Bibelstudium Vivalla den 30 oktober 2013

20Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, 21och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre. Rom 5:20 f (Romarbrevet kapitel 5, versarna 20,21)

Jag avstår från försöket att ta ett helhetsgrepp på femte kapitlets senare del i Romarbrevet. Detta dels för att jag själv inte riktigt bottnar i problematiken dels också därför att jag har så begränsat utrymme. Men en del viktigt har jag ändå att säga om detta viktiga avsnitt i bibeln. Till min hjälp har jag tagit ut några versar därifrån som jag här kommenterar.

Den lag som Paulus svartmålar i bibelavsnittet ovan är inte vilken lag som helst. Det är den lag som inte nöjer sig med annat än främsta rummet. Den lagen genererar överträdelser, hävdar Paulus. Inte tjyveri naturligtvis eller lägenhetsinbrott, men sånt som följer av självupptagenhet. När lagen nämligen intar första platsen tystar den ner det goda inom oss. Istället blir den ett vapen som används för att hävda egna intressen. Allt utnyttjar lagmissbrukaren på ett eller annat sätt till egen fördel.

Jag erinrar mig min sorglösa svägerska i Stockholm. Pengar är mina tjänare sa hon när hon tyckte att omgivningen pratade för mycket om pengar. Lagen är min tjänare skulle jag vilja säga när jag märker att mina lagiska principer håller på att inta första rummet. Då har lagen fått sin rätta plats.

Lagen är min tjänare, tjänare under vem? Under nåden säger Paulus och med nåd menar han Kristus och Kristi kärlek. Det är Kristi kärlek som skall styra lagen och inte tvärtom. Den av Kristus styrda lagen kallar Paulus rättfärdighet. Rättfärdiga lagar skall vi alltså ha, lagar som är förankrade i rättfärdighet, lagar som intar andra rummet inte första.

Det sägs om drogmissbrukare att det enda som hjälper dem att bryta sitt beroende är omvändelse till Kristus. Det är sant. Så är det också med lagmissbrukare. Det enda som kan hjälpa dem ur deras beroende är Kristus.  Ändå är det så få lagmissbrukare som omvänder sig. Förmodligen beror det på att lagmissbruket inte genererar akuta sjukdomar som tvingar till ändrad livsföring. Lagmissbrukarna kan tvärtom  fortsätta att sätta sig på andra med sina excellenta principer och göra det med hatten på. Vem klagar på en som ständigt förefaller oförvitlig. Ingen! Men omgivningen lider.

Bibelstudium Vivalla  den 23 okt 13

13Jag hotas från alla håll av olyckor utan tal. Mina synder har hunnit upp mig, jag förmår inte se dem. De är fler än håren på mitt huvud, och modet sviker mig. 14Jag ber dig, Herre, befria mig! Herre, skynda till min hjälp! 15Skam och smälek må drabba alla som vill beröva mig livet. Låt dem vika tillbaka med vanära, de som vill mig ont. 16Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. 17Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” 18Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Psaltaren 40:13-18

Är inte detta hela havet stormar, så säg!  Och inte det minsta ställt till rätta, om man läser som det står.  Trots det hör dessa ord från Psaltaren hemma i bibeln, där annars så mycket är ställt till rätta. Gamla testamentet är redigerat så att det regelmässigt går en rak linje mellan gudsfruktan och framgång. De kungar som dyrkar den ende sanne Guden går det väl, däremot illa för dem som förfaller till avgudadyrkan. I Nya testamentet är det inte lika rätlinjigt. Det gick sannerligen inte alltid väl för vår frälsare, tvärtom. Dock finns också där en rak linje; Jesu omsorg, kärlek och hans gudsfruktan  är alltigenom rätlinjig. Och syndar gör han aldrig.

Men för den fromme i Psaltaren är allt ett enda kaos. Psalmisten känner sig oren inombords. Han inser sin egen syndiga läggning, men förmår inte göra sig kvitt den. Självförtroendet sviktar. Aggressioner och hatkänslor mot äkta eller inbillade motståndare väller fram. Må dessa hemska människor bli straffade, anar jag att han mumlar.

Och ändå platsar psalmen i bibeln. Hur kan det vara så? Det beror på ett enda, att psalmisten kastar sig mot Gud och ber om hjälp. Han gör det utan att äga några garantier. Psalmisten hänvisar varken till gudsbevis eller uppenbarelser,  önskar bara att Gud skall skynda sig.

Jag känner igen mig själv i psalmisten, detta särskilt när jag är upprörd över att ha blivit förbisedd eller orättvist behandlad. Jag anar till och med att något liknande gällde Jesus. För ni tror väl inte att det var på låtsas Jesus på korset ropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Är det månne så att den väsentliga skiljelinjen här i livet går mellan dem som ropar till Gud om hjälp och dem som slutat ropa?

Bibelstudium Vivalla 16 okt 13

2Gud reser sig, hans fiender skingras, hans motståndare flyr undan. 3Som röken virvlar bort, som vaxet smälter för elden förgås de onda inför Gud. 4Men de rättfärdiga gläds inför Gud, de fröjdar sig och jublar av glädje. 5Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen. (Psaltaren 68:2-7)

Sällan refererar jag till Frälsningsarmén. Men idag gör jag det. För nog är Frälsningsarmén krigisk, det säger ju redan namnet. Men ingen har väl någonsin misstänkt att frälsningssoldater skulle ta till våld. De krigar med andra medel. Det gör också den Gud jag lärt känna genom Jesus. Nog krigar den Guden men inte med vapen.

