(Se även ”Med mina glasögon 2” 39 17 Om inte annat är väl universum Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 27 september 2017

Jag lyfter blicken mot dig, du som bor i himlen. 2Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd. 3Förbarma dig, Herre, förbarma dig, vi har fått nog av förakt. 4Vi har fått nog av de självsäkras hån, av de högmodigas förakt. (Psaltaren psalm 123)

Här en tidlös psalm. Kristna i alla tider kan göra den till sin. Vi är ett med både dess början och dess slut; inledningen med dess bön om förbarmande från en Gud som är större än vi, avslutningen med dess vittnesmål om att vara utsatt för hån och förakt från självsäkra och högmodiga människor.

Ändå är det skillnad mellan det ena och det andra. Det första är sant, det andra behöver inte vara det. Det första handlar om hur Gud är, det andra om vad vi upplever i vår umgängelse med varandra. Det första slår fast en evig sanning, det andra vittnar om hur vi upplever verkligheten. Och med oss, vare sig vi är kristna eller inte, är det så att vi kan missförstå och missbedöma.

Guds nåd hoppas psalmisten på. Och vad nåd är låter sig inte missförstås. Nåd är detsamma som förbarmande. Att Gud förbarmar sig över oss är i själva verket själva grunden för all mänsklig tillvaro. Vi har inte tagit oss vare sig liv, hälsa eller välbefinnande. Allt är gåva, enbart gåva, krav största förmätenhet.

Detta sätt att se är i själva verket själva förutsättningen för kristen tro. Att förneka nådens faktum är tecknet på att vi fjärmat oss från Gud. Den tydligaste markeringen på avkristning är vare sig hädelse eller påstådd ateism, det är förnekelsen av livet som gåva. Eller för att ta det från motsatt håll, ateismens själva kännetecken är att kräva liv och lycka. Den inre sekulariseringen i kyrkan blir följaktligen som tydligast när vi kräver företräde på grundval av vår bekännelse. Nog har vi företräden, det omvittnar jag gärna, men det är företräden beroende på Guds nåd och förbarmande.

Sen det andra i psalmen där psalmisten ber om Guds hjälp att bli av med sina förtryckare. Frågan är om den delen av psalmen uttrycker en gudomlig sanning. Det tror inte jag. Som jag ser det kan det vara sant, men det är långt ifrån säkert.

Psalmisterna är nämligen människor, fromma människor, och med fromma människor är det så att de fått grepp om Guds väsen men att deras bedömningar i övrigt vilar på osäker grund.

Så är det nämligen här i världen. Omvärldsanalysen är osäker hur trovärdig den än må vara. Den ende i världen som även i detta stycke skiljer sig från andra är Jesus Kristus. Dennes gudomlighet tog sig bland annat uttryck i att han var sann även i sina bedömningar av sina medmänniskor.

Men bedja om förbarmande får man göra även om man missförstått sin omgivning. En del av bönhörelsen brukar förstås vara att bedjaren redan under själva böneakten korrigeras i sin syn. Detta kan jag själv vittna om. Inträngande bön har till allt annat också inneburit att mitt sätt att betrakta min omvärld ändrats, förhoppningsvis till det bättre.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 38 17 ”Jag är så djävla blad”)

Bibelstudium i Vivalla den 20 september 2017

3Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. 4I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. 5Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. 6Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare …8Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen, Psaltaren 95 v 3 till 6 och v 8

           Psalmisten prisar Gud för jordens djup, bergens toppar, för havet och fasta landet. Det var hans och hans tids sätt att jubla över den Gud som är Herre över alltet. Vi i vår tid skulle vidga perspektivet än mer. Ett helt universum är föremål för vår förundran.

Psalmisten tänker alltså in Gud i detta stora. Gör vi nutidens västerlänningar detsamma? Det är frågan idag.

Till dels blir mitt svar ja. För vem av oss förstår inte att vi skall handskas varsamt med det som är oss givet! I vår tid är det inte enbart ”trädkramarna” som inser det utan en växande majoritet ibland oss. Vem förundrar sig inte över det stora, ja oändliga som vi är en del av, ja tillhör! Och förundran är Gudstrons begynnelse.

