(Se även ”Med mina glasögon 2”, 17 17 Öppna, liva, påverka)

Bibelstudium i Vivalla den 26 april 2017 

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda,  4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.  5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. (1Petr 1:3 ff)

 23Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord, (1 Petr 1:23)

      Orden ovan är hämtade från Första Petrusbrevet. Det är med dessa som med de sena Paulusbreven, bara så mycket tydligare. De kristna sanningarna är staplade på varandra. De personliga särdragen är få och likheterna med andra brev är många. Det är som orden ingick i en komprimerad grundkurs i kristendom. Allt återspeglar äktkristen tro, bara så att den personliga våndan, det personliga tilltalet och livet saknas. Jämför med t ex 2 Korinthierbrevet så märker ni skillnaden.

För att gå vidare på den inslagna vägen är versarna ett till och med tre ovan som djupfryst torsk; frusen och paketerad direkt på fångstplatsen, prima vara alltså. Men oätbar tills den tinats upp och tillagats. Men väl tillagad blir den både näringsrik och smaklig, en kvalitetsprodukt man svårligen kan vara utan.

Mer eller mindre är hela bibeln som djupfryst torsk, men här mer än annars.

Utan bildspråk är bibelord, som de här ovan, ord utan levande sammanhang och som sådana lämpliga att lära utantill men det är allt. Satta i sammanhang får orden liv och blir vad de är menade att vara, Guds levande ord. Se vers 23 ovan.

Ytterligare bara en sak. ”Djupfrysta” bibelord, texten ovan är ett bra exempel, är också ”sammanpackade”. Mycket skall få plats på liten yta. För att innehållet skall få liv måste var sak tas för sig och sen sättas i ett sammanhang. Upptining alltså och sen var sak för sig.

I textorden ovan är det uppståndelsen som står i centrum, Jesu uppståndelse. Hur få denna uppståndelse levande? Genom att sätta uppståndelsen i samband med Jesu död. Om Jesu död sägs det i 1 Petr 1:19 att vi friköptes genom ett lamm utan fläck, Kristi dyrbara blod.

”Upptinat” står detta för att Jesus satsade sitt liv på att förnya den religion som var hans egen. Han förnyade inte genom att konstra med de gammaltestamentliga bestämmelserna och lagarna. Han tog orden som de stod där. Men han relaterade Gudsorden till de människor han mötte. Han läste dem som stränga domsord förbundna med den största barmhärtighet. En närmast omöjlig ekvation, bara inte omöjlig för honom. På hans förkunnelse följde dödsstraff och på tredje dagen uppståndelse. Ett straff som vi i liten skala dras ner i och en uppståndelse som vi dras upp ur när vi låter våra liv präglas av Kristus. Detta med hopp om det som sker på ett förberedande sätt här och nu skall bli fullkomnat i evigheten.

Alltså denna död och denna uppståndelse blir levande först när den tillämpas. Det betyder tillåts leda till ett förnyat sätt att leva.

Detta om det viktigaste som vår ”djupfrysta” text kan innebära när den tinas upp. Men det finns mer att hämta.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 16 17 Familjen, välfärdssamhällets föregångare)

Bibelstudium i Vivalla den 19 april 2017

 1Kom, låt oss vända tillbaka till Herren! Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. 2Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. 3Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. (Profeten Hosea kapitel 6)

Gud är oundviklig, inte namnet men verkligheten bakom namnet. Verkligheten tvingar fram bekännelsen; tillvaron måste ha en givare, våra liv en yttersta grund.

Föreställningarna om Gud växlar. Till och med inom bibelns pärmar skiljer sig teckningen av Gud åt.

I våra kyrkor identifieras Gud med Jesus. Det var Gud som steg ner till jorden i Jesu gestalt. Gud blev ett barn. Alla vi kyrkobesökare har hört detta tal inte en gång utan många.

För att få reda i våra tankar om Gud har vi ställt upp djävulen som en Guds motpol. Livets kamp är en kamp för Gud och mot djävulen.

Både det ena och det andra talet har skäl för sig. Både Guds människoblivande och kampen mot djävulen återfinner vi i bibeln.

Men där finns också annat. I dag står profeten Hosea för detta andra. För profeten är Gud en Gud som både river oss och läker oss. Gud både slår och förbinder.

