(Se även ”Med mina glasögon”, 55 Å Ena sidan stora ord)

Bibelstudium i Vivalla den 25 mars 2015

1Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Paulus brev till romarna kapitel 8 versarna 1-4)

Knäckfrågan för Paulus var den egna naturen. Han fick omöjligen bukt med den. Det hjälpte inte med höga ideal, inte med rättvis lagstiftning, inte ens med rättstillämpning av högsta klass. Allt kunde manipuleras av egen illvilja och maktlystnad, eller som Paulus uttryckte det, av ”vår köttsliga natur”.

Lösningen blev en inre bild som etsats fast i honom vid hans omvändelse, bilden av Kristus. Den bilden var så övertygande att den kunde jämföras med evangelisternas ögonvittnesskildringar. Där evangelisterna målar upp bilden av Kristus tolkar Paulus honom och fattar dessutom innebörden.

Hur var det då Paulus förstod sin frälsare? Som en som på Guds befallning blandade sig i, har jag förstått det. Blandade sig i och därmed i världens ögon smutsades ner. Smutsades ner därför att han hyste kärlek till, levde nära och offrade sig för nersmutsade människor. Smutsades ner därför att han tog på sig det andra gjort sig skyldiga till. Det är åtminstone så jag förstår Paulus bibliska terminologi när han talar om att Jesus ”blev lik en syndfull människa” och att Gud ”sände honom som ett syndoffer”.

Och när evangelisterna proklamerar att den korsfäste uppstod på den tredje dagen, talar Paulus i stället om att Gud genom Jesus ”dömde synden i människan”. Detta genom att på grund av Jesus ge ondskan en definitiv knäck. Jesu vilja att prestigelöst smutsa ner sig för andras skull, tog genom gudomligt ingripande död på Jesusanhängarnas benägenhet till illvilja och hat. Nu kunde de leva på ett nytt sätt.

I tron på Kristus kommer människan med mitt sätt att uttrycka mig in i ett annat regelverk, regelverket som gäller ”för livet i Kristus”. Och där slipper jag att ständigt vara på min vakt. Kärlekens spontanitet får där stort utrymme

Vi lutheraner har svårt att på riktigt ta till oss denna Paulus bild av Jesu frälsningsverk. Vi talar visserligen om det nya livet i Kristus som en verklighet, men en verklighet med kort varaktighet. Helgelserörelsernas kristna är mer optimistiska. De menar sig t o m ha erfarenhet av hur det är att leva utan syndens alla spärrar.

Det må vara hur det vill med den saken. Ett är då säkert och det är att Jesus smutsade ner sig för vår skull. Och att detta gör skillnad. Paulus bild av Kristus kommer vi inte ifrån.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 54 Plussa på, dra ifrån, komma med något annat.)

Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 15

8Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. 9Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. 10Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. (2 Korinthierbrevet 9 versarna 8-10)

Paulus tyckte att de välbeställda korinthierna skulle dela med sig till de fattiga kristna i Jerusalem. Han motiverade det genom att hänvisa till hurudan Gud är mot oss människor.

Från Gamla testamentet, och då uttalat från psalm 112 i Psaltaren, hade han inhämtat att Gud ger och den fromme tar emot, tar vara på och ger vidare. På köpet blir de fromma välsignade både materiellt och andligt. Tillämpat på Paulus vädjan till korinthierna; ge till de fattiga kristna i Jerusalem, ge av allt vad ni har och äger, ge med gott samvete. Och Gud skall välsigna er med glädje och välstånd. Teologer brukar ge det här sättat att resonera beteckningen framgångsteologi.

Det ligger mycket i denna framgångsteologi. Den generöse får generositet tillbaka, den självutgivande möter välvilja och hjälpsamhet. Allt blir lättare för den generöse, själva livet blir lättare. Detta har många av oss erfarenhet av. Men när Paulus ”brer på” genom att i psaltarpsalmens anda påstå att den generöse fromme blir rik på allt, blir vi reserverade.

Att detta inte är hela sanningen är uppenbart. Detta inte ens för Paulus. Paulus verkade själv under starkt motstånd och hans liv ändade i fångenskap och martyrdöd. Observera f a vad Paulus bekänner strax efter vår text.

Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig. (2 Kor 12:7)

Här vankades det ingen välsignelse till tack för god gärning utan istället en smärtande törntagg.

Därför får framgångsteologi inte bli detta bibelstudiums sista ord. Jag får inte sätta punkt vid den ”goda avkastning” som Paulus i anslutning till psalm 112 i Psaltaren förkunnar.

Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.

Istället sätter jag den punkten genom min egen utläggning av begreppet rättfärdighet. Rättfärdighet är för mig inte rättfärdighet om den inte kommer från Gud. Och med rättfärdigheten från Gud är det så att den enligt min erfarenhet intar mig och förvandlar mig. Den omsluter mig och uppfyller mig. Rättfärdigheten hör inte enbart hemma i lycka utan också i olycka. Där den ger sig till känna helar den och upprättar. Den gudomliga rättfärdigheten är för mig personifierad i Kristus.

Men detta sade inte Paulus i denna vår text. När han vädjade om kollekt hade han mer nytta av att lägga ut psalm 112.

(Se även ”Med mina glasögon”, 53 Vad Israelvännen Ulf Ekman mörkade.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 mars 2015

1Ta alltså Gud till föredöme, (gamla översättningen: Bliven alltså Guds efterföljare) som hans älskade barn. 2Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. (Paulus brev till efesierna kap 5 versarna 1 och 2)

Hur är det? Skall Gud vara föredöme eller eller skall vi som den gamla översättningen uttryckte det, bli Guds efterföljare. Jag röstar på det senare. Det blir så mycket klarare då. Dessutom motsvarar efterföljare mera exakt grundtextens mimætes. Nya översättningens försök att göra texten mer up to date med hur vi talar i dag, stökar i det här fallet till det, åtminstone för mig.

