(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 99 ”Det är så pinsamt”, sa socialförsäkringsministern)

Bibelstudium i Vivalla den 27 januari 2016

Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt.Men du gav mig liv,o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven.(Jona 2:6-7)

Det är lätt att ta död på Jona bok. Ni vet berättelsen om profeten Jona som försökte fly från Gud och hamnade i den stora fiskens buk. Men som kastades upp och så småningom hamnade i Nineve, där han på Guds uppdrag predikade stadens undergång. Men Nineves kung lyssnade och bättrade sig och stadens skonades. Varpå Jona drabbade samman med Gud, missnöjd över att Gud inte gjort som han lovat. Den korta boken slutar med en uppgörelse mellan Gud och Jona vid ett kurbitsträd utanför staden. Syftet med Jona bok är att ställa Jonas oförsonlighet mot Guds barmhärtighet.

Som sagt, det är lätt att ta död på Jona bok. Det är bara att säga att det här är en saga och sen inte bry sig. Men då missar man att den uppbyggliga berättelsen vittnar om Guds oberäkneliga men äkta kärlek.

Mer än annat missar man att i Jona bok är inmängd en psalm av annan karaktär än övrigt i boken. I denna vittnar en psalmist om sin dödsångest. Realismen är där hundraprocentig. De bilder som används är nödvändiga för att ångestens fruktansvärda sanning skall bli så tydlig som det någonsin går. Texten ovan är ett utdrag ur denna psalm.

Det svåra i ångest är att hoppet har slocknat. Allt är insnärjt i varandra, allt är mörker, allt är bottenlös förtvivlan och dödsångest.

Varför skall det behöva vara så? Hur kan Gud tillåta? Varför detta slumpmässiga lidande bland människor som till synes inget ont gjort?

Något rationellt svar ges inte. Allra minst ges något i Jona bok. Här finns i den berättande delen i framställningen inget svar på varför det skuggande kurbitsträdet behövde vissna just när Jona behövde dess skugga, eller varför solen behövde bränna Jonas huvud så att denne så när svimmade. Inget svar på allt som till synes av en slump drabbar den oskyldige och som inte kan härledas till någon annan än Gud. Bara påståendet att Gud bryr sig, att Gud mer än annat bryr sig om den stora staden Nineve som det tar tre dagar att vandra igenom och som har 120000 invånare som inte ens kan ”skilja på höger och vänster” (tre dagar i en stad på 120000, det borde ha räckt med tre timmar).

Nej inte bara detta, det finns något ytterligare i Jona bok som det inte duger att gå förbi. I psalmen som nödtorftigt är kopplad till den övriga framställningen, men som är något alldeles för sig, slutar inte allt i elände. Psalmen ändar i följande lovsång där följande ord utgör själva höjdpunkten; ”Men du gav mig liv, o Herre, och förde mig upp ur graven”.

Därmed har den äkta religiositetens själva adelsmärke satts på denna märkliga berättelse som är ett mellanting mellan saga och sannskildring, liksom på den i realiteten fristående ångestskildringen som är infogad i denna. Detta adelsmärke är hoppet, det förverkligade hoppet och det ännu oförverkligade, hoppet att Gud räddar, Gud frälsar.

För min del måst Jona bok kopplas för att jag skall våga ta detta hopp på allvar. Jona bok måste kopplas till bibeln samt ytterst till frälsningsgärningen i Kristus. Själv tar jag Jona bok på allvar först när jag ser dess samband med frälsningsgärningen i Kristus.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 98 Spåren av Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 20 januari 2016

I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden. (Paulus brev till efesierna kap 1 v 7-10)

Det ena läggs till det andra i en oupphörligt pågående ström av tankar, händelser och upplevelser. Samtidigt pågår sovring och lagring i det vi kallar minnet. Både det ena och det andra lika nödvändiga för att vi skall kunna orientera oss. Men observera, det måste vara kvalité på såväl sovring som lagring. Om inte blir vår upplevelse av omgivningen en enda stor vanföreställning.

