(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”. 64 Se inte ner på nynazisterna, försök förstå hur de tänker)

Bibelstudium i Vivalla den 27 maj 2015

Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. (Profeten Joel kap 2 versarna 28 f)

Vi känner inte mycket till om profeten Joel. Vad vi vet hämtar vi från en text på fem bibelsidor. Det är allt. Men mer behöver vi inte för att fånga det för profeten väsentliga. Profeten var uppfylld av två ting, dels av den katastrof som drabbat honom och hans omgivning, dels av den vision av framtiden han såg inom sig. Om båda dessa ting vittnar han.

Katastrofen bestod av en gräshoppsinvasion som förtärde allt liv omkring honom. Gräshopporna var i Joels ögon lik en fiendearmé som systematiskt utplånade alla mänskliga livsmöjligheter där de drog fram. Naturen hade alltså kommit i obalans med de mest förskräckande följder. Orsaken hade inte Joel svårt att upptäcka, folkets olydnad mot sin Gud var den utlösande faktorn.

Parallellerna mellan då och nu är inte svåra att finna. Olydnad ses fortfarande som orsaken till naturens uppror, uppror mot en miljö och en natur som personifierats av vår tids profeter. Inom parentes väntar jag på den dag miljö liksom Gud föräras med stor bokstav.

Mitt i eländet stod profeten, men han var långtifrån uppgiven. Räddningen skådade han i en vision, som noga räknat var tvådelad. Texten ovan sammanfattar den första delen i visionen.

I denna ser han den totala förnyelsen påbörjad. Gud griper in med en andeutgjutelse som är total, män och kvinnor, slavar och slavinnor, alla blir uppfyllda av en förnyelsens Ande.

Därefter fullbordas verket. ”Herrens dag” inträder i en världskatastrof som samtidigt innebär alltings förnyelse. I denna katastrof skall de flesta människor gå under. Endast de ”som åkallar Herrens namn skall bli räddade”.

Vad kommer nu detta oss vid? En hel del, visar det sig. Miljövänner har tagit till vara på visst i Joels vision, bekännande kristna på annat. Miljövännerna har känt igen sig i naturkatastrofen, vi kristna mest i den över kvinnor och män, slavar och fria, utgjutna Anden.

Personligen har jag fått hjälp att se Guds ande som något som upprättar och förnyar. Anden blir lik en frisk fläkt i tillvaron som gör att jag i profeten Joels anda ser klart.

Till detta klara hör att Guds ande inte är ett fåtals privilegium. Dessutom att Gud inte kan uteslutas i vare sig mina samtids- eller framtidsvisioner. I slutändan är det ändå på Guds existens allting hänger.

Men det skall erkännas att jag också viker av från profeten. Jag kan inte se ”Herrens dag” på det sätt profeten Joel såg den. Därtill är jag för mycket påverkad av en profet av andra dimensioner, Jesus Kristus. Men i aposteln Paulus efterföljd (Rom 10:13)har jag fastnat för profetens ord om att ”den som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Det ligger mycket i de orden. Orden har inte minst sin giltighet i det dagliga livet.

(Se även ”Med mina glasögon”, 63 Förstå viktigare än att kunna.

Bibelstudium i Vivalla den 20 maj 2015

 När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.(Evangelium enligt Johannes kap 15 v 26 f)

Det finns mycket att säga om bibelns utsagor om den Helige Ande. Mycket som får även den kunnige läsaren av Bibeln att lägga pannan i djupa veck. Någon enhetlig lära om Anden lär det nämligen inte gå att utvinna med enbart bibeln som källa. Johannesevangeliet sticker ut genom att ge den Helige Ande namnet Hjälparen. Denne Hjälpare skall vittna om Jesus, dvs tydliggöra Jesus för sin samtid. För åtskilliga år sedan fastnade jag för detta sätt att se på Anden. I fortsättningen fram till dags datum jämkar jag andra sätt att se på Anden med Johannesevangeliets. För mig blir det viktigare än annat att den Helige Ande hjälper mig att se Jesus tydligt. Den hjälpen är Andens huvudfunktion. Följdriktigt kan Anden kallas Hjälparen.

