(Se även ”Med mina glasögon 4”, 13 19 Med blick för visst.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 mars 2019

18Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli.  19Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött.  20Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran  21och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria.  22Därför räknades han som rättfärdig.  23Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig  24utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus,  25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Romarbrevet kap 4 v 18-25)

Tro en nödvändighet, hur många gånger har jag inte sagt det. Frågan är inte om man tror utan på vad. Ovan handlar det om stamfadern Abrahams tro. För honom var tro det samma som hopp. Han hoppades på Gud, hoppades att löftet till honom skulle infrias att han skulle få bli ”far till många folk”, detta trots han var hundra och hustrun Saras ”moderssköte var dött”.

Löftet infriades och han blev den stamfader han skulle bli. Eller om vi får ta det vardagligt. Abraham växte in i den kostym som var avsedd för honom.

Så var det och så är det; när tron får karaktären av hopp och hoppet infrias innebär det ofta för den troende att hon växer in i den kostym som är avsedd för henne.

Nu skall alla kristna inte bli som Abraham. Långt därifrån. Men något skall vi bli och det gäller varenda en av oss. Gud har en plan för varje enskild människa. Den förhoppningen har varje kristen eller borde ha.

Vad skall vi då bli? Vår reformator Martin Luther visste besked. Han sade; fromma övningar och späkningar i all ära, men det är inte till sådana en kristen är kallad. En kristen skall leva i sin kallelse. Det betyder ära Gud genom att vara och göra utifrån sin förmåga. Vardagslivets arbeten och sysslor är den kristnes sätt att ära Gud, tyckte Luther. Och jag håller med honom.

Men är det inte ”skämmigt” att inte vara lika from som de fromma? Tappar vi inte självförtroendet  när vi fattar långsammare än andra och orkar mindre?

Att göra sig fri från sådana tankar är inte lätt, ens för en kristen. Vi kan inte låta bli att jämföra oss med andra och det skär i mången kristens hjärta när man själv inte befinner sig tillräckligt högt upp i ”hackordningen”.

Men det finns bot. Och boten heter helgelse. Och helgelse i sin tur bygger på att betrakta Kristi frälsningsverk. Och Kristi frälsningsverk kan i sin tur sammanfattas i textens ord;

vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus,  25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Att besinna detta att mitt liv och min frälsning inte hänger på varken min förmåga eller min fromhet utan på honom som gjorde det för mig. När jag tar emot detta i tro och sen i överlåtelse tar vara på det, släpper min prestationsångest och mina mindervärdeskänslor. Jag kan i lugn och ro vara den som Gud skapat mig till att vara.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 12 19 Mina låtsade trosaktörer)

Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 2019

1Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet.  2Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose.  3Alla åt de samma andliga mat, 4och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. 5Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen.  6Allt detta är exempelsom säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.  7Bli inte avgudadyrkare som många av dem blev. Om dem står det i skriften: Folket slog sig ner för att äta och dricka och steg sedan upp och förlustade sig.  8Låt oss inte heller begå otukt som många av dem gjorde; så dödades också 23 000 på en enda dag.  9Och låt oss inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde; de föll offer för ormar.  10Knota inte som många av dem gjorde; de dödades av Förgöraren.  11Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. 12Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller.  13Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (Paulus 1 brev till korinthierna kap 10)

Det är ett utsnitt ur Paulus första brev till korinthierna jag idag lägger fram till betraktande. Det av mig kursiverade handlar om det som varit, det med fet stil om det som är. För Paulus hör det ena ihop med det andra. Det som varit skall hjälpa de kristna i Korinth att klara samtidens utmaningar.

Först om det som varit. Inte nog med att Paulus sakligt återberättar det som skett, han tolkar det också. Paulus ger det som skedde i ökenvandringen en djupare betydelse. Han läser in Jesus i det som timade redan 1300 år före Jesu födelse. Dessutom säger Paulus att det som hände då  skedde för hans samtids kristnas skull. Det som varit skulle om jag tillåts uttrycka mig vardagligt backa upp nuet.

