(Se även ”Med mina glasögon” 60 Subjektivitetens tuktan

Bibelstudium i Vivalla den 29 april 2015

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. 8Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. (Profeten Jesaja kapitel 54, versarna 7 f)

Att tänka och handla utifrån verkligheten är en nödvändighet. Det förstår även många av oss kristna, även om vi stretar emot så gott vi kan mot att acceptera en, som vi upplever det, hejdlös sekularisering. Vi förstår att det kristna budskapet måste riktas rakt in i nuet för att vi inte alldeles skall hamna utanför. Så var det redan med bibelordet. Detta är om något riktad rakt in i dåtidens verklighet.

Ta dagens text som exempel där Gud lånar sin mun åt profeten och talar om sin häftiga vrede mot Israels barn som nu är förbytt i kärlek till sitt folk. Texten förutsätter att vreden tog sig uttryck i fördrivningen till Babylon på femhundratalet före Kristus, och kärleken i befrielse från fångenskapen sjuttio år senare.

Detta Guds budskap till sitt utvalda folk är sagt under en tid då det i människors medvetande gick en någorlunda rak linje mellan brott och Guds straff. Israels trolöshet mot Gud orsakade således fördrivningen till Babylon. Må så vara att konung Nebukadnessar fick vara Guds redskap när Gud straffade sitt folk. På motsvarande sätt fick perserkonungen Kyros vara verktyget när Gud förbarmade sig över sina straffade barn efter de sjuttio åren i Babylon. Därav textens tal om Guds vrede och Guds förbarmande.

Detta budskap om vrede och förbarmande hade i dåtid alla möjligheter att landa i de frommas hjärtan och bevaras i deras minnen. Följdriktigt hamnade det i bibeln och till yttermera visso i den mest uppmärksammade delen av Gamla testamentet, för att sedan få ny aktualitet i Nya Testamentet.

Vi har nuförtiden fått svårt för tanken på Guds rättvisa domar. Vi kan inte längre se den raka linjen mellan brott och Guds straff. En grym verklighet svär emot sådant tal. Det är ibland som vore slumpen Gud. Men det betyder inte att vägen till Gud är stängd ens för oss. Gud gör sig påmind, om än på nya sätt. Jesu framträdande var en enda stor nytolkning av förhållandet Guds vrede och hans förbarmande. Så har det också fortsatt. Genom Guds tjänare i skilda tider har profetiorna getts nya betydelser allt efter nya omständigheter och människor har genom deras ord erfarit Guds närvaro.

Är verkligen bibeln så tidsbunden? Du kanske tvivlar på det. Till dig ger jag ett ord som står i direkt sammanhang med dagens text. Där tröstas det från Babylon befriade Israel med följande ord. Även här är det Gud som påstås tala.

Åt söder och norr skall du utbreda dig, dina ättlingar skall fördriva de främmande folken och bosätta sig i de övergivna städerna. (Jesaja 54:3)

Det är ord som dessa som gör att jag envist låter Jesus bli min tolkningsnyckel i mitt studium av den Heliga Skrift. Med honom bakom ryggen omtolkar och nytolkar jag friskt och utan att fördölja vad jag gör.

(Se även ”Med mina glasögon”, 59 Subjektivitetens seger)

Bibelstudium i Vivalla den 22 april 2015

 22 Han  (Kristus) begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. 23Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. 24Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. (Första Petrusbrevet, kapitel 2, versarna 22-24)

Petrus och kretsarna kring honom gjorde som Paulus. Allt de sade, tänkte och gjorde satte de i relation till sin tro på Jesus Kristus. Och då inte enbart till ”händelsernas” Jesus som ofta evangelisterna tycks göra när de återberättar händelser i Jesu liv. Petrus tog det i stort, utgick från det som var själva summan, betydelsen av Jesu död på korset.

Det som intresserar mig i detta bibelstudium är varifrån Petrus och hans vänner hämtade sin förståelse av detta kors. Det är uppenbart att profetian i Jesaja 53 spelade en avgörande roll. Versarna 22 och 23 i texten ovan  är direkt hämtade från Jesaja 53:7 ff.  Den profetian tycks alltså till och med viktigare för Petrus än evangeliernas ögonvittnesskildringar. Varför? Därför att profetian tar fasta på det väsentliga; att Herrens tjänare, i det här fallet Jesus, i slutändan inte kämpade emot, inte förbannade sina bödlar, utan överlämnade sitt öde  ”till honom som dömer rättvist”.

Sen har jag en bestämd uppfattning om fortsättningen: ”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade”.

