(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3” 23 18 Ateism som led i andlig utveckling)

Bibelstudium den 30 maj 2018

Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag idag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Moseboken kap 6 v 4 -9)

Förstelning och död hotar allt levande. Det som en gång var det förlösande ordet och den frigörande visionen förstelnar allt som oftast till en sanning utan liv. Så har avgjort skett med bibeln. En brokig samling skrifter och ett otal bibelord sagda i de mest skilda situationer har förvandlats till läror, sedvänjor och trossystem som liksom det mesta annat är på gott och ont. I dag erinrar vi oss vart bokstavlig bibeltolkning kan leda. Bibelordet om kärleken till Gud binder ortodoxa judar rent bokstavligt på sin arm, sin panna och på sina dörrposter. Och vi kristna följer efter med halsband prydda med kors och med kristna symboler i våra hem. Det blir vårt sätt att påminna oss om korset på Golgata. Ni har väl lagt märke till seden hos våra kristna invandrare att hänga upp ett kors i den egna bibelns backspegel för att markera sin kristna tillhörighet.

Men dessa harmlösa exempel får inte tillåta oss att glömma att bibeln är ett brokigt, många gånger motsägelsefullt dokument som behöver läsas kritiskt och med öppet sinne för att dess inre dynamik skall blottas.

Befallningen att älska Gud över allting är ett bibelord som vinner på ett sådant skärskådande. Nog är det nämligen så att Gud skall älskas av allt hjärta. Givarnas givare, livets skapare och uppehållare, mitt eget livs yttersta ursprung är värd all vår kärlek. Att missa detta är, som jag ser det, själva inledningen till ett liv utan mening och mål.

Men kärleken till Gud skall sättas in i ett sammanhang som håller måttet, annars får den kärleken motsatt verkan. Är inte  5 Moseboken till allt annat också  ett exempel på detta?! Redan i kapitlet som följer på ordet om kärleken till Gud följer befallningar om brutalitet mot alla dem som inte har Israels Gud som sin Herre. Och som det var då har det fortsatt. Proklamationen om kärleken till Gud har blivit banér för ett brutalt  ”vi-dom”-tänkande.

Men nu är, tack och lov, den Heliga Skrift en brokig samling skrifter som skall läsas med öppet sinne. Och med det detta öppna sinne går vi till evangeliernas Jesus och hör vad denne har att säga.

Nog håller även Jesus fast vid kärleken till Gud som själva källan till mänsklig lovsång. Däri är han överens med 5 Mosebokens författare. Ordet från 5 Moseboken 6:4 om kärleken till Gud kan han t o m utantill. Men han går inte vidare och gör kärleksbudet till ett kampord mot fienderna. I stället tydliggör han  kärleksbudets innebörd genom att till orden om att älska Gud foga ett bibelord från annat sammanhang som lyder ”och din nästa som dig själv”. (Mark 12:28-31 par). Observera att han gör det i polemik mot skriftlärda som kommit fel i sin kärlek till Gud.

Kärleken till Gud har alltså en pendang och den heter kärleken till nästan. Det ena hör samman med det andra. Och för att det ena skall gälla behövs också det andra. Det har Jesus lärt oss.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 22 18 Gåvans personifiering – religionens sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 23 maj 2018

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Psaltaren 104 v 27-30

En förödande förkortning har drabbat oss. Ett närsynt betraktande av delen har gjort oss blinda för helheten. Detaljseendets och detaljkunskapens ovedersägliga vinster har blockerat oss så att vi inte ser sammanhanget. Vi må veta det mesta om medicin, teknik och samlevnad, men har vi inte fattat sammanhanget har vi ändå missat det väsentliga. Och det väsentliga är att livet är en gåva, att livet är oss givet och att gåvan förutsätter en givare, Gud.

Ändå är denna den viktigaste av sanningar uppenbar, minsta barn kan förstå den. Att livet är något vi fått och att gåvan förutsätter en givare borde vara en självklar förutsättning för oss alla. Men så är det inte i vårt upplysta västerland. Om Gud talar vi inte, än mindre förutsätter. Som om livet saknade givare, man tar sig för pannan.