Vilka oss? Ursprungligen Efraim, en stam i Israel, men också oss som förbundit våra liv med Jesus och med bibelns Gud. Dessutom är orden generella. Det är inte bara judar och kristna som Gud river och läker, slår och förbinder. Det gäller oss alla.

Livet innebär nämligen både slag och läkedom, både sjukdom och hälsa, både framgång och motgång, både smärta och befrielse.

Mycket av det svåra kan undvikas genom sunt liv och goda vanor, genom ett gott samhälle och god omvårdnad. Åtminstone kan många av oss skjuta fram det onda. Men det svåra låter sig aldrig slutgiltigt övervinnas.

Det oförklarliga lidandet är ända in i märgen oförklarligt inte bara för mig utan för alla. Min granne dog i sina bästa år och vad jag vet hade hon inget ont gjort. Gud både rev och slog, om jag tillåts använda Hoseas ord och jag vet inte varför.

Profeten Hosea ger oss denna bild av Gud och en människa med öppet hjärta kan inte förneka sanningen i hans ord om att Gud både river och läker, både slår och förbinder.

Men därmed är trots allt inte det speciella i Hoseas ord uppmärksammat. Orden om att Gud ger liv efter två eller tre dagar, att Gud reser oss upp på den tredje dagen är det alldeles speciella i Hoseas profetia.

Kyrkan och jag med kyrkan har läst in Jesus i Hoseas ord. Kyrkan har inkluderat Jesus i såväl Guds nedbrytande som hans uppbyggande verk. Hans ord om att resas upp efter tre dagar är för oss en profetia om Jesu uppståndelse på den tredje dagen.

Mitt livs signum är mitt förbund med Jesus. Och som en Jesu lärjunge läser jag in mitt livs olycka och lycka i Jesu livsöde. Dennes död och uppståndelse är också min död och uppståndelse.

Jag tror alltså inte att jag som kristen skall bli friad från allt ont och svårt, men jag tror att mitt liv är fogat till Jesu död och uppståndelse.

Ta detta som min trosbekännelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 15 17 Välfärdssamhället som motkraft)

Bibelstudium i Vivalla den 12 april 2017

5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Paulus brev till filipperna kap 2 v 5-11)

Jesus som motkraft

Följande är ett utdrag ur ”Med mina glasögon 2”, 15 17 Välfärdssamhället som motkraft, publicerad på min hemsida samtidigt som detta bibelstudium.

Präster blir vi inte av med. Skyfflar vi undan vissa, kommer andra i deras ställe. I dag heter prästerna författare, psykologer, politiker och intellektuella. Att de inte med gemensamma krafter drar åt samma håll känner alla till… Ändå måste sägas att förvånansvärt stor enighet råder. Har vi någonsin varit lika eniga som idag?! Det är som stavade vi alla på samma bekännelse. Vi bekänner oss till människors lika värde, till frihet, jämlikhet och broderskap. Vi tror på jämställdhet mellan könen, på demokrati, på humanitet och omsorg som spränger gränser.

Där handlade det om välfärdssamhället, här om Jesus som motkraft. Jesus är nämligen inte kraften i vårt samhälle, han är motkraften. Så är det i dag och så har det alltid varit.
Motkraft, kan det stämma? Innebär inte Jesu inflytande förstärkning av de värden som nutidens idéledare förkunnar? De flesta kristna tycks mena det. Det finns de som anser att franska revolutionens motto ”Frihet, jämlikhet och broderskap” är Kristi evangelium i förnyad form.

Nog är nutidens humanism med rötter i sjuttonhundratalets omvälvningar i långa stycken samstämmig med essensen i Jesu budskap. I vissa avseenden t o m identisk med den.

Skillnaden består i att det ena budskapet är riktat utåt, det andra inåt. Åtminstone har det blivit så. Revolutionens motto riktades utåt och resultatet blev överväldigande. Det blev signalen till västerlandets demokratisering och humanisering. Samtidigt följde med budskapet biverkningar av fruktansvärt slag. Franska revolutionen ändade i mord och blodbad på oliktänkande. Ryska revolutionen i Stalins utrensningar och nutidens tillämpning har lett till framväxten av välfärdssamhällen med höga murar mot dem som befinner sig utanför.