 Nog vet jag att Petrus också där tänkte bakåt. Förutom i Jesaja 53:5,12 finns det mängder i Gamla testamentet om försonande offer. Hela det gammaltestamentliga offerväsendet var ju uppbyggt utifrån tanken att offerdjuren skulle bringa försoning. Ändå var det inte detta, inte ens Jesaja 53, utan den egna erfarenheten av livet i Kristus, som var avgörande för Petrus. Denne hade ju märkt att Jesu offer var verksamt i hans eget och i andras liv. Medvetandet om Jesu offerdöd hade givit kraft i kampen mot synden (ondskan)  och gett liv i tron på att Jesus tagit på sig det andra rätteligen skulle lida. Dessa tankesätt underlättades av att han hade en mängd gammaltestamentliga profetior bakom ryggen som vittnade om just detta. Påverkan från dessa profetior gjorde att man sedan i slutändan klädde sin tro i gammaltestamentliga termer, något som vår text vittnar om.

Summa summarum: Modellen för sitt tänkande om Jesu försoning hade Petrus fått från de gammaltestamentliga förebilderna, men erfarenheten hade livet givit honom.

Sen drog Petrus också andra slutsatser som inte alltid är lika uppbyggliga. Det märker man när man läser texten i sitt sammanhang. Där står att slavar skall underordna sig sina herrar, och då inte enbart de goda utan även de onda. (1 Petr 2:18) Detta skulle föra gott med sig. Dagens text är menad att fungera som ett ett belysande exempel på detta. Tyvärr har ord som dessa ofta tagit udden av evangeliet om Jesus Kristus och pressat ner de kristna till passivitet inför orättfärdiga samhällsordningar.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  58 Den onödiga omvägen)

Bibelstudium i Vivalla den 15 april 2015 

Men ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud. Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning. (Jesaja kapitel 43 versarna 10 och 11)

Det finns dom som är blinda fast de har ögon, döva fast de har öron, låter profeten Herren säga strax innan textorden ovan. Men såna är inte ni. Ni är utvalda, Herrens vittnen, Herrens tjänare.

Så långt inget ovanligt. Bibeln är full med tankar liknande dessa. Jag går så långt att jag menar att bibeln är en bok skriven för just ”de utvalda”.

Det är sedan det märkliga kommer. Det står inte i texten ovan att dessa Herrens tjänare är utvalda därför att de kvalificerat sig genom tro och insikt. Tvärtom är de utvalda för att få tro och insikt. De utvalda har alltså inte tron, de skall få den.

Innan vi går vidare på detta spår först något om utvaldhet. Utvaldhet är för oss kristna inte som på Gamla testamentets tid att tillhöra det utvalda folket, Israel. Utvaldhet är istället förmånen att få leva i en kristen trosmiljö. Som bekant är detta inte allom givet. För oss som står i Svenska kyrkans sammanhang innebär detta oftast i praktiken att dopet inte blev en engångsföreteelse för oss utan inledningen till ett livslångt liv i kyrkans gemenskap.

Men att leva i en kristen trosgemenskap innebär inte automatiskt egen insikt och egen personligt upplevd tro. Inte ens behöver det betyda att man ställer upp på allt som kyrkan förkunnar. Det vore t o m etiskt oförsvarbart med ett sånt tvång., t o m oärligt. Att Jesus gillar ärlighet, det är kristna i alla läger överens om.

Men var kommer då den personliga tron in? Som en gåva utifrån, en gåva som stärker oss inombords och ger oss frimodighet i vår bekännelse till den ende sanna Guden. Den ende sanne Guden i betydelsen den Gud som för rättens, barmhärtighetens och upprättelsens talan.

Här smälter våra erfarenheter samman med dagens profetia, erfarenheter som säger att det visserligen finns många gudar, men att endast en håller måttet. Nog finns många vägar, men endast en som i slutändan är den rätta. Den vägen är den ende sanna Gudens väg.

Men hur är det egentligen med den personliga trons gåva? Är den något vi äger?

Förvisso inte. Den kommer och den går. Vi kan dessutom inte ens för oss själva precisera vad som är rätt tro. Sannerligen, har inte profeten rätt när han låter Herren säga att tron och insikten är något den utvalde skall få, inte något hon äger.

Vi som är utvalda, vi som lever i den kristna trons gemenskap, äger alltså inte sanningen, vi är på väg mot den. På den vägen är vi lyhörda, lyssnar och tar till oss från de mest skilda håll. Men vi är övertygade om att det i slutändan finns endast en Gud och en sanning. Och vi lever i förhoppningen att vi en dag skall få den fulla insikten och den sanna tron.

(Se även ”Med mina glasögon”, 57 ”Olika grader i helvetet”)

Bibelstudium i Vivalla den 8 april 2015

12Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade. (Paulus brev till romarna, kapitel 5 v 12)

Denna tanke att döden beror av synden har Paulus hämtat från syndafallsberättelsen i 1 Moseboken kapitel två och tre. Hade han även sökt på andra ställen i bibeln hade han inte blivit lika entydig. Död efter ett långt liv betraktas där som något naturligt.