Psaltaren 104 är en lovsång till Gud, alltings upphov och uppehållare, en Gud som ger och tar tillbaka, en Gud som är existensens självklara förutsättning. Detta mot bakgrund av en förvetenskaplig betraktelse av Guds ingripanden, en personifiering av skeendet som vi för länge sedan vuxit ifrån. Himlen har Gud spänt upp som ett tält står det , urhavet har han trängt undan för att ge plats åt djur och människor. Månen finns där för att visa årets tider och solen vet när den skall gå ner. Allt återspeglingar av en förgången tids primitiva synsätt. Men själva poängen missar psalmisten inte. Att tillvaron förutsätter en givare, att varat vilar i givarens händer, att det är en nåd att få leva, sånt förstår psalmisten.

Men det har inte vi i vårt upplysta västerland gjort. För oss har Gud blivit ett problem, inte ett ämne för lovsång. Att till och med vi kristna låtit oss påverkas och blivit åtminstone på väsentliga punkter andligt blinda, är det tragiska resultatet av detta.

Också vi har svårt att se naturligt på tillvarons under. Vår kristendom blir en konstruktion där vi försöker kombinera Skriftens vittnesbörd med den rationalitet samtiden tvingat oss in i. Ta synen på den helige Ande som exempel. Jesus talar om den, Paulus förutsätter den och Apostlagärningarna demonstrerar dess förekomst med sitt tal om tungor av eld och dop i helig Ande. Och vi tar till oss utan att förstå, vi erfar utan att ha grepp om.

När det är så enkelt att Anden är den livets gåva som Gud skänkt oss. Anden, det är livsanden, själva förutsättningen för livet, livsprincipen. Utan Ande inget liv. När Gud tar livsanden ifrån oss ”blir vi åter till mull” lär oss psalmisten.

Utifrån detta ursprungliga skall den helige Ande förstås i sina olika variationer. Åt vissa av oss tar livsanden sig vissa uttryck, åt andra yttrar sig Anden på annat sätt. Högst av allt är det när vi livas inifrån av Jesus. Då räcker det inte längre att tala om livsanden i oss. Av livsanden blir Guds helige ande.

Alltså, när du skall försöka få grepp om den Helige Ande, börja med det naturliga och gå vidare till det speciella. Börja med livsanden i dig och gå vidare till den andlighet som blir följden av tron på Jesus.

Och glöm inte givaren. Ingenting kan du ta dig. Ytterst är allt oss givet, även Anden.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 21 18 Den nödvändiga snålskjutsen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 maj 2018

16Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.  17Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. (Paulus brev till romarna kap 8 v 16 ff)

Varför Paulus, varför inte enbart evangelierna? Därför att Paulus bildlikt talat är ”laddad” med helheten. I evangelierna delges vi episoder, ständigt nya episoder. Helheten kan visserligen även där av den insiktsfulle läsaren skönjas, men skymd bakom episodens konkreta berättelse. Så ej hos Paulus som låtit allt sammanfattas i Jesu död och uppståndelse och som bygger upp sin argumentation och sina förmaningar utifrån detta centrum.

I texten ovan är det Anden som är subjekt, Guds helige Ande. Denne Ande är samstämmig med Paulus egen ande, d v s med Paulus eget innersta. Båda vittnar om att Paulus är ett Guds barn, skriver Paulus. Hur kan de båda vara så säkra på det? Svaret finner vi i inledningen av kapitlet där Paulus hänvisar till Jesu frälsningsverk på korset. Paulus talar här med gammaltestamentlig anspelning om Jesu död som ett syndoffer där synden i människan dömdes (Rom 8:3) Vad detta närmare står för skall jag inte försöka bena ut här. Två saker bara; syndoffret innebar frälsning men hade också sin fortsättning i ett icke upphörande kristuslidande.  Det hade inte minst Paulus erfarenhet av.

Varför skriver nu Paulus detta till de kristna i Rom? Därför att dessa kristna är inkluderade. Det är inte bara Paulus egen Ande som är samstämmig med Guds Ande. Därför säger Paulus ”vår” Ande, inte ”min” Ande. Det som gäller Paulus gäller också dem. Man kan säga att Paulus tydliggör det som de kristna i Rom genom tron i realiteten redan äger. Och skulle detta, vilket är troligt, inte vara aktuellt för dem, vill han med sina ord  levandegöra denna sanning för dem.