Ja mer finns att säga. Att det finns rätt och fel, gott och ont, ett rätt sätt att tänka respektive att felaktigt, förutsätter de flesta. Vi orienterar oss därför utifrån både vördnad och rättskänsla i den värld som vi fått förmånen att leva i. Också detta visar att Gudstron ligger oss snubblande nära.

För att plussa på något ytterligare är det gemensamt för alla, troende som inte bekännande, att egenintresset förvrider vår bild av verkligheten. Därav våra konflikter, därav våra vitt skilda ställningstaganden, därav skilda partier, därav ofta enbart skenbar strävan att finna det rätta.

Vart jag vill komma med detta sätt att närma mig de existentiella frågorna? Jag vill visa att likheten mellan då och nu och mellan uttalat troende och andra, är uppenbar.

Men vad är då skillnaden? Framför allt att vi som säger oss tro bekänner oss till en skapande och styrande vilja bakom allt, med andra ord en Gud. Vi kan som psalmisten i dagens psalm lovsjunga Gud för ”bergen, havet och fasta landet”. Hos gemene man i vår kulturkrets har inte förundran över livet resulterat i tydliga gudsföreställningar. Det som vi kristna kallar Gud är som en dimfigur för de flesta. Så dimmig är konturerna av en tänkt Gud att somliga föredrar att kalla sig ateister.

Som jag ser det är alltså konkretiseringen av gudsbilden det som skiljer oss åt. Det som förenar oss är som sagt vördnaden för livet liksom ett uttalat sökande efter det rätta och efterföljansvärda.

Kristus visar oss på Gud, bekänner vi som tillhör den del av de troende som kallas kristna. Detta både när det faller sig självt att tro så och när verkligheten tycks vittna om motsatsen. Varför ond bråd, varför skall oskyldiga barn drabbas, detta och annat har varken jag eller någon annan kristen svar på. Kristen tro blir därför närmast per definition en tro ”trots allt”.

Slutligen ytterligare en kommentar till psalmtexten ovan. I psalmen förbands ondskan med Meriva, en plats där Israels barn på sin ökenvandring brast i tillit till sin Gud. För oss dagens kristna säger Meriva inte så mycket. För egen del förbinder jag ondska med det som svär mot det Jesus stod för. Och det är jag inte ensam om. Tvärtom är, eller borde det vara, ett de kristna bekännarnas kännetecken.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”,  37 17 Sekularisering på riktigt)

Bibelstudium i Vivalla den 13 september 2017

 43Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende.  44Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;  45då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Evangelium enl Matteus kap 5 v 43 ff. Textorden hör hemma i Bergspredikan)

Här är det Jesus som talar och det på ett för honom typiskt sätt. Han spetsar till och det på sitt alldeles egna sätt.

Spetsar till eftersom Gamla testamentet aldrig talar om att hata sin fiende som Jesus påstår(3 Mos 19:18). Hatet är för Jesus en konsekvens av att ständigt hålla hårt på de egna och sitt eget. Det blir på andras bekostnad, något som i förlängningen skapar hat, förmodar jag att Jesus tänkte. Så långt om detta.

Har ni tänkt på att det mesta är historia i bibeln, historia i betydelsen berättelser över vad som sker eller har skett och kommentarer till detta? Har ni vidare observerat att bibeln förutsätter att Gud har med allt att göra, smått som stort?

Nog finns det visdomsord i bibeln och nog spekuleras det. Men det mesta är historia, ibland historia som nöjer sig med att redovisa fakta men oftast historia som sveper in skeendet i ett övervärldsligt sammanhang.

Idag är det ”raktpå” historia som inte låter sig missförstås. Vi skall älska även våra fiender säger Jesus i en tillspetsad formulering som inte låter sig missförstås. Hur nu det skall gå till? Detta är en fråga som som ständigt rör sig, eller borde röra sig, i en kristens huvud.

Det som vi däremot oftast inte tänker på är att detta påbud avslöjar något. Detta genom att Jesus inte bara spetsar till. Han lägger framför allt till. Lägger till att det är en troende plikt att älska även sin fiende.

