(Se även ”Med mina glasögon 5” 53 20 Sanningen och Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 30 dec 2020

Så säger Herren: Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer.

Så säger Herren: Hör upp med din klagan, gråt inte mer! Du skall få lön för din möda, säger Herren, de skall återvända från fiendeland. Det finns hopp för din framtid, säger Herren, dina barn skall vända hem till sitt land. (Jeremia kap 31:15-17)

     Nordriket ockuperades av Assyrien 722. De ledande i landet deporterades. I profetens vision gråter Nordrikets stammoder Rakel över sina drabbade barn som inte mer finns. 

     Den profetiska andra delen i profetian andas hopp. De härtagna och deporterade skall få vända åter förkunnar Gud genom profeten. Därför, gråt inte mer.

     Sant eller inte sant är frågan man ställer sig inför profetior. I det här fallet råder ingen tvekan. Det blev som Gud genom profeten förutsagt. De fördrivna fick vända åter.

     Det betyder inte att vi kristna som i tro tagit till oss Skriftens uppfyllda profetior  därför har monopol på kunskap om sanningen. Inte ens att vi med självklarhet har ett försteg före andra som lämnat Gudstron bakom sig och med det bibelord och profetior.

    Det är tvärtom mer än vi kan ana som förenar oss med de till synes gudlösa. Mer än annat är Sanningen med stort S gemensam egendom för oss alla, kristna som förnekare. Alla söker vi nämligen denna Sanning som vi kristna benämner Gud, den Gud som för oss kristna är inbegreppet på allt vad sanning heter.

     För mig personligen är det självklart att de gudlösa inte kan undslippa det vi andra kallar Gud. I sin iver att finna Sanningen söker de det vi andra kallar Gud. Så betraktat är allt gott verk djupast sett ett sökande efter Sanningen/Gud. Vidare att vi alla har funnit något av den sanningen, men ingen hela sanningen.

      Det speciella med oss som kallar oss kristna är inte att vi lever i en egen värld med egen världsbild, egen Gud och egen sanning. Inte heller att vi insett det andra inte förstått. Det som istället gör oss speciella är att vi läser verkligheten genom Kristus. Detta förutsätter i sin tur att vi gjort oss hemmastadda i en specifik judisk traditionsbildning, återskapad i Gamla testamentet, en traditionsbildning som låtit sig krönas i Nya testamentets förkunnelse av Kristus och ett liv i Kristi efterföljelse. 

      Ur den efterföljelsen följer inte främst kunskap mer känsla och förhoppning. Texten ovan illustrerar denna förhoppning. 

     I den värld som är Guds egendom finns ”klagan och bitter gråt”, läser vi. Barnen finns inte mer. De är deporterade, alternativt som i Matteusevangeliets återgivning av samma profetia, mördade i barnamorden i Betlehem (Matt 2:17 f). Detta återgivet utan att ett ord sägs om hur Gud kan tillåta sådana ogärningar. Varpå vi kristna står där med tvättad hals. När bibelordet inte har någon förklaring på hur en allsmäktig Gud kan tillåta har ju inte heller vi det.

     Vad texten däremot ger är hopp. Den dag skall komma, profeterar Jeremia, då gråten skall upphöra och Israels barn skall få återkomma till sitt land. 

     Detta sagt med generaliserande innebörd. Trons svar på lidandets gåta och ondskans härjningar är hoppet om att Gud en gång skall segra. Mer har vi som kristna inte att säga i detta stycke.  Att vara kristen är tro utan garantier med en profetia från Jeremia som förlaga,  men f a med Kristus för ögonen.

(Se även ”Med mina glasögon 52/20” Med Sanningen som gemensam möjlighet)

Bibelstudium i Vivalla den 23 december 2020

Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig. (Rom 10:4)

     Kristus är slutet på lagen, skriver Paulus. Dessa ord står  inte för att lagen som företeelse förkastas. Mer för att lagens mening tydliggjorts, t o m fullbordats  i och genom Kristus. Grepp om lagen får först den som är gripen av Kristus. I den meningen är Kristus slutet på lagen. Så förstår jag Paulus ord. 

     Så långt min tolkning av Rom 10:4. Nu till en nutidstolkning av Rom 10:9-11, en utläggning som är kopplad till hur jag förstår orden ovan om att Kristus är slutet på lagen. Detta menat som underlag för självständigt studium av hela avsnittet Rom 10:1-13.

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. (Rom 10:9-11)

     Kraft, rörelse och utveckling förutsätter att allt sker i sin ordning. Först kommer passionen, insikten, upptäckten, sen regeln, lagen, förordningen. Vänder man på det hela och låter regeln, lagen  och förordningen komma först, blir det ofelbart ”gnissel”. Det nya måste tvingas fram under motstånd. Väl framtvingad fungerar sedan inte regeln, lagen förordningen, åtminstone inte som det var avsett.

     Detta ”gnissel” har vi erfarenhet av också i trons värld. Bekant är eller borde vara att kristen tro ofta ”skaver”. Den följer inte alltid tidsandan och tvingas därför befinna sig på tvärs med utvecklingen. Om detta är mycket att säga, dock inte här och nu.

     Däremot skall här talas om felaktig ordning i annan mening. Detta när bekännelsen ”Jesus är Herre” förvandlas från löfte till förutsättning. Det betyder att bekännelsen till Jesus i första hand uppfattas som en befallning, inte som ett erbjudande. 

