(Se även ”Med mina glasögon 3”, 9 18 Sektandans ansikten)

Bibelstudium i Vivalla den 28 februari 2018

22Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.  23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom.  24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra.  26”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”  27Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han.  28Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.”  29Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där.  30Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”.  31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.  32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven. (1 Moseboken kap 32 versarna 22-32)

För mig är det nuet som gäller, ett nu som förhoppningsvis är till brädden fyllt av tro på Gud och Jesus Kristus. Med den tron inom mig manövrerar jag mig genom livet.

Märkvärdig inställning säger du som säger dig stå vid sidan av. Inget märkligt alls, svarar jag. Att nuet är det bestämmande gäller alla, att ingen klarar sig utan tro likaså. Alla manövrerar vi oss fram med hjälp av minnen och trosföreställningar. Frågan är förstås vilka trosföreställningar och minnesbildningar som påverkar oss. Det är sannerligen inte självklart att det är evangeliernas Jesus som lever inom oss.

För mig är det alltså de minnesbilder av Jesus som evangelierna förmedlar som jag vill skall styra mig. Den Jesus som då framträder var i sin tur förankrad i den gammaltestamentliga berättelsetraditionen, bl a i skildringarna av patriarkerna Abraham, Isak och Jakob (1 Mos 12-50).

Som alla minnestraditioner är också den historien färgad. Patriarkhistorien ger bibelförfattarna anledning att via kopplingar till f a patriarkernas avkommor sätta inte enbart det egna Israel i ett historiskt sammanhang utan också de omgivande folken. Allt för att understryka det egna folkets särställning. Men så behandlade inte Jesus patriarkhistorien. Men det är inte det som är huvudspåret i detta bibelstudium utan dagens text, Jakobs kamp vid Jabboks vadställe.

Också den berättelsen är hämtad från just patriarkhistorien och även här försöker bibelförfattarna få det hela att harmoniera med den egna fromhetstraditionen. Jakob skadade höften, står det, vilket var anledningen till att, jag citerar, ”israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven”.

Sånt är perifert tycker nog jag och det ansåg förmodligen också Jesus. Perifert också att bibelförfattarna i denna berättelse finner förklaringen till det utvalda folkets namn, Israel. Jakob skall från och med nu inte längre heta Jakob utan Israel, sägs det uttryckligen i texten. Men det finns också andra förklaringar. Se rubriken Israel i notapparaten till bibel 2000.

För mig centralt och till daglig nytta är Jakobs ord till den okände ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”. Det är ord som jag behöver upprepa dagligen för att finna vägen från tro till liv. Jag behöver dem alldeles särskilt därför att jag är bombarderad av intryck från en omgivning som prioriterar andra minnestraditioner än de kristna, något som leder till andra prioriteringar och i slutändan till andra värderingar och annan tro.

Att bli välsignad av Jesus har i mitt liv den allra högsta prioritet. Bibelns Jesustraditioner kan jag inte vara utan. Dessa behöver i mitt liv omvandlas till levande minnesbilder med direkt inverkan på mitt här och nu.

Och som sagt; stänger jag till för Jesus är det andra trostraditioner som tar överhand. För utan trostraditioner går det inte att leva vare sig man är ateist eller kristen.

(Se även ”Med mina glasögon 3” 8 18 Mina fördomar och andras)

Bibelstudium i Vivalla den 21 februari 2018

10Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.”  11Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. (Evangelium enligt Matteus kap 4 v 10 f)

Fiktionen att den heliga skriften är en återgivning av Guds direkta tilltal, förmedlat genom profetens penna, går inte att tillämpa på bibeln. Därtill är innehållet i bibeln alltför mångskiftande. För min del ser jag bibeln som ett sammelverk av specifika traditionsbildningar som pekar fram mot fulländningen, berättelserna om Jesus.

En av dessa nedskrivna traditioner är skildringarna i 5 Moseboken. Den yttre formen är en ”långpredikan” lagd i Mose mun där denne återberättar den heliga historien om Israels barns uttåg ur Egypten fram till intåget i det nya landet. Ovärderliga sanningar förmedlas i denna berättelse, inte minst i kapitel 6. I detta kapitel slår Mose bland annat fast: ”Herren din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och vid hans namn skall du svära”.

Detta bibelord förutsätter en gräns som är knivskarp. På den ena sidan står dem som dyrkar sig själva, på den andra de som lever överlåtna åt Gud.