Nästa steg är att påminna också oss om samma sak. Det som gällde då har  fortfarande bärighet. Också vi behöver lockas av Paulus att tillämpa det som vi som kristna i tron redan äger. Vi behöver få upp ögonen för att till kristen tro hör såväl ”lidande” som ”härlighet”. Det svåra som vi erfar behöver inte vara sånt som vi skall be till Gud att få slippa. Det kan till allt annat också vara ett Kristuslidande. Samtidigt är också härligheten vår del, en härlighet som har sin grund i ett faktum, och sitt stöd i en erfarenhet.

Paulus tänkte inte som andra, gjorde inte som andra och hans framgång blev till att börja med begränsad. Under de första århundradena efter Kristus glömdes dennes specifika betoning på och förståelse av korset, uppståndelsen och det nya livet i Kristus nästan bort. Men sedan, från trehundratalet och framåt, slog han åter igenom och blir i fortsättningen de kristnas främste ledsagare. I dag är han åter skymd. Detta hindrar inte att hans aktualiserande teologi fortfarande gäller. Den bygger som vi sett på förutsättningen att det som i grundläggande mening gäller en kristen gäller alla.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 20 18 Den olidliga sakligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 9 maj 2018

26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”  27Abraham fortsatte: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. 28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?” Herren svarade: ”Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.” 29Ännu en gång tog Abraham till orda: ”Kanske finns där fyrtio?” Herren sade: ”Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.”  30Abraham sade: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?” Herren svarade: ”Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.”  31Då sade Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.”  32Abraham fortsatte: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.”  33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. 1 Moseboken 18 v 26-32

Abraham vågade ifrågasätta. Han till och med förebrådde Gud, när Guds vrede mot det syndiga Sodom tycktes urskillningslös. Eller vad sägs om följande:

Så kan du inte göra,(dvs utplåna staden Sodom utan urskillning) döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?” (1Mos 18:25)

Abraham är inte ensam. Alla gör vi likadant. Vi försöker foga in Gud i vårt mönster. Passar han inte ifrågasätter vi honom. Ateisterna inte undantagna. Dessa säger sig visserligen förneka Guds existens, men det är struntprat. Att tillvaron har en givare lär de inte kunna förneka, det kan ingen. Det som kännetecknar ateisten är att de slarvigt uttryckt låter slumpen vara Gud i kombination med naturlagarna , en slump som de inte kan bortse från men inte kan göra något åt och naturlagar som de har att inrätta sig efter.

Nu är det inte enbart ateisterna som försöker forma Gud efter eget huvud utan vi alla andra också, inte minst vi kristna. För oss är Gud kärleken och vi gör vårt yttersta för att visa sanningen i detta. Ändå kommer vi inte ifrån att Gud långt ifrån handlar som vi vill att Gud skall handla. Ständigt tvingas vi blunda för att Gud den allsmäktige låter sånt ske som inte får ske. Även vi kan fråga som Abraham varför Gud som är hela jordens domare inte gör det som synes vara rätt. I Abrahams fall att Gud inte skonade de i Sodom som intet ont gjort utan tänkte sig att utplåna alla.

För att få stöd för vår syn att Gud är både rättfärdig och barmhärtig, d v s att han straffar de onda samtidigt som han också är barmhärtig, tar vi gärna stöd från texten ovan. I denna  bekänner Gud att om så vore att blott tio rättfärdiga fanns i staden, skulle han låta bli att förinta den. Sen går vi till Jesus för att bekräfta att Guds hållning i samtalet med Abraham är en återspegling av Guds sinnelag. Gud, säger vi, skonade en hel mänsklighet på grund av en enda rättfärdig, vår frälsare som offrade sig på korset för vår skull.

Ändå får vi inte det hela att gå ihop. Ständigt översköljs vi av att det som inte får ske, ändå sker och att Gud tycks förhålla sig passiv till det skedda. I vår iver att inte inför detta hamna bland ateisterna som låter slumpen bli Gud, bygger vi upp läror om Guds kärlek och rättfärdighet. En del av oss snickrar ihop sanningar med hjälp av bibelord som visar Guds konsekventa rättfärdighet. Andra talar om att den slutliga rättvisan inte finns här på jorden. Den hör evigheten till.

Hur gjorde då Jesus?  Som jag ser det byggde han inte upp några handfasta läror som säkrade Guds rättfärdighet. Han levde i nuet, upplevde Gud i stunden, prickade in Guds vilja i det enskilda ögonblicket. Svar på alla frågor presenterade Jesus inte.