Få har tänkt på att det förhåller sig på motsvarande sätt i bibelns värld. En sak är det bakomliggande händelseförloppet i bibelns skildringar, en annan sovringen och lagringen av det skedda.

Skall sanningen fram kommer vi aldrig åt det mest ursprungliga. Det var ju inte precis nu som det begav sig med Abraham, Mose, profeterna och Jesus. Vi är hänvisade till sovrat och lagrat material. Frågan är om det är kvalité på sovringen och lagringen, eller om det mesta vilar på en vanföreställning.

Dagens text är ett paradexempel på vad sovring och lagring kan leda till. Paradexempel därför att det dels är Paulus nummer två som här talar. En äldre Paulus om du föredrar den beteckningen. I annat fall är det en Pauluslärjunge som i Efesierbrevet sammanfattar det han förstått vara det själva meningen med Jesu framträdande.

”Paulus den andres” tolkning av Jesu framträdande är att vi ”i honom och i hans blod” har ”friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser”. Det betyder att Paulus förstår Jesu liv som självutgivande, hans död som försoning. Dessutom att detta Jesu liv är det mest väsentliga som någonsin ägt rum. I Jesu liv sammanfattas själva meningen med livet. Allt som är värt att veta är sammanfattat i honom.

Är detta en sanning eller är det en vanföreställning? Åsikterna är delade. Ett är säkert och det är att de som lutar åt att det är en sanning, kallas kristna. Att satsa på och inrikta sitt liv utifrån att Jesus är livets utgångspunkt och mening, är i själva verket definitionen på en kristen. Det finns också andra definitioner men dessa är långtifrån lika ”pricksäkra”.

Beviset på sanningen då? Vari består den? I efterföljelse, inget annat. Det egna livet i Kristus är den enda försäkring som ges oss. Att tro är ett sätt att leva.

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon”, 97 De inre bilderna och verkligheten.

Bibelstudium i Vivalla den 13 januari 2016

Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. 2 Korinthierbrevet kap 4 v 4

Denna världens gud skriver Paulus. Han räknar alltså med flera gudar än den han själv bekänner sig till. Det gör jag också och det dessutom högröstat. Läs mina inlägg under rubriken ”Med mina glasögon” på min hemsida skall ni märka det. För mig är det nämligen uppenbart att människor som sagt nej till gudstro ändå inte förmår skaka av sig den. Om Gud står för den fullkomliga principen, det absolut rätta, det slutliga svaret på alla frågor, är det uppenbart att fler än bekännande kristna är relaterade till det överjordiska som vi gett benämningen Gud. I själva verket är det så att den som inte i någon mening sträcker sig mot det fullkomliga är en människa som tappat orienteringen.

Vad denna världens gud gjort är att han förblindat förståndet på dem som inte tror, påstår Paulus. Även i detta håller jag med Paulus. Bara så att jag i syfte att nå fram använder begreppet tro på ett vidare sätt än Paulus. Paulus förbinder tro med tro på frälsningsgärningen i Kristus, kort sagt med kristen tro. OK, men det betyder inte att tro är begränsad till just kristen tro. Tro är en allmän företeelse, så allmän att det lär vara svårt att klara sig utan den. Tro är nämligen ett parallellord till hopp. Och hoppas måste man annars är det svårt att leva. Frågan är alltså inte om man tror, utan vad man tror på. Jag förmodar att Paulus i sin himmel inte skulle ha något emot denna utläggning.

Således hävdar jag och jag tror jag har Paulus med mig, att frågan inte är om man tror utan vad man tror på. Dessutom påstår jag med Paulus att viss tro förblindar. Frågan är bara vilken tro det är som förblindar, och i förlängningen vilken tro det är som upplyser.

Att sätta allmängiltiga ord på vilket som är det ena respektive det andra är i många fall omöjligt. Allt har så många sidor. För min del menar jag att det är en livsuppgift att ständigt vara på sin vakt mot tro som förblindar och ständigt söka tro som bär. Detta sökande gäller livets alla områden.

