Bibelstudium i Vivalla den 26 jan 2022

Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, ²⁰men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Gal 2:19 f

Med kristen tro är det som med en påpälsad yngling i polarnattens kyla. För att överleva är denne yngling inbäddad i det ena klädlagret efter det andra. 

Påpälsad för att överleva, men livet finns inte i klädlagren,  klädlagren är inget i sig själva, livet finns i den nakna kroppen. Klädlagren är till för att skydda det enda som har verklig betydelse, den nakna levande människan.

Vad är det då i kristen tro som motsvarar den nakna levande människan? Är det lagen, är det reglerna, är det observansen? Är det kyrkotillhörigheten, läran eller bibeltroheten? Är det allt som vi byltat på oss för att överleva som kristna.

För Paulus definitivt inte lagen och inte det andra heller för den delen. Lagen lever man inte av, det visste Paulus. Den är till för att skydda oss, t o m till för att upphöjas, men livet förfogar lagen inte över.

Vad är det då som äger liv? Vad är det i kristen tro som som motsvarar den nakna levande människan? Paulus vet besked. Det är den korsfäste Kristus, han ”som älskat mig och offrat sig för mig”, han vars korsfästelse fortplantat sig i apostelns liv och blivit till ett med dennes inre. Allt annat, inklusive lagen, var till för att skydda och bevara det enda som var värt att bevara, försoningens kors, praktiserad i handling.

Denna Paulus övertygelse som jag här försökt återge tycktes  inte ha framtiden för sig. Tongångarna från Paulus tystnade relativt snart. När vi läser de  senare skrifterna i Nya testamentet märker vi att detta redan hade börjat ske. Kristen tro förblev inte den korsteologi som Paulus målade upp.

I dag har kristen tro svårt att försvara sig inför allt det myckna som sker omkring oss. Det finns ju så mycket att satsa på, så mycket tankedjup att ta vara på och fördjupa sig i.

De kristna företrädarna gör sitt bästa för att reda sig. De anpassar sina budskap efter bästa förmåga för att få folk att lyssna och låta sig gripas av budskapet om Jesus.

Men budskap är en sak, verklighet en annan. Och verkligheten predikar i dag som tidigare  att korset måste få ersätta lagen. Lagen är inte frälsaren, det är korset förmedlat genom människor som insett att Jesu offer var ett offer för dem.

Människor med den insikten är kyrkans framtid, vare sig dessa människor företräder kyrkor med höga torn och ståtlig lärobyggnad eller hör hemma i bönhus där bokstavstro och mirakler hålls för högsta sanning. 

Bibelstudium i Vivalla den 19 jan 2022

Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta. (Jesaja 55:6 f)

Alla som studerat bibeln med öppna ögon vet, men sällan drar någon nytta av det hon vet. Vet att bibeln består av rader av texttraditioner med skiftande ursprung. Men att sedan en redigering skett som gjort bibeln mer enhetlig. I Gamla testamentet blir det endast Jahvedyrkan som duger och Herrens förbund med Israel. Annat fördöms. Baal görs till en avgud och de gamla kultställena underkänns. Templet finns på Sion och ingen annanstans. Som det börjat fortsätter det i nytestamentlig tid. Men nu skall allt formas utifrån Jesus.

Men hur skall man nu dra nytta av att man inser detta? Bland annat genom att tränga bakom den redigerade texten för att om möjligt se om denna i sin mer ursprungliga form har något att ge. Dessutom genom att vara observant på det som är den redigerade textens baksida, att den i sin iver att förkunna det rätta döljer sådant som inte får döljas.

Ett försök att i någon mån belysa  vad jag menar hämtar jag från dagens förkunnelse. Det är som bekant högsta mode att predika över tre texter samtidigt och det med den förutfattade meningen att alla tre texterna har varandra kompletterande budskap. Resultatet blir alltför ofta att man tvingas släta ut innebörden i de enskilda texterna för det sammanlagda budskapets skull. Predikan blir i sämsta fall som att svälja en albyl mot alla slags sjukdomar när det skulle behövas mer än en medicin, f a en medicin med mer målinriktad verkan.

Jag vet att det jag här påstår är kontroversiellt, dessutom att det hela inte är så entydigt som jag här framställt det. Texten ovan som jag nu skall lägga ut får från min sida vara ett exempel på att jag åtminstone delvis har rätt.

