(Se även 52 17 Den osynligt verkande ”undertexten” i ”Med mina glasögon 2”)

Bibelstudium i Vivalla den 27december 2017

Gud, ge kungen dina lagar, kungasonen din rättvisa ordning, 2så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt. 3Låt berg och höjder bära fredens frukter åt folket genom rättfärdighet. 4Må han värna de armas rätt, rädda de fattiga, krossa förtryckaren. 5Låt honom leva så länge solen finns och månen lyser, släkte efter släkte. 6Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. 7Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, tills ingen måne lyser mer. Psaltaren 72 v 1-7

Det är hög tid för en den kristna trons nystart. Inte minst julfirandet visar detta. Alltför många ser bara sagoskimmer när de betraktar barnet, krubban, änglasynen och herdarna. Alltför många låter talet om Gud som blivit ett litet barn gå in genom ena örat och ut genom det andra. Dags därför att se det hela med nya glasögon.

För mig är en psaltarpsalm från Gamla testamentet en god ansatspunkt i den riktningen. Detta inte därför att i denna psalm läst i sin helhet finns anknytningar till Jesus (Matt 2:11). Skall sanningen fram är psalmen en bön om att få en kung i Israel som regerar sitt rike i rättfärdighet, inte en Jesusprofetia.

Men indirekt handlar psalmen om Jesus nämligen om den rättfärdiga ordning som hör Jesu framträdande till.

I psalmen talas om Guds lagar om rättvis ordning, rättrådiga domar och rättfärdighet. Såväl det ena begreppet som det andra i denna uppräkning är laddat med överraskande innehåll. Bakom ligger nämligen hebreiska termer med speciell innebörd. I dessa termer ryms en föreställning om en relationell rätt, en gudomlig rätt som håller inte enbart människor samman, utan hela tillvaron, inklusive naturen. Eller vad sägs om orden ”Låt berg och höjder bära fredens frukt” (Ps 72:3)

Begreppen rätten och rättfärdigheten är alltså uttryck för en gudomlig ordning under den allsmäktiges beskydd. När den ordningen tillåts råda värnas de ringas rätt samtidigt som förtryckaren krossas, bergen och höjderna bär fredens frukt, det regnar över grödan, fred och välstånd råder.

Ytterst är det om detta som Jesu födelse handlar. Bakom de sagoskimrande berättelserna om Jesu födelse ligger alltså ett högt anspråk. Anspråket på att i Jesu födelse något unikt inträffade, alltings förnyelse. Tron på denna förnyelse är det som bär upp den kristna tron.

Glöm därför att kristen tro är en privatsak. Tron börjar visserligen i det privata. Den inleds med min överlåtelse till Kristus och den fortsätter med min kamp för att hävda ”de ringas rätt” och med mitt motstånd mot mobbning och ”förtryck”. Men det är inte slut med det. Tron rör sig i allt vidare cirklar, den väjer inte för att ta politisk ställning, den tiger inte när mark och natur plundras och utarmas.

Sen till resultatet. Ett borde väl mot ovan angiven bakgrund stå klart för oss som kallar oss kristna. Att livet inte är något vi tar oss, utan något vi får, att mänskliga rättigheter inte är en naturlag, utan vilar i tron på en Gud som ger oss dessa rättigheter.

Tillämpningen däremot är inte lika självklar. Än mindre självklar hade den förstås varit om jag inte hade begripit att livet är en gåva och att Kristus inte enbart skall förbindas med krubba, änglar och herdar utan mer än annat med en alldeles bestämd insikt i vad rätt och rättfärdighet innebär.

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon 2” 51 17 Rätten, måste den alltid tas ut i förväg?)

Bibelstudium i Vivalla den 20 dec 2017

1Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.  2Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig.  3Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv.  4Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. (Paulus första brev till korinthierna kap 4 v 1-4)

Det är när grundvalarna vacklar som mina verkliga förankringar blottas. I välgångstider kan man kosta på sig fagert tal men så inte när själva min existens är hotad. Så är det och så har det varit.

Det var en angripen och ifrågasatt Paulus som i texten ovan bekände sig till Kristus. Pressad och ifrågasatt av församlingen i Korinth sade han som det var. Allt hängde på Kristus sen fick andra säga vad de ville.