Jesu kännetecken var istället att han levde i Gud, var ett uttryck för Gud och återspeglade Gud. I den egenskapen var han lik den Gud som målas upp i texten om Guds bön för Sodom. Den Gud som Jesus är en återspegling av inte bara skonar staden därför att det finns tio rättfärdiga i den. En rättfärdig räcker. Jesu offer blev det offer som öppnade Guds barmhärtighet mot de orättfärdiga.

Tro alltså inte att Jesus ger svar på alla frågor om Gud. De flesta frågor lämnas obesvarade. Jesu gåva är inte att lära oss begripa. Däremot kan vi i tron på honom lära känna Gud. Framför allt lära känna Guds kraft.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 19 18 Livet äger vi inte det har vi fått)

Bibelstudium i Vivalla den 2 maj 2018

10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 11Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.  12Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. (1 Johannesbrevet kap 4 v 10-12)

Då som nu, i religiösa sammanhang som i världsliga, ständigt samma dilemma. Å ena sidan värme, harmoni, mening, å den andra tillvarons obönhörliga makter som slår blint utan hänsyn till personen.

Ingen av människa född går frivilligt in i meningslösheten. Ingen vill tillåta tillvarons blinda makter att härja fritt. På allt sätt och i alla de sammanhang söker vi skapa så mycket  mening och trygghet som  det någonsin går.

En del av oss är kortsiktiga. Narkomanen är bland dem med kortaste sikt. Ögonblickets njutning blir livets mening. Andra har längre perspektiv; hemlivets och familjens lycka blir den borg vi skapar för att hålla meningslösheten borta. För åter andra blir ekonomisk stabilitet tillvarons bärande element. För ytterligare andra att skapa livsmöjligheter för dem som inga har. Många lever i förtröstan på Guds hjälp.

Intentionen är dock för oss alla densamma; vi försöker alla sätta gränser för meningslösheten.

Allt detta sagt för att visa att vi kristna inte är några särlingar. Vi gör som de andra. Vårt sätt är ett bland många, en unikt sätt visserligen, men det vi värjer oss mot skiljer oss inte från våra medmänniskor. Meningslösheten är allas fiende.

För 1 Johannesbrevets författare var syskonkärlek tecknet på att den kristne var bevarad. Den var ett uttryck för den kärlek som blivit verklighet för Johannes och dennes trossyskon i upplevelsen av och tolkningen av Jesu död på korset.

Ett märkligt offer var det Johannes såg för sin inre blick. Det var ett offer där Gud i Kristus var både offrare och offer,  och där offret skedde för att återupprätta det som genom synden blivit tillintetgjort. I kärlek skedde det betonar Johannes och till kärlek ledde det, till en inbördes kärlek bland Guds barn av det innerligaste slag.

Åter till utgångspunkten. Mening tycks alltid åstadkommas genom att människan i gemen försöker skydda sig, avgränsa sig från den kalla verklighetens sanning. Så gör också vi kristna. Vi gör det genom att sätta vår tilltro till den Kristus som fått oss att läsa verkligheten på ett sätt som påminner om det vi iakttagit hos Johannes. Med Jesusglasögon läser vi vår omgivning och med Jesusglasögon förstår vi Guds handlande. Vi läser med Johannes in Gud i händelserna vid Golgata. Och sen som en följd av det vi sett med vår inre blick älskar vi varandra i en innerlig syskonkärlek.

Så långt mitt försök att förstå den Johannes som givit oss dagens bibelord. Till detta måste emellertid fogas material hämtat från annat håll i Nya testamentet. Om inte blir bilden ofullständig. I sin iver att framhålla den inbördes kärleken glömde Johannes detta andra. Jag är den förste att förstå Johannes. Denne predikade för trossyskon som höll på att förlora sin första kärlek. Vad annat göra under dessa omständigheter än att åter förkunna den kärlek vars yttersta orsak är Guds kärlek i Kristus.

Detta andra som Johannes missat lär oss det nödvändiga i att spränga det värn mot meningslösheten vi genom vår tro byggt upp. Spränga för att också andra skall få möjlighet att finnas i det rum där enligt Johannes den inbördes kärleken råder.

Det tillhör den kristna trons innersta väsen att på livets skilda områden våga spränga för att skapa rum. Jag påstår att det för sant kristna karakteristiska å ena sidan är inbördes kärlek, å den andra villighet att spränga för att skapa rum. Iden inbördes kärleken ser jag vår kristna särart, i sprängningen vår trovärdighet.