(Se även ”Med mina glasögon 2”, 30 17 Evolutionen tvingar fram tron)

Bibelstudium i Vivalla den 26 juli 2017

Att följa Jesus

57När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.” 58Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.”  59Till en annan sade han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”  60Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.”  61En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.”  62Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” Evangelium enligt Lukas kap 9 v 57-62

Det speciella med Jesus var hans frihet, frihet att vara och göra. Det betyder inte brott med sitt eget judiska sammanhang. Jesus var juden Jesus, sin tids jude. Men på bestämda punkter bröt han sig i suverän frihet loss från sitt sammanhang och visade nya vägar att leva och göra.

Jesus levde i nuet, förstod Skrifterna utifrån nuet, förstod sin Gud utifrån nuets utmaningar. Detta inte efter någon uttänkt teori eller modell. Nuet gav honom tankarna, nuet gav honom sättet att bemöta sin medmänniska.

Kristusefterföljelse blir följdriktigt att läsa nuet, medmänniskan och bibeln med Jesu ögon och öron.

Detta sätt att läsa är avgörande för framtiden. Den gudsnärhet som följde med Jesus och den förståelse av nuet och framtiden som var hans, är bestämmande för den kristna trons framtid. I förlängningen bestämmande för människans framtid.

Detta sagt som övergripande förståelse av Jesus.

Dagens text mynnar ut i måsten. Dessa är placerade i något som liknar en ögonblicksskildring när Jesus, som det står, ”kom vandrande på vägen”.

Kraven radas upp på dem som valt att viga sitt liv åt Jesus upp. Ingenting får komma mellan lärjungen och Jesus, ingenting, om så detta andra tillhör livets nödvändigheter. Skulle det behövas måste t o m de innerligaste familjeband brytas. Lärjungen förnekas t o m rätten att ta avsked av sin familj, om detta skulle vara nödvändigt. Gudsriket kräver nämligen allt av lärjungen. Ingenting mer och ingenting mindre. Punkt slut.

Varför? Mitt svar lyder; därför att Jesu verk måste få föras vidare. Jesu sanningar måste få fortsätta att befrukta människornas liv. Guds verk måste få föras mot sitt mål. Detta förutsätter hängivna efterföljare. Detta genom lärjungar som i allt sagt ja till sin mästare. Därav de drastiska, närmast anstötliga kraven som egentligen säger detta enda; ingenting får komma mellan mig och Jesus. Såna är trons villkor för oss som förstått Jesu storhet. Det går inte att prata bort.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 29 17 Religion ute – helighet inne)

Bibelstudium i Vivalla den 19 juli 2017

6Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden 7Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla.  8Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld. (5 Moseboken kap 7 v 6 f)

Utvald före alla andra. Mot den tanken värjer sig dagens kristna. Alla skall ju få vara med, alla ha samma chans. Det är ju ändå så att alla har samma värde.

Nu kryllar det av utväljelse i Gamla testamentet. Allt ses ur Israels synpunkt. Alla icke-israeliter slås i slutändan samman och kallas på hebreiska gojim, i översättning, folken, främlingarna, utlänningarna, hedningarna eller likvärdiga uttryck.

Inte minst av den anledningen har nutidens kristna svårt med Gamla testamentet. I realiteten så svårt att de klipper av förbindelsen med det Gamla. Endast Nya testamentet och Jesus räknas in. Från Gamla testamentet nöjer man sig med att hämta lämpliga citat.

Faktum är emellertid att Gamla testamentet har trängt in i Nya testamentet och i grund påverkat det. Nya testamentet står på Gamla testamentets grund heter det med rätta.

Utväljelsetanken är exempelvis inte utträngd som så många tror. Den går som en röd tråd genom hela bibeln och är oförändrat röd även i Nya testamentet.

Jesus är den utvalde. Vid Jesu dop öppnar sig himlen och Guds ande sänker sig som en duva över honom. Och en röst från himlen säger; Denne är min älskade son, han är min utvalde (Matt 3:13-17)

Inte nog med det. Även den första tidens kristna sågs som speciellt utvalda. Exemplen på detta flödar i snart sagt alla texter i Nya testamentet. Bara den som medvetet blundar missar att det är så. För enkelhetens skull nöjer jag mig med två exempel. Båda ur inledningen till två av Paulus huvudbrev. Det första från Romarbrevets inledning;

Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus. Rom 1:7.