Orsaken är att jag har svårt att få grepp om Gud som en isolerad storhet och därmed också svårt att ha Gud som föredöme. Inte så att jag tvivlar på Guds existens. Skulle väl allt bero av en rad slumper? Bort det! En tillvarons styrande vilja, en idealens fader och moder kommer jag inte ifrån. Men ändå, Guds vägar är för mig många gånger obegripliga. Att då tänka sig att Gud skulle vara ett föredöme. Det rör till det ännu mer.

För mig är Gud Kristi Fader och Kristus Guds älskade son. Det är min lösning på problemet Gud. Som Kristus var är också Gud. Jag behöver alltså koppla samman Gud med Kristus för att det skall ge min Gudstro liv och mening. Utifrån detta känns det också riktigt när Paulus uppmanar mig att bli Guds efterföljare och sen exemplifierar vad det innebär genom att hänvisa till Kristi kärlek till oss.

Han kunde lika gärna ha sagt att vi skulle bli Kristi efterföljare. För det är ju det tron handlar om.

Den kärlek Jesus Kristus hade till oss, tydliggjord i att allt han företog sig, är menad att smitta av sig. Som kristna är vi kallade att leva i denna Kristi kärlek. Att detta är möjligt får vi tro på. Det är en del av det för en kristen nödvändiga ”trossprånget”. Ett ”trossprång” som inte bara förutsätts ske en gång när vi kommit till tro, utan varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund.

Att vi befinner oss på Guds våglängd när vi på detta sätt följer Jesus efter, betygar Paulus idag. Han gör det med ord som associerar till Gamla testamentets offerväsen. Livet som Kristi efterföljare är ett ”välluktande offer åt Gud” skriver han. Se här 2 Mos 29:18, 3 Mos 1:9, där det rent ut står att offerlukten gör Gud nöjd. Enligt Paulus skall sådana föreställningar om Gud inte förkastas som gammalmodiga och primitiva, istället tas upp och förandligas. Det offer som Gud idag för Gud nöjd är att leva i Kristi efterföljd eller på nutidssvenska, i Kristi anda.

Tänkt på det här sättet blir kristen tro klar. Det blir uppenbart vad Gudstron innebär, det blir lika uppenbart vad som skall vara grundstrukturen i ett kristet liv. Lika uppenbart blir det att tron förutsätter ”trossprång”, ständigt nya trossprång.

(Se även ”Med mina glasögon”, 52 Mitt spårsinne)

Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 15

Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. (Paulus andra brev till korinthierna kapitel 5 versarna 20 f)

Hela Nya testamentet kan läsas som en rad försök att förstå Jesu livsgärning. De olika författarna gav uttryck för vad de funnit utifrån egen erfarenhet och religiösa förankring.

Det som gällde då gäller nu. Också vi här i Vivallas bönegrupp har som mål att förstå Jesus. Här ett försök med hjälp av aposteln Paulus utifrån några aktuella erfarenheter i gruppen.

I vår lilla krets hyste nyligen en av er en hemlös under fyra veckors tid, en annan försökte och försöker skapa reda i en väns kaos, en tredje bryr sig och hjälper till när nån i närområdet är sjuk. Själv kämpar jag på i en valberedning där den nuvarande styrelsens frustration över framtiden smittat av sig så jag har svårt att sova på nätterna. Ingen av oss har betalt för vad vi gör, ingen uppmärksammas. Däremot kostar det på. De nödställdas elände, som vi ställer upp för att rå på, smittar av sig. Det går inte av sig själv att hysa en hemlös och reda i kaos får man inte utan att själv dras in i oro och missmod.

Dessa våra livserfarenheter hjälper oss att ana hur aposteln Paulus förstod Jesus. Jag skulle, utifrån min tolkning av dagens Paulustext, tänka mig att en Paulus av idag skulle uttrycka det hela så här:

Det kostade på att vara den gudomlige Kristus som samtidigt älskade av synd och elände präglade människor. Hans kärlek tvingade honom ner till jorden och en mänsklig tillvaro som vår. Drastiskt uttryckt drev hans kärlek honom så djupt ner i ”skiten” att han blev ”ett med vår synd”. Allt beroende av att Jesus inte kunde stå vid sidan av och bara titta på. Han tog på sig det vi egentligen skulle lida. På den grunden straffades han med döden.

Men Gud har ett annat perspektiv, anser Paulus. För Gud är Jesu utgivande av sig själv Guds eget offer för vår skull. Det är Gud själv som i Jesus tar på sig det vi själva egentligen skulle stå för. Jesus offer är i Guds ögon ett med hans egen rättfärdighet.

När Paulus tänker så om Jesus och Gud är det uppmuntrande särskilt för oss som tar på oss bördor som vi egentligen inte orkar med eller mår bra av. Paulus tycker att vi står i ett stort sammanhang.

Observera att det jag här gjort till min egen tolkning av Paulus har skett utifrån vad Paulus skrivit i 2 Korinthierbrevet kapitel 5 versarna 20 ff. I andra sammanhang kan Paulus tala om Jesu försoningsgärning på ett annat sätt. Och i andra böcker i Nya testamentet bedöms Jesu offergärning återigen annorlunda. Men i hela Nya testamentet kretsar praktiskt taget allt kring frågan om Jesu liv tolkat som ett självutgivande. Så är det med äkta kristendom. Det mesta kretsar direkt eller indirekt kring korset.