I min utläggning av denna, d v s Jesaja 55:6 f,  är förutsättningen att  jag på sakliga grunder dragit isär Jesaja bok i tre delar och låtit den andra delen spegla förhållandena under den babyloniska fångenskapen på femhundratalet. Den första delen är två hundra år äldre och har delvis annan problematik och den tredje rymmer profetior från tiden efter den babyloniska fångenskapen.

Detta att Jesaja bok inte är enhetlig gör jag poäng av, f a av det faktum  att den andra delen (Jesaja 39-55) speglar ett Israel som förlorat allt, både tro, hopp och framtid. Gudlösheten hade brett ut sig. Vad lönar det sig att bedja frågade man sig. Allt blir ju ändå som det blir. Och hur våga hoppas på en framtid, när var och varannan är en svikare eller en gudsförnekare och när allt har tagits ifrån oss, t o m vårt fosterland.

För att jämföra hade det i Israel blivit som det idag är för oss kristna  i dagens sekulariserade Sverige Här  möts tro på Gud med generad tystnad och här har tron förpassats till något man måste ha för sig själv. 

Nog blåser förvisso trons vindar över vårt land, men inte den kristna trons. Och tvivlet gnager i bröstet på fler än en av oss kristna som berörts av tidens strömningar.  Är inte Gud mer en slumpens Gud än en Gud som hör bön, är det mer än en av oss som frågar sig.

Åter till Israel. Just då när  Israel tappat både förankring och hopp profeterar den andre Jesaja om förlåtelse och framtid. Den vedergällande Guden har i den andre Jesajas mun förvandlats till  den förlåtande Guden. Helt utan yttre anledning och fullkomligt oväntat sker detta. 

Och jag tänker att det som Israel i sin otro och i sin förnedring fick höra från den andre Jesajas mun också är det jag själv behöver få lyssna till; att det just i min förtvivlan, skuld  och i min uppgivenhet  finns upprättelse. Ja att förlåtelsens plats just är förtvivlan och uppgivenhet.

Och denna upptäckt har jag gjort därför att jag trängt  bakom en till synes enhetlig Skrift och ett ytligt sett entydigt budskap och där funnit evangeliets, förlåtelsens och upprättelsens hemvist.

Bibelstudium i Vivalla den 12 jan 2022

Livet finns i Guds son

⁵⁶Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. ⁷Det är tre som vittnar: ⁸Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. ⁹Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. ¹⁰Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. ¹¹Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. ¹²Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. (1 Joh 5:6-12)

Berättelsetraditioner har jag i tidigare bibelstudier sammanfattande benämnt de enskilda texterna i evangelierna. Detta för att underlätta både förståelse och tillämpning. Orden ovan är hämtad från första Johannesbrevet och här blir texten lättare begriplig om den får heta vittnesbörd.

Den är nämligen ett vittnesbörd från en församling som idémässigt är påverkad av tankar som vi känner igen från Johannesevangeliet. Dessutom och framför allt från en kristen gemenskap som är plågad av en splittring så stor att den hotar församlingens bestånd. Och splittringen beror av att inflytelserika personer i denna johanneskristna gemenskap omtolkat Jesus. Man har av honom gjort en himmelsk gestalt som tappat förankringen med den Jesus som mitt i sin närhet till Gud, var en människa av kött och blod.

Här anknyts till detta genom att tala om Jesus Kristus som den som kom genom vatten och blod. Syftningen till Jesu dop och till hans korsfästelse är uppenbar. Till detta kommer att Anden vittnar om honom. Detta sagt för att motbevisa splittrarna som förvandlat frälsaren till en himmelsk gestalt utan anknytning den jordiske Jesus.

Det är hårda ord som författaren till 1 Johannesbrevet tar till för att bekämpa splittrarna. Nödvändigt hårda ord, församlingens existens står ju på spel. Men också allmängiltiga ord som också vi utan nytolkning kan ta till oss. Tydligast sker detta i orden Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.