Vad är det då hos Kristus som är så viktigt? På det svarar Paulus; ”vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:23)

När det gällde inte ett ord ens om Jesu jordiska gärning, inte ett ord om kyrkoordningar och etiska regler trots att han ägnar halva 1 Korinthierbrevet åt dessa ting. Bara detta enda står fram för honom när allt annat blivit avskalat, Kristus och Kristus som korsfäst.

Kristus och Kristus som korsfäst, var det för Paulus allt avgörande. Detta inte som ett resultat av överväganden, inte efter att ha ställt de olika trosalternativen mot varandra, utan därför att han överväldigats av Kristus vid sin omvändelse i Damaskus och sedan ständigt på nytt fått uppleva en Kristus som har initiativet.

Nog kunde Paulus ha avhändat sig detta inflytande. Tvingad att stanna kvar i sitt beroendeförhållande blev han aldrig. Hela bibeln är fylld av avfall. Läser vi i Gamla testamentets historiska böcker, är avfallen mer regel än undantag. Så varför skulle inte också Paulus kunna avfalla?!

För Paulus var alltså Kristus allt, Kristus den korsfäste. Betyder det att Paulus riktigt förstått vad han hängav sig åt? Kunde han nånsin riktigt förklara varför den korsfäste var den ende för honom? Varenda paulusbrev är proppat med försök till sådana förklaringar. Alla med den tanken att bakom Kristus döljer sig en gudomlig kärleksvilja och därmed också något etiskt religiöst absolut hållbart.

Men bakom alla Paulus utläggningar om korsets betydelse ligger trots detta en slöja. Fullt ut kan ingenting av det som skedde vid korset och efter korset fullt ut begripas, bara erfaras.

Att gå in i ett liv med korset som centrum blir mot den bakgrunden som att gå in i en livsström där allt styrs av en oemotståndlig försoningsvilja. Det är att hänge sig åt något man inte riktigt vet hur det skall sluta. En kristen kan glömma alla former av garantier. Att tro i kristen mening är att ta emot och ta vara på. Inget mer och inget mindre.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 50 17 Nersmittad av partsinlagor)

Bibelstudium i Vivalla den 13 december 2017

 2Den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast, högst av bergen, överst bland höjderna. Alla folk skall strömma dit, 3folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. 4Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. (Jesaja kap 2 v 2 t o m 4 a)

      Människan består av en yttre del och en inre. Ingendera kan hon vara utan. I det här bibelstudiet handlar det om den inre delen, d v s människans inre tanke- och föreställningsvärld och specifikt den kristna människans föreställningsvärld.

För att ta det enkelt är det speciella med den kristna föreställningsvärlden att Jesus finns med i tankarna, finns med och styr. För mig kallas detta tro.

Kristna är olika, en del släpper in lite av Jesus, andra mycket. Den som släpper in mycket blir präglad av Jesus, den som släpper in lite är knappt märkbart påverkad. De som är snåla på att låta Jesus få reellt inflytande, ger sitt inre utrymme åt annat. Är man inte hängiven det ena är man hängiven det andra. Något hänger man sig åt, något tror man, vare sig man inser det eller inte.

Inflytandet från Jesus kommer från olika håll, bland annat från evangelierna. Dessa ord från evangelierna om och av Jesus är inte automatiskt verkande. De måste omvandlas till levande ord och som sådana visa sin kraft genom att påverka tankar och handlingar. Min tanke med mina varje vecka återkommande bibelstudier är att stimulera till en sådan omvandling.

En del bibelord är snabbverkande, andra svårsmälta, ytterligare andra måste omvandlas för att fungera som Jesusord. Ursprungligen handlar de nämligen om annat än om Jesus. Så är fallet med dagens text som är en profetia, en drömvision, som berättar hur människor från hela världen strömmar till berget där Herrens tempel är beläget för att i templet finna gudomlig vägledning och bli delaktiga i gudomlig rätt. Resultatet blir fred, harmoni och lyckorike.