Men hur är det egentligen med sammanhanget? Vad är det som driver Mose att mana sitt folk att frukta och tjäna Gud? Kort återgivet följande; Mose målar ut vad som väntar de sina. De skall inta ett land som de inte byggt, få utnyttja vattencisterner som de inte huggit ut, liksom olivlundar som de inte planterat. Mot bakgrund av denna oförtjänta lycka manar Mose de sina att i tacksamhet frukta och tjäna sin Gud.

Ställd inför denna minst sagt etiskt tveksamma argumentation blir jag förvillad och tänker; sannerligen, detta är inte sista som blir sagt i denna sak. I slutändan kommer kärnordet om gudsfruktan att stå i ett mera fulländat sammanhang.

Det sammanhanget finner jag till min glädje redan i första delen av Matteusevangeliet när jag i kapitel 4 läser om hur Jesus frestas. Jesu slutord (=dagens textord) säger allt. I prövningens stund gäller det att tillbedja Gud, ingen annan.

Det betyder rätt och slätt; förankringen skall människan äga i Gud, inte i egen storhet, inte i egen självupptagenhet. Självupptagenhet resulterar tvärtom i att man tjänar djävulen vore så uppsåten till synes goda.

Vad hade nämligen resultatet blivit om Jesus på djävulens uppmaning förvandlat stenar till bröd eller kastat sig ut från tempelmuren och därigenom demonstrerat sin egen storhet? Storslaget förstås till att börja med. Men sen då, när den innersta intentionen kom i dagen?

Jesus föll inte för frestelsen, han föll aldrig för att upphöja sig själv på Guds bekostnad Det var Gud som skulle upphöjas, det var i Guds sammanhang och i Guds tjänst han skulle fortsätta sin livsvandring. Det var i Gud han skulle vara stor, inte i sig själv.

Så var det och så är det. I slutändan står egenkärleken i djävulens sammanhang. Obönhörligt driver den människan mot katastrofen.

Kristen tro må vara angripen, ifrågasatt och svår att i dagens kulturklimat hävda. Ändå kvarstår nödvändigheten av att ha sin förankring utanför sig själv, i Gud. Men det är noga med sammanhanget. Det visar jämförelsen mellan 5 Mosebok 6 och Matteus 4.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 7/18 Svagheten mörkas)

Bibelstudium i Vivalla den 14 februari 2018

Min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom, ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja kap 52 v 13ff)

En profetbok i bibeln kan ha flera medförfattare. Gemensamt för dessa är att de finns i profetens sammanhang, att de i någon mening bildar skola tillsammans med sin mästare, profeten. Ett extremt exempel på detta är Jesaja bok. Här beskådar vi en skolbildning som hölls samman i hundratals år. Första delen, kapitlen 1-39 hör hemma på 700-talet före Kristus. Mittenpartiet i Jesaja, kapitlen 40-55 däremot (se noten till kap 40) stammar från den babyloniska fångenskapen, Israels yttersta förnedring, och som det syntes folkets slutgiltiga undergång.

Här i den yttersta förnedring förkunnas att det omöjliga skall hända. Katastrof skall vändas i seger. Allt skall vända för honom som var ”vanställd”, så ”vanställd” att det väckte förfäran.

Och som det sades blev det. Israel som var på väg att assimileras i Babylon och bli till intet, formerades åter till ett folk. Fångenskapen i Babylon blev inledningen till en ny fas i Israels historia. Israel fick återvända till sitt land. I texten uttryckt i orden, ”min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad”.

Vad lär detta mig? Att Gud är nuets Gud, han talar i nuet, i den babyloniska fångenskapens nu, liksom i dagens nu. Vidare att Guds ord inte är låst, så att allt alltid ordagrant gäller. I nya sammanhang har Gud nytt att förtälja. Som här att katastrofen kan vara inledningen till förnyelse och upprättelse. Ja t o m att katastrofen är den nödvändiga förutsättningen för denna förnyelse.

Åter till texten. Vem är denne ”min tjänare” som Gud talar till? Nära till hands ligger att tjänaren är en bild för folket, dvs Israel. Dock inte självklart. Närmare ligger kanske att i ”tjänaren” förstå en grupp av folket. Vi kristna som äger facit, ser i tjänaren Kristus. Kristus är förnyaren, han är den som var ”vanställd” till sitt ”yttre”, däremot hel i sitt inre. Han var den som segrade.