Det andra från första Korinthierbrevet;

till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. (1 Kor 1:2)

Skillnaden mellan utväljelsetanken i Gamla testamentet och Nya testamentet är tydligheten. I Nya testamentet är det inget att tveka om längre. Utväljelse är inget privilegium. Det är en förpliktande kärlekshandling. Den utvalde får visserligen del av utväljelsens alla ljuvligheter. Men ljuvligheterna är inget att ruva över utan ting att förvalta och föra vidare. Den som håller sig förmer i Jesu närhet kan vara säker på att få sig en ”andlig” snyting. Hela Jesu liv är en demonstration av utväljelsens syfte. Jesu gudsnärhet och hans av Gud givna gåvor, hade ett enda syfte; att föra hans välsignelse vidare till andra. Jesu kors är det yttersta beviset på detta.

Så skygga inte för att du är utvald, var t o m stolt över det. Men vet att utväljelsens ändamål är att föra utväljelsens välsignelse vidare till ständigt nya människor. Och det kostar på.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 28 17 Jag, du och tron)

Bibelstudium i Vivalla den 12 juli 2017

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter?   Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva. (Hesekiel 18:30-32)

Mer obearbetat än annat i den kulturkrets som vi kallar den svenska, är tanken på tillvarons ”givare”. Ett ödesdigert åsidosättande. Ty om än gåtfull är det som jag kallar ”givaren” själva förutsättningen för allt liv. Alltså, utan någon form av ”givare” inget liv. Detta i kortform min utgångspunkt.

Denna glömska eller omedvetenhet är ödesdiger för våra kyrkor. Tanken på ”givaren” är nämligen kyrkans själva grundbult.

I den kristna kyrkan heter ”givaren” Gud, en Gud som fått sin uttolkare i Jesus. Kring Jesu livgivande ord, evangeliet, samlas vi kristna. Till detta evangelium har fogats skrifter som utgör bakgrund till och låter sig förstås utifrån samma evangelium.

Evangeliet låter vi sedan befrukta tidens tankar och blir därigenom berikade. Resultatet blir ett tillskott i kyrka och samhälle.

Profeten Hesekiels budskap kan sammanfattas i fiat justitia pereat mundus, eller fritt översatt rättfärdigheten måste segra, det må kosta världens undergång.

Rättfärdig är Hesekiel, samtidigt regelstyrd. Guds lag skall råda och rätten gälla. Brott skall sonas utifrån vedergällningens hårda lag.

Kristna som är vana vid nutidens milda Jesusförkunnelse förskräcks när de kommer till Hesekiels bok. Många hoppar helt enkelt över boken. Den känns för främmande.

Men det skall inte vi göra nu. Tvärtom borra i den text som vi nyss läst. Detta för att finna öppningarna och i slutändan för att foga resultatet till evangeliet.

”Var och en skall dömas efter sina gärningar”, skriver Hesekiel. Han var en av de första i Gamla testamentet som på detta sätt individualiserade budskapet. Det var inte kollektivet Israel eller deras avfallna kungar som skulle ställas till svars utan den enskilde individen.

För Jesus var individualiseringen något självklart. Jesus såg till den enskilde, såg både hennes synd och hennes möjlighet till upprättelse. Framför allt insåg han tillfällets behov.

Enligt Lukas utropar Jesus ”döm inte, så skall ni inte bli dömda”. Hos Hesekiel låter profeten Herren säga det rakt motsatta ”Alltså skall jag låta döma er”.

Tro inte att det ena svär mot det andra. Tvärtom; yttrandena är samstämmiga. Situationen kräver i det ena sammanhanget det ena i det andra det andra. Glöm inte att bibeln oftast skall förstås utifrån att det är ett tilltal, ett tilltal som svarar mot det som förhållandena just då krävde.

”Vänd om”, ”sluta upp med” manar profeten. Ord med tyngd, väl motiverade. Saker måste få sitt rätta namn och allvar måste få vara allvar. Och nog behöver vi ruskas om.

Mer betänkliga är ordet skapa i uppmaningen skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Ty vem kan göra det? Ingen. Det nya hjärtat och den nya anden kan en människa göra sig beredd för och bedja om, men skapa kan hon inte, vare sig skapa hjärta eller ande. Det förmår bara tillvarons ”givare”, Gud göra.