Satt i händerna på religiösa maktmänniskor är dagens text ödesdiger. Den kan lura dem att tro att Jerusalem automatiskt är världens centrum, att det judiska folket automatiskt är herrefolket, att templets lag och kult är det enda som skänker den fulländade gudsgemenskapen.

Omvandlad till en profetia om hur människor vandrar till det ”levande templet” ( 1 Petr 2:4-5) Jesus blir resultatet ett annat. Jesus må själv vara den av Gud utvalde, han må själv ha gjort anspråk på att vara den ende sanne förmedlaren av Guds vilja, men hur annorlunda är inte hans anspråk i jämförelse med andras.

Utvaldheten (välsignelsen) stockar sig inte hos honom och i honom. Den sprider sig som ringar på vattnet ut över ständigt nya välsignade. Utvaldhetens yttersta syfte är att göra alla till utvalda.

Först den omvandlade profetian platsar i en kristens inre, först den omvandlade profetian kan förstärka Jesusnärvaron i vårt inre.

Sen kan man i studiesyfte försöka sätta sig in i vad Jesaja egentligen menade, och för den delen också Hosea som återger samma profetia. Det blir i så fall ett led i fördjupad kunskap om Gamla testamentet. Men för att stimulera Jesusnärvaron i mitt inre är endast den omvandlade profetian brukbar.

49 17 Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén

Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén, sa tjänstgörande i P:1 s morgonsändning. Det knastrade nämligen om radions utsände när han rapporterade från jordbävningens Irak/Iran.

Ska man be om ursäkt för sånt som ingen kan rå för? Naturligtvis inte! Beklaga kan man, men inte be om ursäkt.

En struntsak kanske du tycker. Men det som handlar om förlåtelse är aldrig en struntsak. På förlåtelse, försoning och upprättelse hänger mänsklig samlevnad. Så här skall man vara vaksam både över ordvalen och innebörden. Finns det något människan skall satsa på så är det att finna förlåtelsens vägar. Först så kan mänskligt samliv äga bestånd.

Men lätt är det inte. Till förlåtelsen, försoningen och upprättelsen hör ovillkorligen rättvisa. Rättvisan i sin tur beror på rättänkande och rättänkandet på oegennytta och oegennyttan på saklighet.

Övertrampen är legio. Värst är det när rättvisans representanter visar sig vara partiföreträdare, när kampen för partiet går före hänsyn till saklighetens krav. Det skär i mig när en justitieminister oavsett partifärg är uppenbart orättvis.

Nu är det inte lätt att vara rättvis. Rättvisan står ju i ett mänskligt sammanhang och beror till dels av detta sitt sammanhang. Det som är sanning för en ateist som inte tror på eviga värde behöver inte vara sanning för en troende som postulerar både Gud och evighet. Och den som lever i förtryck ser förmodligen på rättvisan på annat sätt än den privilegierade.

Ett dilemma alltså att veta vad som är rätt och som följd av detta ett problem att finna vägar till förlåtelse och upprättelse. Och inte vet jag hur man skall komma till rätta med detta problem.

Men jag känner till en som trodde sig veta. Hans namn var Einar Billing, en teolog och biskop, död som biskop i Västerås 1939.

Denne Billing trodde sig ha funnit förlåtelsens väg hos den som på ett rätt sätt kunde förena rättfärdighet och barmhärtighet. I syntesen mellan dessa båda kom rättfärdigheten till fullt uttryck liksom kärleken. Rättfärdighet enbart ledde i sina yttersta konsekvenser till det berättigade i vedergällning och kärleken som enda värde till att människor blev blinda för verkligheten. Och det värsta Billing visste låg mitt emellan. Han kallade det ”billighet”

Sen lade han syntesen rättfärdighet/kärlek som ett raster på bibeln och fann att först Kristus på ett fullödigt sätt motsvarade förväntningarna.

Vad vet jag om han hade rätt. Bevisen han framlägger är långt ifrån heltäckande. Men håll med mig om att det rätta både innehåller rättfärdighet och kärlek. Och tyck vad ni vill men bygger inte Jesu sätt att betrakta förlåtelse, försoning och upprättelse på att denne Jesus var företrädare för just syntesen rättfärdighet och barmhärtighet?!