I själva verket bygger kristen tro på denna vår tolkning av Jesus som Jesajas ”tjänare”. Därtill stödd av textens fortsättning i Jesaja 53, särskilt av orden ”men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”…

I dessa citerade ord har, som jag ser det, den kristna tron sin spets. Vi tror på Jesu ”bärande” av oss som frälsningens grund. Han bar för att vi själva inte förmådde bära. Frälsningen bygger inte på förtjänst utan på gåva, en gåva som förmeras av ständigt nya ”burna” som i Jesus omvandlats till ”bärare”.

Var finns då förvissningen om att vara inne på rätt spår? I verklighetens vittnesbörd. Kristen tro blir en fröjd att skåda när tonvikten ligger på Herrens tjänare och på dennes, liksom efterföljarnas ”burna-bärandegärning”. Den tron gör skillnad.

Så snart tonvikten i tron läggs på annat blir kristen tro inget annat än en variant på trosföreställningar av de mest skilda slag. Och resultatet blir än det ena än det andra.

Kristen tro är alltså nuets tro, den förverkligar upprättelse i nuet, i den upprättelsen ligger dess sanning.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 6 18 Tro som griper tag.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 februari 2018

5Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.  6Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen.  7Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.  8Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.  9Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. 10Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. (Johannes första brev kap 1 v 5-10)

Redan genom att läsa några rader i texten ovan märker den vane bibelläsaren att det är någon i kretsen kring evangelisten Johannes som fört pennan. Kännetecknen är tydliga både i motivval och tänkande.

Gud är ljus påstår ”Johannes” och de kristna är indragna i ljuset genom Jesus, förkunnar han. Jesu död skedde för vår skull. Hans blod har en renande funktion, eller som det uttrycks i nästa textavsnitt; Jesu offer sonar våra synder.

För att dra ut det väsentliga i detta; via Jesus och Jesu offer för oss dras den kristne in i det gudomliga ljuset. I detta ljus finns inget mörker, ingen synd som fördärvar livet.

Men så var det problemet. Trots Gud och trots Jesus finns fortfarande synden kvar och med den orättfärdigheten. I vår text idag anbefaller ”Johannes” syndabekännelse som botemedel, eller som det står: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

I fortsättningen av brevet tycks ”Johannes” mer optimistisk om en kristens möjligheter. I sammanfattningen till brevet skriver han t o m: vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Själv förstår jag sånt tal som en förmaning, inte alls ovanlig i Nya testamentet. Du skall bli vad du i Kristus är lyder den bakomliggande maningen. Du har genom tron chansen att leva förnyat.

Sanningen är den att syndakännedomen allt eftersom tiden gått fördjupats. Syndens avgrunder har den samvetsömme av idag mer kännedom om än t o m de johanneskristna. Redan på 1500-talet visste Martin Luther att ingen ansträngning i världen kunde förhindra onda uppsåt och tankar. Den som idag fördjupar sig i vad rätt och sanning är kan inte undgå att slås av det närmast omöjliga i att leva rent och sant och med gott samvete. Ta det finaste vi har i vårt samhälle som exempel. Jag tänker på välfärdspolitiken. Vem kan förneka att denna skapat möjligheter för dem som inga möjligheter har. Samtidigt måste vi erkänna att välfärden förutsätter murar. En okontrollerad invandring av människor med skyddsbehov skulle definitivt knäcka hela välfärdssystemet och våra egna utsatta bli lämnade i sticket.

Skall mot bakgrund av detta vi kristna som alla andra svartvita idealister blunda för dessa besvärande omständigheter. Naturligtvis inte. Vi får göra som de johanneskristna, luta oss mot Jesus och sen tro att i honom finns både ”ljus” och möjligheter. Dessutom får vi som dessa erkänna syndens faktum. Vi får till och med betona detta faktum tydligare än vad någonsin Johannesbrevets författare förmådde. Vem kan egentligen vara fullkomligt ren i ett samhälle som bygger på att det goda och det onda är sammanvuxet till ett. Ingen!

Men att på grund av omöjligheten att vara ren skjuta Jesus åt sidan? På inga villkor. Ständigt på nytt får vi komma tillbaka till honom i en daglig syndabekännelse och upprättelse. Detta trots att ofullkomligheten tycks inskriven i våra gener.