Min egen vardag kan beskrivas på olika sätt. Bland annat kan den bestämmas som ständigt pågående försök att upptäcka Jesus. Jag försöker se honom i det politiska spelet, jag försöker upptäcka honom i det dagliga livet, inte minst i samspelet oss människor emellan, för att inte tala om mina försöka att påträffa honom i kyrkans liv.

Ibland, ja rätt ofta tror jag mig ha funnit spår av denne Jesus. Någon gång är spåren otydliga, ibland känns det uppenbart att det är Jesus jag skymtat. Tro inte att mina upptäckter enbart sker på kyrkans mark. Jesus rör sig på vidare fält Dock skall icke förnekas att det är i kyrkans sammanhang bilden blivit tydligast.

Vad grundar sig då mina upptäckter på? Naturligtvs till stora delar på min bibelkunskap. Genom den får jag ett överlägset jämförelsematerial som hjälper mig att se paralleller mellan Jesus då och företeelser idag.

Men kunskap är långtifrån det enda som hjälpt mig. Till kunskapen kommer intresset och lusten. Sen följer fantasin, intuitionen och sinnet för Jesus. Allt detta tackar jag Gud för. Jag tackar Gud som hjälpt mig via sin Ande att se det andra inte upptäckt.

De som känner mig vet hur mycket jag ”stångas” med min bibel. Jag vrider och vänder på texterna i försök att göra dem rättvisa. Och rättvisa är för mig att våga se vad som står i texterna, detta även om det blir obekämt. Särskilt det i texterna som direkt eller indirekt handlar om Jesus ger jag mig på. Bibelkritik är mig inte främmande, inte heller texter som kan vara etiskt/moraliskt tveksamma, undviker jag. Hela min inre andliga iver har jag vigt åt Skriftens studium.

I detta arbete händer det ofta att jag nästan visionärt anar att Jesu är nära. Skall sanningen fram tycker jag inte om att predika om inte mitt arbete med texten resulterat i någon form av vision av den levande Jesus Kristus.

Naturligtvis kan jag tacka min teologiska skolning för mina upptäckter. Men studier ger inte hela svaret. Dessutom finns hos mig fantasin, intuitionen liksom sinnet för Jesus. För det tackar jag Gud som genom sin Ande hjälpt mig att se det andra inte upptäckt. Utan denna hjälp hade jag alls inget sett.

(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg, 62 Sverigedemokraterna och den dolda agendan)

Bibelstudium i Vivalla den 13 maj 2015

 26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”… ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.” 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. (Från 1 Moseboken kap 18)

Versarna ovan är hämtade från en berättelsetradition som återfinns i 1 Moseboken. Där låter berättaren Abraham be för den av synd och ondska fördärvade staden Sodom. Poängen är alldeles uppenbart att visa hur högt Gud aktar äkta rättfärdighet. Guds kärlek till de fromma i Sodom var så stor att Gud för deras skull lovade hålla inne med ett annars oundvikligt dråpslag mot staden. Av det följer att Gud även fortsättningsvis förmodas handla på likartat sätt. För de utvaldas skull håller Gud inne med sina dödsstötar mot orättfärdigheten.

Berättelsen är således en kärleksförklaring till sann fromhet. Gud aktar den fromme så högt att han för dennes skull gör undantag från den heligaste av regler, att på brott följer straff.

Det gick väl an för människor i gammal tid med sin begränsade utblick att ta till sig berättelser som den här ovan. Det går kanske fortfarande i trängre religiösa kretsar där man överröstar verkligheten med sina vittnesbörd om Guds godhet och bibelns sanning. Men i allmänhet kan vi inte blunda för en verklighet som talar ett annat språk. Vad brydde sig Gud om de fromma i Nepal. Ond som god förgjordes i rasmassorna. Inte undra på att det upplysta västerlandet obönhörligt låter sig sekulariseras. Gud räknar man inte med längre.