Så mycket ligger det i Billings påpekanden att vi som kallar oss kristna borde känna oss kallade att följa just den väg, som Billing förordar. För nog är väl förlåtelse, försoning och upprättelse själva huvudtemat i den kristna tron? Och nog förutsätter denna förlåtelse både rättfärdighet och barmhärtighet?

Sen till sist; det är ingen avundsvärd uppgift att vara justitieminister. Morgon Johansson har det inte lätt där han står där mitt emellan hötapparna, styrd som han är av partipiska, ideologi, rättspatos och egenintresse.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 49 17 Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén)

Bibelstudium i Vivalla den 6 december 2017

1Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill.  2Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?”  3Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den.  4Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den.  5Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” (Uppenbarelseboken kap 5 v 1till 5)

Apokalyptik, det betyder skildringar av händelseförloppet vid tidens slut återgivet i ett främmande symbol- och kodspråk. Den bibliska apokalyptiken florerade under det sista århundradet före Kristus och bestod fram till drygt hundra år efter Kristi födelse. Daniels bok i Gamla testamentet och Uppenbarelseboken i Nya är de mest kända apokalyptiska skrifterna.

Jag har aldrig varit intresserad av apokalyptik. Innehållet i Daniels bok går in genom ena örat och ut genom andra. Likadant är det med Uppenbarelseboken. Hur jag än mödar mig får jag ingen reda i tolkningen. Det är för mycket som rimmar illa med bibelns äldre profetior. Skriftprofeterna (exempelvis Jesaja, Jeremia) överraskar med utsagor om en Gud som slår människan med häpnad, en Gud som på ett överraskande sätt griper in i vardagens skeende. Profeternas Gud liksom Jesu Gud går inte att låsa in i ett förutbestämt sätt att handla. Apokalyptikern däremot tror sig ha exakt kunskap om Guds ingripanden.

Själv kämpar jag med att förstå Gud och Guds handlingssätt. Apokalyptikern (=den som styrs av apokalyptiken) behöver inte kämpa, han vet. Själv erfar jag hur genomsyrad jag är av tidens sätt att tänka och vara och hur bunden jag är till egen tid och eget rum. Apokalyptikern har inga sådana bekymmer. Tidsplanen för Herrens återkomst överskuggar allt annat.

Men det finns trots allt möjligheter att jag och apokalyptikern kommer on speaking terms. Gemensam läsning av Uppenbarelseboken kap 5:1-5, dagens text, borde vara ett sådant tillfälle. Bakom sigillen och talet om att öppna boken finns tankar om Jesus. Endast Jesus äger svaret på livets fråga, endast Jesus vet besked om tidens slut. Det tror apokalyptikern och det tror jag.

Sen kommer tanken osökt in på ytterligare ett steg mot ökat samförstånd, men nu inte med apokalyptikern utan med allmänheten. Är det bara jag och apokalyptikern som behöver något att hålla sig till? Gäller inte det alla. Är inte detta ett gemensamt drag för människor vid sunda vätskor oavsett bakgrund och trosinställning. Förvisso! Frågan är inte om en människa har något att hålla sig till utan vad. Frågan är inte om hon tror utan på vad.

Apokalyptikern och jag har Jesus gemensamt. Nästa steg för att vi skall komma vidare i vår gemenskap är öppenhet för varandras trosvärldar. För min del vet jag mig ha missat mycket genom min misstänksamhet mot alla former av apokalyptik. Ytterligare en gång måste jag närma mig den apokalyptiska tankevärlden. Att jag hittills avgränsat mig får inte bli mitt sista ord. Men att jag för den skull gör mig kvitt gudstrons överraskningsmoment kommer inte på fråga. Inte heller att jag förflyttar centrum från Kristi rättfärdighet/barmhärtighet/försoning till något annat är något alternativ.

Med Kristus för ögonen får jag gå till de apokalyptiska texterna. Och när jag gör det kommer tanken osökt; är inte dessa texter tröstetexter i tid av oro och fara? Det tycks så. Måtte de i så fall få förbli detta! Apokalyptik som omvandlats till science fiction är i slutändan en bräcklig trosgrund.