Med Frälsningsarmén och Jesus för ögonen läser jag den triumfatoriska inledningen till Psalm 68.  Dessutom som en framtidsvision, en sann bild av den verklighet som en gång ofrånkomligt väntar mänskligheten. Gud, de faderlösas fader, änkornas försvarare, går segrande fram. Och all ondska försvinner. Det försvinner som vaxet som smälter för elden, och de onda, eller det onda i oss tvingas bort och förskingras och de fångna får frihet och lycka.

Psaltaren 68 läser jag alltså som en framtidsvision. Det är mycket i bibeln som först får mening och sammanhang om det läses som just visioner.

Visioner kan vi inte leva utan, klara visioner, som tydligt pekar på målet. Nog behöver vi tveka, funderar, vända ut och in på, se sanningen från alla sidor.  Men slutmålet måste stå klart. Annars blir hela vårt liv ett vinglande.  En politiker måste vara klar över riktningen, en make/maka hur hon vill ha det med hem och familj, en församling varför den församlas. Om inte havererar det mesta.

Visioner måste vi ha. Det går inte att klara sig utan dem. Frågan är bara vilka. Med dåliga visioner är det så att de leder till katastrof, med goda så att de leder åt rätt håll. Dessutom skall visioner ständigt bearbetas, prövas, förfinas, förbättras. För min del på Frälsningsarméns och Jesu grund.

Bibelstudium Vivalla den 9 oktober 13

1Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. 2Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” 3Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. 4Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. 5Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” 6Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon 7och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.(evangelium enl Johannes 9:1-7)

     Det lönar sig ofta att läsa mellan raderna. Detta gäller inte minst i bibeltexterna med deras brokiga bakgrundshistoria. I dag läser jag mellan raderna i en undertext från Johannesevangeliet där det berättas om hur Jesus botar en blindfödd man.

     Det jag fastnar för i den bibeltexten är Jesu ord om att mannens blindhet varken berodde på att den blinde syndat eller hans föräldrar. Mannen var född blind för att (genom Jesu ingripande)  ”Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”. Inför det svaret blir jag ett enda stort frågetecken. Skulle Gud vara sån att han handikappar en människa bara därför att Jesus skulle få demonstrera sin makt?

     Det är här jag börjar läsa mellan raderna. Är det inte så att den här berättelsen egentligen blottar det omöjliga i att få grepp om Gud. Hur vi än vrider och vänder på det kan vi inte placera in Gud på trovärdigt sätt i våra världsförklaringar.

     En kristendom som tar som sin uppgift att få det hela att gå ihop, väcker allt mindre respekt i en upplyst värld. Inte undra på varför.

     Tro inte att jag därför är på väg att lämna vare sig tro eller kyrka. Begripa och förstå sig på är nämligen en sak, följa efter en annan. Och för mig är kristendom att följa efter. Följa efter ingen mindre än Jesus. Idag följa efter undergöraren Jesus, han som spottade, gjorde en deg och botade.

     Varför inte, säger mina trossyskon från Etiopien och Eritrea. Åtminstone sa de det när jag en gång i en predikan påstod att man inte skulle ta underverken för bokstavligt. De hade själva i sina hemländer upplevt mirakler där allt skedde som det stod skrivet.

     Men jag kan inte, hur mycket jag än ber om tro och kraft från ovan, bota  genom att spotta, göra en deg och smeta på. Jag får följa efter Jesus på annat sätt. Huvudsaken är att den blinde får sin syn tillbaka igen.

     Efterföljelse betyder för mig att våga satsa på det Jesus satsade. En av hans satsningar handlade om att bota sjuka. Således är detta också min uppgift. Sätten må växla, men saken består.

Bibelstudium Vivalla den 2 okt 13

Herrens ord är rena, de skall alltid bestå. Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung, än självrunnen honung. (Psaltaren 19:10 f)

Rena, sanna, åtråvärda, står det och jag skriver under på det. För det första att Herrens ord är rena och sanna. Det betyder att jag tror att det finns något som verkligen är rent och sant och att detta högsta goda har samband med något levande och personligt. Men också att jag inte nått det. Varför skulle det annars vara åtråvärt.

Att vara ateist är för mig att inte tro på högsta värden, därtill att inte tro att detta högsta kan vara levande och personligt. När jag tänker på ateister blir jag ledsen. För mig har de gett upp. Andra tycker tvärtom.

Hur kan man tycka tvärtom? Det har med oss troende att göra. Vi tror på Gud, på hans ord och stadgar. Vi tror framför allt att vi har grepp om Gud liksom om vad hans ord och befallningar står för. På den förmenta kunskapen bygger vi upp våra värdeskalor, normer och politiska värdesystem. Och stelbent blir det, ständigt lika stelbent.

Men den högsta verkligheten är inte stelbent. Den är heller inte lätt att fånga. Den högsta verkligheten och den fullkomliga sanningen är åtråvärd. Den sträcker vi oss mot, den äger vi inte.

Felet är alltså vårt. Vi tror oss äga det som vi egentligen skall sträcka oss mot. Och människor som inte är lika trosvissa som vi värjer sig. En del av dem säger; religionen är en privatsak, den får du ha för dig själv. Andra; det finns ingen Gud.

Inte skulle det se likadant ut om vår tro inte var en besittning utan en längtan. För mig en längtan att komma Jesus Kristus allt närmare.

Hur skulle det se ut om barn inte längre fick leka, drömma och längta? Vingklipper vi dem inte då? Är inte också vi barn?