Men människan vore inte människa om hon släppte tron på högre värden och djupare mening. Jag ser våra politikers luftiga tal om kulturens värde som ett uttryck för detta. Utan att blinka lägger man ut stora summor av allmänna medel på projekt som man på dunkla grunder tror vara av allmänt värde. Kultur är förvisso ingen privatsak i politikers och intellektuellas ögon. Och jag hänger med. Inte protesterar jag mot de kommunala anslagen till olika former av kulturyttringar. Nog vill även jag att Örebros kammarorkester även i fortsättningen genom sitt spel skall vittna om en sanning som är större än den som det blinda ödet förkunnar.

Dessutom överger jag inte min tro på Gud. Jag släpper inte ens taget om den folkliga berättelsen ovan om hur Abraham bevekar Gud. Men jag tolkar om berättelsen. I min version behövs det bara en som är rättfärdig för att Sodom skall skonas. Dennes namn är Jesus Kristus. Och jag hänger upp min personliga trygghet på detta enda, att Gud för denne endes skull förskonar mig från ett öde som liknar Sodoms. Den tron hjälper mig att leva. Tala om trossprång.

(Se även ”Med mina glasögon”, 61 Själen som jag ser det)

Bibelstudium i Vivalla den 6 maj 2015

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannesbrevet kap 4 vers 10)

Grundmotivet är avgörande. Det är detta som är drivkraften. Förstår du inte vad en människa innerst inne vill och är ute efter, begriper du egentligen ingenting om den människan. En biografi över en person må vara sann in i minsta detalj, har författaren inte förstått de inre bevekelsegrunderna, är biografin inte läsvärd.

Som det är med människor är det också med företeelser av annat slag. Har du inte knäckt koden har du missat saken. En matematiklärare som inte hjälper sin elev att förstå nyttan av multiplikationstabellen är en dålig lärare och en historielärare som bara berättar, är en katastrof.

På motsvarande sätt är det för oss människor i de för samlevnaden så avgörande trosfrågorna. Det en människa tror på, d v s det hon lutar sig och sträcker sig mot, har alltid ett centrum. Frågan är bara vilket? Det avgör trons kvalitet.

Jag tänker inte här trångt kristet. Inbilla dig nämligen inte att det bara är religiösa människor som tror. Alla tror vi. Frågan är inte om utan vad.

Nu till den specifikt kristna tron. Den framträder i ett otal gestalter och med de mest skilda betoningar. Regelverket, d vs lagar, förordningar och moralbud, är viktigt för vissa. Andra trycker på den subjektiva tron. Jag måste som kristen verkligen tro på Guds existens eller bibelberättelsernas bokstavliga sanning. För egen del hänger jag upp det mesta på bibelns grundmotiv. Det måste hålla för att allt det andra skall kunna falla på rätt plats.

Texten ovan har just den funktion som jag eftersöker. Den anger trons själva grundmotiv. Detta grundmotiv är, observera det, inte att vi tror på Gud eller älskar honom, inte ens att vi skall vara kärleksfulla mot varandra.

Johannes, textens författare, vänder på det hela och säger att avgörandet ligger i att Gud har älskat oss och sänt sin Son till försoningsoffer för våra synder.

Det är alltså Gud som har initiativet. Och det Gud har gjort är att han sänt sin son som försoningsoffer. Försoningsoffer, stöt dig inte på ordet som står i det gammaltestamentligia offerväsendets sammanhang. Innebörden är att Jesus gjorde det han gjorde för vår skull. Det var för att vi skulle upprättas som han gav sitt liv. Ja hela Jesu liv tolkar Johannes, som ett Guds självutgivande.

Att vara kristen är därför att stå i självutgivandets sammanhang. Men detta inte i heroisk mening. Kristna hjältar, vare sig de kallas helgon eller andliga stormän, har jag inte mycket till övers för. Självutgivandet måste få vila i en övertygelse om att stå i Guds sammanhang, i livets sammanhang, för att vara etiskt fullvärdigt.

Mot den bakgrunden eller med det grundmotivet inom mig kan jag sen som kristen hänga på mycket. Det spelar mindre stor roll så länge som jag vet vad saken egentligen gäller.