Själv är jag inte främmande för att tänka som Paulus. Tron är som livet, det är i nuet som den oförfalskade verkligheten framträder i öppen dager. Verkligheten återspeglas i nuets skeende inte i gårdagens.  När nu blir då är verkligheten inte längre verklighet i egentlig mening, den har förvandlats  till tänkt verklighet, tolkad verklighet. Denna tolkade verklighet kan återspegla det som skett på ett mer eller mindre korrekt sätt. Den kan återspegla det som skett trångt inomvärldsligt eller också som när Paulus läser in Jesus i ökenvandringen, utifrån tron och Kristi frälsargärning.

Men t o m denna av Paulus inlästa djupare sanning har begränsat värde. Det som skett skall alltid tjäna nuet, det som ägt rum är med Paulus sätt att uttrycka det exempel som skall hjälpa oss att leva i nuets utmaning.

Så var det på Paulus tid och så är det idag. Minnen i all ära men verkligheten möter vi endast i ett ständigt passerande nu. Det är i nuets utmaning vi skall leva. Minnena, vår tänkta verklighet, vår tolkade verklighet är hur värdefulla de än är i sig, blott tjänare åt nuet.

Det är i nuet verklighetens utmaningar möter oss. Men Jesus då, behöver vi inte honom? Skall vi låta oss nöja med att som Paulus i texten ovan tolka in Jesus i det som varit? Är han blott ökenvandringens frälsare?

Jag tror inte det. Den uppståndne Jesus finns framför allt i nuet. Han går vid vår sida ständigt beredd att gripa in när vi behöver honom. Han står vid vår sida inför nuets utmaningar. Han upprättar, förlåter och han stärker oss när det går oss emot.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 11 19 Avsked från jobbet kombinerat med en moralisk livstidsdom)

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 2019

12Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom.  13Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen.  14Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.  15Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. (Jakobs brev kap 1 v 12-15)

Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. Det är Gud som talar i detta ord. Den sekulära världen förnekar detta. Guds ord är för dem en nullitet.  Detta till trots förkunnar även de sekulära eviga sanningar. Lyssna bara när våra politiker talar om demokrati och mänskliga rättigheter, så får du exempel på detta.

I bibeln talar Gud oftast utifrån konkreta situationer. Detta genom människor som förmedlar Gudsordet. Detta gör att bibeln är mer historia än filosofi. Själv betraktar jag bibelordet som återspeglingari historien av Guds eviga sanningar, alternativt som konkretiseringarav Guds sanning i verkliga situationer.

Till det konkretahör också de mänskliga förmedlarna av Guds ord. I idag heter förmedlaren Jakob. Möjligtvis var denne Jesus bror.

Ärliga bibeltolkare vrider sig ofta i vånda över dessa förmedlare. Hur exempelvis hantera att Paulus är så olik Jakob. Hur kan envara så lätt att förstå en annanså svår. Varför är vägen så rak för en och så krokig för en annan.

För Jakob är vägen rak särskilt när denne talar om de kristnas prövningar och det nödvändiga i att vara uthållig, en uthållighet som tar sig uttryck i, hör och häpna, fullkomliga gärningar.  Jakob skriver i inledningen av sitt brev:

Men uthålligheten måste visa sig i fullkomligagärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist.(Jak 1:4)

I samma stil fortsätter han i dagens text. Han utgår från att en kristen skall hålla ut i sina prövningar och få sin belöning utifrån denna uthållighet. Och han är tvärsäker på att Gud på intet sätt är inblandad när människor frestas. Allt är människans eget fel.

Någon ”djuptänkare” var  inte Jakob. Det går inte att jämföra honom med Paulus i dennes äldsta brev. Men det har han gemensamt med Paulus att han talar utifrån den konkreta situationen. Hans ord är gudsord precis när de sades, verkande gudsord och förmodar jag effektiva.

Själv kan jag inte svälja allt vad Jakob tar i sin mun. Jag tar emot visst och släpper annat. Detta därför att mitt samvete tvingar mig att tänka ett steg djupare än Jakob och därmed ”dunkla” det för honom självklara. Jag frågar mig vid betraktande av dagens text; vem håller provet i djupare mening, något som Jakob förutsatte. Och mitt svar blir; ingen. Inte heller kan jag med Jakob hålla Gud den fullkomlige fri  från allt inflytande när det gäller frestelsen. Gör jag det förminskar jag Guds suveränitet.

