekar det uppenbara)

Bibelstudium i Vivalla den 20 januari 2021

Mose sade: »Låt mig få se din härlighet!« 

Herren svarade: »Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.« Han fortsatte: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.« (Spärrat av mig)

 (2 Mos 33:18-23)

     2 Moseboken, varifrån texten är hämtad, berättar om Guds uppenbarelser för Mose, befrielsen från Egypten och om lagstiftningen vid Sinai. Den här texten återger en dialog mellan Herren Gud och Mose.

     I den dialogen begär Mose att få se Herrens härlighet. Det betyder i den konkret tänkande semitiska föreställningsvärld som också var Moses,  att Mose begärde att få se Guds ansikte i all sin konkreta härlighet. Men det fick han inte. Guds rygg fick han däremot skåda. Guds ansikte får ingen levande varelse se. Så lyder budskapet.

     Den kristna trons belackare menar att det här är ord riktade till oss med en religiös livshållning. Det är vi som tror på Gud som får nöja oss med att se Gud på ryggen. Själva står de för en sekulär livshållning och där har Gud ingen plats.

     Tror dom, men där tror dom fel. Det är nämligen sanningen de ledande av dem söker, liksom den rätta vägen. På skilda sätt sker det. De spekulerar, de tror, de experimenterar, de finner och det i en aldrig upphörande rörelse. Vad är detta annat än försök att finna det absoluta, det slutgiltiga. Och vad är detta absoluta, detta slutgiltiga annat än Gud? Visserligen inte en Gud i människoskepnad. Men vilket upplyst människa av idag tror på en Gud i människoskepnad.

     De sekulära söker det slutgiltiga, det absoluta, de religiösa Guds härlighet och Guds ansikte. Vare sig vi är sekulära eller religiösa gäller ett och desamma. Vi kommer aldrig fram till den sanne Guden. Gud ser vi enbart på ryggen. Det är vad texten vill förmedla.

     Tillbaka till texten. Berättelsens poäng tycks spänna mot annat i bibeln. Kännetecknande för bibeltexterna i såväl Gamla som Nya testamentet är ju att de målar upp två vägar, den rätta respektive den väg som leder fel. Den ena leder till Gud, den andra till fördärvet. Även Jesu förkunnelse kan läsas så. Om att se Gud på ryggen är det aldrig något tal.

     Men glöm inte Jesu ord på korset. I  sin förtvivlan ropar Jesus till Gud, ”varför har Du övergivit mig”. Han som prästerna idag i sin förkunnelse regelmässigt identifierar med Gud, t o m han hade tappat greppet. Med Mose såg han i sin förtvivlan Gud på ryggen.

     Att se Gud ansikte mot ansikte tillhör den kommande världen inte livet här på jorden. Det är budskapet idag. Trots allt som vittnar om Gud är våra bilder av Gud ändå oklara.

      Slutligen till de sekulära, tro aldrig att ni nått fram till det absoluta, de slutgiltiga. Även ni ser Gud på ryggen trots alla era landvinningar. 

Bibelstudium i Vivalla den 13 januari 2021

Herrens tjänare och hans uppgift 

Detta är min tjänare som jag ger kraft,  min utvalde som jag har kär.  Jag låter min ande komma över honom,  han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning. (Jesaja 42 v 1-4)

     Texten ovan är för mig och många med mig  en av den kristna trons nyckeltexter. Den är hämtad från ett block utsagor i profeten Jesajas bok (Jesaja 40-55) som i den lärda världen fått beteckningen Deuterojesaja. Dessa ord är bland dem som bidragit till att en ursprunglig stam- eller folkreligion omvandlats till en världsreligion. Till detta hör dess avgörande betydelse för vårt sätt att förstå Jesus.

     Herrens tjänare, i sin ursprungsbetydelse en beteckning för ett idealt Israel, läser vi kristna som ett idealt Israel nedkortat till en enskild person, Jesus Kristus. Så förstådd kan texten användas som en tolkningsmall som kan och som jag ser det skall användas för att få grepp om vad Jesus stod för och i förlängningen också vad den kristna församlingen har för uppgift.

     En konsekvens av denna läsning blir att uttolkningar av Nya testamentets Jesus som inte harmoniserar med Jesajas profetia av mig och de som ser som jag döms ut som feltolkningar. Kristna församlingar och kyrkor som negligerar Jesaja 42 anser vi hamna vid sidan om trons själva ärende. Detta även om man i övrigt mödar sig om trohet mot Guds ord.

      För att inte tala om hur viktig Jesajatexten kan bli som korrigeringsmedel. När kristna i from iver att  följa bibelns bokstav fastnar för utsagor i bibeln som svär mot Jesaja 42 kan profetian användas som korrigeringsmedel. Domen blir inte nådig. Att skjuta undan profetian, påstår jag, kan i värsta fall innebära att tron förvandlas till sin egen motsats.