Sådana följder är omöjliga för den som låter dagens text styra sitt liv. Paulus bekännelse till Jesus låter sig inte omvandlas till ett budskap gällande andra. Endera kommer orden att gälla mig, eller blir de meningslösa. Efterföljelse är den enda möjliga tolkningen av Paulus bekännelse till den Kristus som ödmjukade sig och gav sitt liv.

Alltför många av oss kristna har blott i ytlig mening tagit till oss Paulus ord. Det betyder låtit dem bli till kristna paroller. Alltför få har gjort efterföljelsens evangelium till sin livsväg.

Tänk om det hade blivit flera. Det hade massakrerat samhällsstrukturer, där den höge upphöjs och den låge trampas under fötterna. Det hade slagit sönder regelverk vid lönesättning och gjort feminismens krigsretorik onödig. Det hade förändrat samlevnadsmönster och gränsdragningar. Säg allt vad det hade inneburit.

Kristen tro av idag kan liknas vid en sovande björn. Den etiskt religiösa kapaciteten finns där men den kommer inte till användning. Först när björnen vaknar visar den sin kraft. Först kristen tro i tillämpning är något värd. Och vad den är värd, vet vi inte till fullo. Den har nämligen aldrig tillämpats fullt ut.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2, 14 17 Sedvänjan förändrar normen och normen sedvänjan)

Bibelstudium i Vivalla den 5 april 2017

Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. (Evangelium enligt Johannes kap 3 versarna 3-6)

Nikodemos, han tillhörde judarnas råd, dyker upp på tre ställen i bibeln och då enbart i Johannesevangeliet. Fascinerad av Jesus, samtidigt fylld av obesvarade frågor, kommer denne till Jesus på natten för att få veta mera. Så långt den yttre ramen.

Jesu svar på Nikodemos frågor har evangelisten Johannes i sitt evangelium renodlat i grundläggande trosutsagor framställda i kortform. Samtalet med Nikodemos blir därmed brukbart för alla som vill veta hur evangelisten Johannes uppfattade kristen tro.

Mot den bakgrunden känns det naturligt att också min utläggning blir min tolkning av evangelistens tolkning av trons innebörd. Ett slags ”omtag” alltså.

I bibelns inledning (1 Mos 1:2) får vi lära oss att jorden i begynnelsen ”var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind (=Guds ande) svepte fram över vattnet”.

Vatten och ande var alltså från begynnelsen, vatten och ande var själva förutsättningen för livet. Kristen tro förkunnar mot den bakgrunden ett ”omtag”, en återgång till det grundläggande, till livet ”i vatten och ande”, till ett liv som genom människornas sätt att leva till stora delar gått förlorat. Den förkunnar att det är nödvändigt att födas på nytt till det ursprungliga livet, livet i Gud och av Gud. Att bli kristen är att gå tillbaka till det liv vi är skapade till.

Hur skall nu det gå till ? frågar sig Nikodemos. Evangelisten låter Jesus svara med en hel utläggning. Denna utläggning går ut på att det är Gud som skall åstadkomma det nya, den Gud som genom sin sons upphöjelse på korset gjorde allt nytt (Joh 3:13-15). Tron på denne Kristus, d v s förtröstan på att Gud verkar i Kristus innebär den nyfödelse som är förutsättningen för det nya livet.

”Omtaget” är alltså åstadkommet av Gud genom Kristus. ”Omtaget” är därmed något jag får inte något jag gör. ”Omtaget” är att ta vara på det som är mig givet, inte att lyfta sig själv i håret.

Så långt min förståelse av Johannes. När jag går till övriga texter i Nya testamentet finner jag inget som motsäger detta sätt att se. Överallt är det Gud som har initiativet och i alla sammanhang är det Jesus som förkroppsligar Guds vilja. Och ett entydigt nytestamentligt vittnesbörd låter Jesu kors vara nyfödelsens själva ”Big Bang”. Och resultatet blir på ett eller annat sätt alltid ett liv i ”vatten och ande”. Uttryckssätten kan växla.

Vad är det alltså att vara en kristen? Det är att satsa allt på ett kort, att lägga allt i Jesu händer. Sen ta emot och ta vara på. Och resultatet blir ett liv i ”vatten och ande”, det betyder ett liv som det ursprungligen var menat.