Vad jag tar till mig är hans maning till uthållighet i prövningen, hans varning för frestelsen och de egna begären.

Men samtidigt vet jag att hela kyrkogrenar förkunnat med en trosvisshet lik Jakobs. För metodismen var Jakob med hans klara verba om människans möjligheter en förebild före andra. Och jag känner väl till all den välsignelse Jakobs och andras trosvissa förkunnelse inneburit. Framför allt att deras tal dragit massorna in under kristet inflytande.

Nog förstår jag också att Gud talar genom Jakob. I den situation som gällde när Jakob skrev sitt brev var hans ord ovan  Guds budskap för dem som tog emot det. Att däremot detta budskap skulle vara generell sanning vägrar jag att tro.

Dessutom vet jag att Jakobs budskap insatt i fel situation till fel människor kan vara ödesdigert. Se bara de negativa följderna av Livets ords förkunnelse under begynnelseskedet. Detta sagt utan att förneka all den välsignelse som i efterhand följt av denna förkunnelse.

(Se även Med mina glasögon 4, ”10 19 Ombytta roller”)

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 2019

1Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor,  2för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt.  3Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare,  4som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.  5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus,  6som gav sig själv till lösen för alla,… (1 Timotheosbrevet kap 2 v 1 -5) 

Först allmänt om 1 Timotheosbrevet. Detta brev  tillhör de s k pastoralbreven, brev riktade till församlingsledare.  i det här fallet är adressaten församlingsledaren Timotheos.

Men viktigare än detta. Det är ett sent brev. Kristen tro har satt sig. Av berättelser har det blivit noga med detaljerna, av levande vittnesbörd har blivit bekännelseformuleringar. Det spärrade ovan är en sån formulering, närmare bestämt en tvåledad bekännelseformulering.

Det första ledet säger att Gud är en, att det enbart finns enGud att luta sig mot, en Gud som är skapare och uppehållare. Mitt i all mångfald, bakom alla tillvarons urkrafter bottnar allt i en enda Gud.

Det andra ledet att det endast finns en förmedlare mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus. Bakom ligger här den uppenbara sanningen att Jesus gav allt, t o m sitt liv, för att de människor han mötte skulle finna Gud. Och till detta fogades övertygelsen att Guds svar blev ett ja, ett ja som bekräftades av uppståndelsen. Av detta skapades i den första kristna församlingen och här i 1 Timotheosbrevet den fasta bekännelseformeln att Kristus Jesus gav sig själv till lösen för alla.

Denna formel, liksom alla sådana formler, är tveeggade. De kan vara till välsignelse men de kan också ödelägga. De blir till välsignelse när de står i rätt sammanhang, de blir ödeläggande i fel.

I rätt sammanhang ljuder de inom mig som lärt känna människan Kristus, som i evangelierna funnit honom som erövrats av Gud och vigt sitt liv för de människor han mötte. Detta samtidigt som jag insett att Kristi väg måste vara min egen. Men till min förtvivlan har jag funnit vägen omöjlig att vandra. Jag kommer aldrig till den Kristus som jag längtat efter. Min inkrökthet i mig själv, i min kultur, i min tids tänkesätt, gör vägen tillsammans med Kristus omöjlig.

Att då få sig tillsagt att frälsningen inte ligger i min förmåga utan i Kristi redan fullbordade gärning innebär befrielse. Att Kristus är medlaren utlöser jubel i mitt inre, frälsningsjubel.

I fel sammanhang tar jag Jesu medlargärning för given. Jag äger korset inom mig som en trons besittning, en ägodel. Jag äger något som andra inte har. Jag är satt att förmedla det som andra saknar.

När så är blir allt jag gör fel, om så orden är de rätta. Jag hjälper inte människor till sann tro. Jag gör den sanna tron omöjligt inte bara för dem utan också för mig själv.

För mig är enda vägen att vända om. Vända om och börja från början igen.  Börja om genom att göra dessa ord från Psaltaren till mina egna.

Hör mig, Herre, och svara mig, jag är hjälplös och fattig. 2Beskydda mig, jag är trogen, rädda din tjänare, som förtröstar på dig. Du är min Gud,  3förbarma dig, Herre, jag ropar till dig hela dagen (Psaltaren 86 inledningen)