     Vad är det då som gäller? Kort uttryckt att föra rätten, det betyder Guds vilja, till seger utan våld eller tvång. Det är vad Jesaja vill säga när han talar om att inte ”knäcka” svaga strån eller släcka ”tynande” lågor. 

    Rätt och barmhärtighet smälter hos Jesaja samman till ett och som rätt och barmhärtighet  går rätten segrande fram. Det mänskligt sett föga uppseendeväckande i detta rättens förverkligande glömmer man gärna. Att vare sig ”knäcka strån” eller ”släcka tynande lågor” brukar inte vara sånt som väcker uppseende.

     Ändå var det detta föga uppseendeväckande som ledde till alltings förvandling. Det var nämligen ytterst ”seger på jorden” korset syftade till och det var ”fjärran länder” som skulle beröras av segern på Golgata. 

     Översatt till oss kristna i ett efterkristet Sverige betyder det att vägen till andlig förnyelse går genom den lokala kristna församlingen. Dess kännetecken är att dess aktiva medlemmar vare sig knäcker strån eller släcker tynande lågor. I klartext att församlingen är en församling vars främsta uppgift är att värna  de mest utsatta.

(Se även ”Med mina glasögon 6” 1 21 Med uppriktigheten som tolkningsnyckel)

Bibelstudium i Vivalla den 6 januari 2021

Jesus och Mose

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus, men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. (Hebr 3:1-6)

     Vår allra heligaste sanning klär vi i bilder. Detta alltid, undantagslöst. Och denna, den allra heligaste sanningen, kan ta sig de mest skilda uttryck. Politikerna har sitt bildspråk, nationalisterna sitt, miljöaktivisterna sitt och hjälporganisationernas företrädare sitt. Så även de bibliska författarna och alldeles särskilt Hebreerbrevets författare.

     Hebreerbrevets författare, en grekiskt bildad judekristen, har klätt sin förkunnelse om Jesu förbindelse med Gud i den judiska tempelkultens kläder. Jesus är sonen, översteprästen, som frambär det slutliga offret till Gud och bringar en allt omfattande försoning.

     I texten ovan ställer han Jesus mot Mose, den Mose som under ökenvandringen mötte Gud i det mobila tabernaklet, här kallat Guds hus. Denne Mose var i all sin höghet Guds tjänare, Jesus däremot Herre. 

     Hebreerbrevets författare låter därmed i sitt bildspråk Jesus inta platsen vid Guds sida som delaktig i Guds vilja och beslut. Det blir konsekvensen av att han råder över Guds hus. På det följer en  halsbrytande nytolkning. Guds hus är inte Jerusalems tempel utan vi, dvs i det här fallet de som tar del av den rundskrivelse till kristna församlingar som texten ovan ingår i. Vi hör alltså till Kristus liksom Kristus hör till Gud. Och vårt liv som kristna är menat att vara ett liv i Gud, det betyder ett liv tydliggjort av och i Kristus, ytterst i dennes roll som försonare.

     Bildspråket och ramverket är alltså omfattande och snårigt för oss som lever i en annan kulturmiljö än mottagarna av den rundskrivelse som heter Hebreerbrevet. Men bakom det svårtydda något enkelt och entydigt. I tron på Kristus finns livet, finns Gud och finns det som är viktigare än allt annat, försoningen. Därför är det med nödvändighet Kristus som är riktpunkten i våra liv, en riktpunkt som är menad att som en verkande substans tränga in i våra personligheter och omforma dem. Försoning skall vara vårt kännetecken, försoning vår väg till Gud.

     Hebreerbrevets bildspråk kan i ”bibelnördars” händer förvandlas till byggstenar i ett bibliskt trosbygge av både detaljerat och omfattande slag och med de mest skilda resultat. Felet med dessa konstruktioner är att man inte uppfattat och trängt in i bildspråkets funktion i Hebreerbrevet, att förmedla något enkelt och entydigt,  i det här fallet Kristus som allt i de troendes liv.

     Det dagliga bildspråk som möter oss i politikers, opinionsbildares och idealisters tal kan på motsvarande sätt missuppfattas av oss som tar del av detta tal. Vi kan konstruera det mesta ur detta talande. Detta såvida vi inte uppfattar bildspråket och att bakom bildspråket finns en kärna och att denna kärna ytterst är enkel och entydig. Det gäller bara att uppfatta detta enkla och entydiga.

     Så till sammanfattningen.  För oss kristna är livet Kristus och livets mening försoning. Varom inte måste vi vända om. Vad det är för andra avslöjar det som ligger bakom deras bildspråk, deras associationer och deras känslomässiga yttringar.