Av detta får jag ytterligare en indikation på att Jesus har något mer än det givna att ge, ytterst att Jesus förnyar den gudsgärning som bibeln vittnar om.

Jesus är Guds son bekänner vi och kan utifrån bl a budordet att älska våra ovänner tillägga att han är den nya gudsgärningens man.

Den som hjälpt mig att tänka i denna riktning är en svensk teolog, Einar Billing. Denne pekar på att Jesus jublar över att Gud uppenbarat sanningen för dem som är som barn, d v s i det här fallet för den okvalificerade massan. Därefter går han över till att säga: ”Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom sonen”. (Matt 11:26). Denna upplevda auktoritet är förklaringen till att Jesus kan säga som han sade i vår text, att vi skall älska våra ovänner.

Att allt är anförtrott till Jesus leder bland annat också till, har Billing lärt mig, att Jesus har auktoritet att skapa rådrum för oss som inte håller måttet. Det visar liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt. Men gudomlig auktoritet talar Jesus när han säger: ”Herre låt det stå kvar ett år till” (Luk 13:8). Eller som i liknelsen om ogräset i vetet; låt ogräset växa till skördetiden.

Detta rådrum behöver åtminstone jag. Inte rådrum för att fortsätta som hittills utan rådrum för att finna vägar att kunna älska t o m mina ovänner. För mig har blivit något av en livsuppgift.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 36 17 Man måste nå in för att nå ut)

Bibelstudium i Vivalla den 6 september 2017

2Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus.  3Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen.  4Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden.  5Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp.  6I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (Paulus brev till galaterna kap 5 versarna 2-6)

Tydligare kan det inte bli. Att tro på kristet vis är att relatera sig till Kristus i en förbindelse vars kännetecken är kärlek. Tron är till sitt väsen liv inte lära, den är funktion, inte uppenbar sanning, den är situationsetik inte etiska principer.

Först när detta är fastslaget kan man tala om lära, sanning och etiska principer. Läran, sanningen och de etiska principerna har förvisso sitt berättigande. Men dess plats är nummer två, aldrig nummer ett. Den är dessutom nummer två först när det står fullständigt klart att kärleksrelationen till Kristus är det enda som verkligen gäller.

Alltså när det står klart för mig att Kristus är allt är tiden inne att fundera över lagar, regler, och etiska principer. Först nu står de på den tjänarhylla där de hör hemma.

Problemet för de kristna i Galatien var just det att lagarna och reglerna hade börjat inta en plats där de inte hörde hemma. Inte så att lagarna intagit första rummet. Så långt hade det inte gått. Än så länge ville de stå bredvid Kristus som jämbördiga storheter.

Med andra ord hade Kristus fått en konkurrent. Det räckte inte med enbart Kristus längre. Tron på Jesus Kristus måste kompletteras för att bli giltig. Lagen måste till för att

åstadkomma nödvändig förstärkning. En god kristen i Galatien skulle tro på Kristus och dessutom hålla lagen. Lagen hade blivit ett villkor lika ovillkorligt som tron på Kristus.

För Paulus var detta katastrof. Skulle denna ”dubbeltro” segra var allt han predikat förgäves. Församlingen hade återgått till det som de lämnat.. Lagen som detroniserats till andra rummet i Paulus predikan hade åter blivit medregent.

Jag kan inte tänka mig en text mer aktuell än den jag nu utlägger. Inte bara så att kyrkorna lutar sig mot sina lärosystem när kraften borde läggas på att skapa förutsättningar för trospraktik. Vad värre är hotas den enskildes personliga tro dagligen av att hennes tro får konkurrens av annat som i realiteten kommer att konkurrera med relationen till Kristus.

För egen del måste jag dagligen kämpa på mot kristuskonkurrenter av alla de slag. Lagarna kan jag nog hålla ifrån mig. Inte så att jag negligerar dem. Som värdekonservativ håller jag på laglydnad mer än de flesta. För mig är det annat som kommer emellan mig och Kristus. Jag tvingas därför som Luther leva i en daglig omvändelse. Men tro för den skull inte att jag sliter ihjäl mig i min kamp för att hålla stånd. Även jag får njuta, njuta av att leva i en relation med Kristus, en relation omsluten av kärlek.