Men du vet ju svaret, replikerar nu några av er. Du har ju bekänt dig till Jesus. Han är ju svaret. Förvisso! Men nu är saken den att övertygelsen om att Jesus Kristus är svaret, inte nödvändigtvis gör att jag har besked i alla frågor. Jesus är nämligen inte laggivaren, som i alla enskildheter prickar in det rätta. Inte ens i Bergspredikan är han det. Konsekvensen av ett djupgående studium av just Bergspredikans stränga bud blir tvärtom att tron på möjligheten att kunna lyda lagen eroderar till förmån för bön om att finna den rätta vägen. Vem kan nämligen i egen kraft bli kvitt de onda böjelser som Jesus i Bergspredikan brännmärker?

Jag säger som KG Hammar, jag har inte sanningen men jag söker den. Till det tillägger jag att tron på Jesus hjälper mig i mitt sökande. För mig är Jesus ljuset i tunneln

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 96 Mässan som dörröppnare)

Bibelstudium i Vivalla den 6 januari 2016

Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud. Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom. Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. (Profeten Jesaja kap 49 4-5)

Jag i bibelordet ovan är Herrens tjänare. Judarna anser att denne Herrens tjänare är en personifiering av ett gudfruktigt Israel. Vi kristna däremot sätter likhetstecken mellan Herrens tjänare och Jesus. För oss handlar hela kapitel 49 i Jesaja bok om Jesus som hela världens frälsare. För judarna däremot om hur Gud på 500-talet före Kristus med Herrens tjänares hjälp befriade det egna folket från den babyloniska fångenskapen. Gemensamt för både judar och kristna att denna befrielse pekar framåt mot något ännu större, allas upprättelse. Det står ju,

Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min (Guds) räddning skall nå över hela jorden. (Jes 49:6)

För mig kompletterar de båda tolkningarna varandra. Dessutom och framför allt tror jag att profetior i såväl Gamla som Nya testamentet har den egenskapen att de lever vidare från en tid till en annan. De är odödliga, ständigt aktuella löften. Det är bland annat detta som gör bibeln till den Heliga Skrift. Det märkliga med dessa löften är att de via Herrens tjänare Jesus Kristus, spiller över på mig, liksom alla andra som vigt sitt liv åt just Kristus. Jag tror mig alltså vara bland dem som äger del i profetiornas löften.

Nu är profetiorna många i såväl Gamla som Nya testamentet. Det skall dessutom sägas att många av dem är för mig obegripliga, dessutom inte sällan anstötliga. Jag måste censurera i det stora utbudet för att kunna ta löftena till mig. Men hur? Svaret är enkelt; jag tar till mitt hjärta allt bibelord som handlar om försoning och upprättelse och säger för mig själv, detta gäller även mig. Även genom mig skall dessa löftesord förverkligas.

Skratta inte åt mig för detta ”trossprång”. På ett eller annat sätt gör de flesta på liknande sätt. De tar till sig ett urval av löftesord och lever efter dem. Livet lär inte vara möjligt att leva om man inte gör så. Frågan är vilka löftesord vi tar till oss och vilka vi vänder ryggen, inte om vi tar till oss eller inte.

För mig är dagens bibelord sannskyldig tröst. Är det någon som ansträngt sig fruktlöst och fåfängt förött sin kraft, så är det jag. Jag satsade så hårt på det jag trodde att jag i femtiofemårsåldern kapsejsade och inte förmådde fortsätta som tidigare. Nog jobbade jag vidare, men inte som förr. Fortfarande känner jag av min inre skada. Men det jag kämpade för varken vann eller vinner framgång. Kristen tro med centrum i försoning och upprättelse, församlingsgemenskap, inte för egen skull utan för det gemensammas bästa, etik med utgångspunkt i att livet är en gåva, inte en rättighet, allt sådant har trängts tillbaka för andra frågor. Och sen det viktigaste av allt, min ständiga upprepning; tro gör vi alla, frågan är inte om vi tror utan vad vi tror på. Allt tycks ha fallit vid vägkanten till ingen nytta (Matt 13:4 par)

När det känns så är det gott att höra att Herren skall ge mig min rätt, att min lön finns hos Gud.