För att kunna göra detta felaktiga rätt behöver textorden korrigeras av andra textord. Eftertänksam läsning av f a Nya testamentet eller av Gamla testamentets psalmer gör det självklart att såväl ande som hjärta är något som är oss givet, inte något som vi tagit oss. Vår del i nyskapelsen är beredskap att ta emot.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 27 17 Den tänkta verkligheten ett måste)

Bibelstudium i Vivalla den 5 juli 2017

12Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. 13Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. I Jerusalem skall ni finna tröst. 14När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja kap 66v 12-14) 

Orden är hämtade från den tredje delen i Jesajaboken. I den andra, kapitlen 40-55, (Deuterojesaja) är Israel fördrivet till Babylon. Nu i den tredje delen har folket fått vända tillbaka till sitt land. Allt är tyvärr som det var. Ingenting har folket lärt sig från de sjuttio lidandesåren, tycks det. Profetiorna i Deuterojesaja om Herrens tjänare, om försoning och nytt liv i barmhärtighet och rättfärdighet är som bortblåsta. Nog profeteras fortfarande om ljuvliga tider för Jerusalem, om trygghet och tröst, men bakom ruvar också annat. I textens sammanhang finns också domsorden;

16Ja, med eld och svärd straffar Herren alla människor, många skall dräpas av Herren. 17De som helgar och renar sig för att gå in i trädgårdarna,[—]de som äter svinkött, kräldjur och råttor, de skall alla gå under, säger Herren.(Jesaja kap 66 v 16 f)

Herrens räddning och vedergällning i ett och samma andetag alltså. Tryggheten i Jerusalem har en mörk bakgrund i eld och svärd och straff. Och till råga på allt, ondskan påstås ha sin grund i att folk äter ”äter svinkött, kräldjur och råttor”.

Sannerligen, bibeltroheten ställs på svåra prov. Hur lösa detta problem? Bibelöversättarna försöker hjälpa oss genom förklaringar i notapparaten. I den sägs att den tredje delen av Jesajaboken är svårtolkad. Är det en tredje Jesaja som är författaren eller flera olika författare? Och i vilka sammanhang har de olika avsnitten uppstått? Ingen vet säkert.

Där bibelöversättarna slutar börjar jag. Jag påstår att om inte bibelöversättarna har kläm på sammanhanget kan inte heller jag ha det. Därför behandlar jag texten ovan som en fristående enhet, ett fritt trösterikt bibelord förbundet med tankar som är mig djupt främmande. Som om svinkött skulle kvalificera för helvetet.

Därför gör jag precis som de som komponerat evangelieboken. Jag låter textens bibelord få ett nytestamentligt sammanhang. (Se evangelieboken 3 e Tref 3 årg) Det betyder att jag ytterst kopplar orden till Jesus. Jesus får bli textordens garant, den Jesus som bryr sig om förkastade, föraktade och försvarslösa människor. Den trygghet som Jerusalem utlovas, gäller dessa. Av kollektivet Jerusalem blir således en kärleksförklaring till enskilda människor. Kopplingen går som hand i handske. Texten har fått sin slutgiltiga mening.

Värre blir det med det till texten hörande domsordet. Här dräper Herren människor, här straffar han med eld och straff, här dömer han svinätare till undergång.

Som om Jesus skulle kunna säga sånt. Omöjligt! Här tvingas jag till en omfattande omtolkning. I den nya gudsgärningen i Jesus finns förvisso eld och svärd och straff. Men inte som en generell dom över ett kollektiv som inte ens preciseras vilka de är. Det enda vi vet om dem är att de äter svin, kräldjur och råttor. Men om svinätare har Jesus ingenting att säga. Högmodiga människor däremot, människor som förhäver sig, smädar Gud och sätter sig på andra desto mer. Dessa drabbas av Jesu domsstråle.

Dags alltså för omtolkning av Guds heliga ord. Men det är inte jag som ytterst står för denna omtolkning, utan Jesus. Inte i ord där han kritiserar sånt som står i Gamla testamentet gör han det, men i handling. ed Jesus får Guds levande ord både nytt innehåll och nya adressater.