Det är ett närmast ofattbart avstånd mellan oss nutida kristna och de johanneskristna som vi möter i johanneslitteraturen i Nya testamentet. Därför kan vi inte plocka i sär texten ovan och överföra den ord för ord och utan förändring till vår verklighet. Då skär det sig. Vad vi däremot både kan och skall göra är att läsa texten ovan som ett vittnesbörd från en församlingsgemenskap som kämpade på liv och död för sin överlevnad. Framför allt skall vi läsa den som ett vittnesbörd om att dessa hotade kristna funnit att den jordiskt förankrade Kristus var den ende de kunde förankra sin tro och sin verklighet i.

Alldeles uppenbart gäller vittnesbördet också mig som presenterar detta bibelstudium för er. De hot mot min tro som vilar över mig, är inte identiska med dem jag lärt känna i Johannesbreven. Men de är lika elakartade. Jag lever i en tid som är rotad i ideal som fjärmar mig från tron och jag möter bland mina trossyskon förankringar i en Kristus som mer är en återspegling av tidens ideal än de jag lär känna i evangelierna. Mitt fotfäste måste också för mig vara den Kristus som kom ”genom vattnet och blodet”. Och jag behöver den bekräftelse som Anden kan ge mig. En jesuslärjunge är jag nämligen. På Jesus Kristus är både min livstolkning och mitt hopp förankrat.

Bibelstudium i Vivalla den 5 januari 2022

Andlig gudstjänst

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. ²Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:1 f)

Romarbrevets tolfte kapitel, första delen, det vill säga texten ovan, handlar om självständighet, andra delen om samverkan.

Det är alltså om självständighet, kristnas självständighet i sätt att tänka och vara, som det här skall handla. Ja vad annat kan det bli än något för sig när man som kristen ser samman himmel och jord och jordelivet upplevs som en en offergudstjänst i Jesu efterföljd (vers 1). Det lär inte vara många som upplever det så. För egen del kan jag nog göra det. Men det skall vara i benådade ögonblick när tron är levande för mig.

Vad är det då som är förutsättningen för att se verkligheten på detta annorlunda sätt? Att vi förnyas i våra tankar påstår Paulus (vers 2). Och med det menar han att det är nödvändigt att rucka på sitt inre regelverk. Om hur det går till  talar han inte här utan i den inledande delen av Romarbrevet. Regelverk säger jag, Paulus talar om lagen. Inte så att regelverket (lagen) skall sättas ur spel. Däremot skall det puttas ner från rang ett till plats nummer två. Rang nummer ett är förbehållet Kristus. Denne skall förnya våra tankar så att vi på ett nytt sätt skall kunna se på oss själva, på våra relationer och vårt sammanhang.  Och det förutsätter  vi puttar ner regelverket till rang nummer två.

Konstigt säger du, men inte konstigare än att en förälskad människa ser på verkligheten på ett annat sätt än den som aldrig älskat.

Skört säger jag och tänker på hur förälskelsen efter en tid ändrar karaktär och blir till vana. Skört också när jag betänker hur det gick för Paulus.  Det dröjde inte länge förrän lagen, regleringen, kyrkoordningen, kyrkans ämbeten tog tillbaka kommandot och tvingade ner livet i Kristus till rangplats nummer två.

Skört tänker jag som i praktiskt hela mitt liv övat mig på att leva som kristen men upptäckt att det enbart är  i benådade ögonblick Kristus intagit rang nummer ett i mitt inre.

Skört men inte skörare än att jag måste erkänna att Paulus hade rätt. Det är ju  först är när jag är uppfylld av Kristus som jag kan frigöra mig från omgivningens tryck och tänka fritt och självständigt. Så fort Kristus hamnat vid sidan av anpassar jag mig till omgivningen. Att anpassa sig är förstås inget fel i sig, men jag anpassar mig även efter det som inte är till gagn.

Skört men inte skörare än att Kristus som den uppståndne och andligen närvarande kan komma mig till hjälp.

Skört men inte skörare än att det finns flera som har det som jag, flera som gett sitt liv åt Kristus. Flera som har liknande erfarenheter som jag och som jag därför  kan gå i lag med och utforma min framtid tillsammans med. 

Om det handlar den andra delen av kapitel 12 i Romarbrevet. Nu varnar Paulus inte längre för att anpassa sig. Tvärtom manar han till sammanhållning på grundval att alla inte har allt men att vi gemensamt skall kunna åstadkomma det som den enskilde inte förmår. Men om det skulle  inte detta bibelstudium handla.