I och med att Paulus i textens bibelord från Rom 5 så entydigt kopplar döden till synden får vi kristna bekymmer. Vi hamnar i en besvärlig valsituation. Skall vi sätta vår lit till Paulus eller till andra föreställningar om döden i vår Heliga Skrift. Eller kanske allvarligare; skall vi luta oss mot Paulus när ett naturvetenskapligt vetande idag utan undantag säger att döden är en betingelse för livet. Döden finns med i hela den biologiska processen.

Själv menar jag att trons uppgift bland annat är att skärpa människans samvete. Att tycka något mot bättre vetande är för mig inte etiskt fullvärdigt. Därför röstar jag i första omgången bort Paulus. Nog har jag respekt för skapelseberättelsen med sitt syndafall, men att lägga syndafallsberättelsen till grund för kunskap i biologi, håller inte.

Men det känns inte bra att vända Paulus ryggen. Trots allt är det honom jag har att tacka för min grundläggande förståelse av Jesu liv. Det är Paulus som tydliggjort för mig Jesu betydelse bättre än någon annan. Evangelierna i all ära, men utan Paulus hade för mig såväl gudstro som Jesustro visserligen blivit något stort, men inte det största av allt.

Så det är nog bäst att tränga djupare i frågan om synden och döden. I det syftet går jag till 1 Korintierbrevet kap 15 versarna 55 ff. Där jublar Paulus över Jesu uppståndelse i bland annat följande ord.

Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.

Här ses synden som dödens udd. Synden blir själva den spjutspets som åstadkommer död. Genast är jag med på noterna. Är det något som dödar så är det ju ondskan. Så fort ondskan sticker upp sitt tryne, det må vara i de ringaste sammanhang, är den destruktiv. Blir den bara tillräckligt stark blir döden ett oundvikligt faktum.

Men att synden har sin kraft i lagen vad betyder då det? Att regler, förordningar och bestämmelser till allt annat även lockar fram det sämsta hos oss. Vi söker vägar att överträda lagarna, känner lust att nyttja regelverket till egen nytta.

Nog behövs det lagar, men de lagar som fungerar bäst för gemene man är sådana som är sprungna ur den egna kärleken till saken. Sådana lagar kan ”synden” inte bemäktiga sig.

När Paulus använde ordet udd om synden tänkte han säkert också på synden som det som kan åstadkomma evig död. Jag ryser när jag tänker på att det finns ondska som för evigt kan stänga oss ute från Gud.

Nog var det väl så Paulus tänkte redan i dagens text från Rom 5? Åtminstone vill jag tro det.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, Thomas Östros positioneringar)

Bibelstudium i Vivalla den 1 april 15

14Ty han (Kristus) är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. 15Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. 16I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. (Paulus brev till efesierna kap 2 versarna 14-16)

För mig speglar innehållet i Efesierbrevet hur av Paulus påverkade kristna tänkte. Brevet ser jag inte som soloprestation av den religiöst geniale Paulus, mer hur kretsarna kring honom uppfattade poängen med Jesu framträdande. Med andra ord är det inte säkert att Paulus höll i pennan när Efesierbrevet skrevs.

Det är trosstärkande att se det så. Vad annat kan man nämligen säga om en text som visar hur tron på Kristus gör skillnad.

Då var det judar och hedningar som stod mot varandra i ett oåterkalleligt motsatsförhållande. Men, ansåg dessa pauluskristna, detta motsatsförhållande hade Jesus gjort om inte. Detta genom att ställa upp och offra sig inte enbart för judar utan också för hedningar, i slutändan ställa upp inför Gud med bön om försonad enhet mellan de två fienderna.

Så tänkte sig de pauluskristna Kristi livsgärning. Från och med nu stod inte judar mot hedningar. Av de två fienderna hade blivit ett.

Det höll för en tid att tänka så. De pauluskristna förmådde hävda sin förståelse av Jesu frälsningsgärning inte enbart i Efesierbrevet utan även i andra brev som skrivits i Paulus anda. Men sen tog det stopp. Andra tolkningar av Jesu liv tog överhand. Och det var inte alltid av ondo. Man kan nämligen förstå Jesus på olika sätt. Tydligt fel blev det först när Jesu livsgärning relativiserades, i grunden felaktigt när Kristustron reducerades till en etikett utan reell betydelse.

Själv har jag fastnat för Pauluslärjungarnas tolkning att Jesus utplånade ovänskapen. För mig inte nödvändigtvis ovänskapen mellan judar och hedningar. Ovänskapen tar sig många former, gemensamt för dem alla att den är förödande.

För mig är det t o m så att äkta Kristustro alltid innebär att fiendskap utplånas. Två människor hängivna Kristus kan inte vara fiender. Hängivenheten utplånar skiljelinjer och skapar en vardagens försoningsteologi förankrad i att Jesus ställer upp inte enbart för mig utan också för den som tänker annorlunda än jag.

Utplånas inte fiendskapen är detta ett tecken på att Kristus hamnat vid sidan om, alternativt att andra motiv än försoningsmotivet blivit det för tron centrala.