      Därigenom inträffar en dramatisk omvandling. Bibelordet  ändrar karaktär. Det som var menat som ett löfte  blir till villkor och inträdesbiljett. Evangelium blir till lag. Och den kristne förvandlas till en trosbekännare som förnekar den tro hon bekänner.

     Rätt ordning är att  passion, insikt, upptäckt och därigenom tro kommer i första rummet. Det betyder i klartext  att kärleken till den Kristus som vände sina blickar till de förlorade inte till de räddade får företräde. Det innebär att  passionen för honom som gav sitt liv för att de som inte hade någon Gud skulle få en Gud, kommer i första rummet. I andra rummet följer konsekvenserna av denna passion för Kristus. Detta  i form av de ideal, spelregler och bestämmelser  som blir naturliga utifrån kärleken till Kristus.

     Den som insett det rätta  i denna tågordning befinner sig i samklang med Paulus, den Paulus som gett oss dagens dubbla textord. Dessa är saxade ur ett större sammanhang, nämligen från Rom 10:1-13. Med den bakgrund som jag gett ovan underlättas studiet av hela detta textsammanhang som handlar om den Kristustro som springer fram ur den gammaltestamentliga lag som i Kristus fått sitt slut och sin fullbordan. 

( Se även ”Med mina glasögon 5”, 51 20 Livet föder förundran, förundran tro)

Bibelstudium i Vivalla den 16 december 2020

Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis. Ty denna världens vishet är dårskap i Guds ögon. Det står skrivet: Han snärjer de visa i deras slughet, och vidare: Herren vet att de visas tankar är tomhet. Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er – Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. (1 Kor 3:18-23)

     Om Paulus brev heter det i 2 Petrusbrevet ”där finns somligt som är svårt att förstå”. Och jag kan hålla med om det. Särskilt i Paulus hänvisningar till Gamla testamentet är det svårt att hänga med. Texten ovan exemplifierar detta. 

     Men sånt  bryr jag mig inte om idag. Det väger lätt för det väsentliga. Och det väsentliga är Paulus tillspetsning när han sammanfattar allt som betyder något i tillhörigheten till Kristus och därmed också till Gud.

     Tillspetsat och framför allt enkelt  blir det eftersom inga bimotiv tillåts tränga fram och störa det väsentliga, detta att en kristens liv är förankrat i och helt beroende av Kristus. Som om detta inte var nog. Dessutom komprimeras allt i korset, uttytt som Guds handlande för att rädda annars förlorade människor. Korset ser Paulus som en kärlekshandling som lever vidare genom uppståndelsen. Denna i sin tur  får sin fortsättning i människor som i tro överlåter sig till den  korsfäste och uppståndne Kristus.

      Det är mycket som skjuts åt sidan i detta Paulus sammanfattande grepp. Inte ens evangeliernas predikoliknande utläggningar av Jesu liv ges självständig plats. 

     Ett och annat ytterligare om Jesus slinker förstås med i Paulus utläggningar. Jag tänker på det som handlar om den yttersta tidens snara ankomst. Hans brev vittnar om att han tvingades tampas med funderingar över detta under återstoden av sitt liv. Det kom ju ingen Kristus tillbaka på himmelens skyar som evangelierna lovat och som Paulus förutsatte. Inte bara Paulus tvingades våndas över detta problem.  Alla nytestamentliga författare brottas med Jesu ouppfyllda förkunnelse om Gudsrikets snara inträffande. inte minst ovan nämnde Petrus, eller rättare den som företrädde honom i 2 Petrusbrevet. Även jag finns bland dem som är brydda.

     Men åter till det allra väsentligaste, att sammanfatta allt i korset med dess fullföljande  i uppståndelse liksom genom människor som överlåtit sig till den korsfäste och uppståndne.

     Korset är alltså det enda som har någon betydelse för den som tror som Paulus. Ur liv i korsets verklighet springer det kristna livet fram. Det är dåraktigt enkelt att se det så tycker Paulus i texten ovan. Dåraktigt enkelt också för mig, tillägger jag. Jag slipper tänka på kyrkosyner och ämbeten. Slipper fundera över om det är rimligt eller orimligt att tro, slipper bry min hjärna med vad som är gudomligt och vad som är mänskligt i Jesu natur. Det räcker att som Paulus skriver veta att Kristus tillhör Gud, och att jag tillhör Kristus. Ur den relationen föds vissheten att allt låter sig sammanfattas i korset som offer och som liv. Inte tänkt offer och tänkt liv utan praktiserat offer och av alla erfaret liv.

     Den kristna tron bevisar nämligen sin kraft och sin sanningshalt i praktiken,  inte i en sammanhållen teori. En präst må predika som en kratta och tänka som vore hen enfaldig. Men levandegör hen med sitt liv Jesu död och uppståndelse  är ändå allt vunnet. 

(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron, nyansats eller nyckel)

Bibelstudium i Vivalla den 9 december 2020

Människosonens ankomst

Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.«

Liknelsen om träden som knoppas

Han gav dem en liknelse: »Se på fikonträdet och alla andra träd.  När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är ära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Lukas 21:25-33)

     I texten ovan befinner vi oss i den så kallade synoptiska apokalypsen. Denna består av Jesusord återgivna på ett besläktat sätt i såväl Matteus- som Markus- och Lukasevangelierna. Ämnet är tidens snara  slut och Människosonens återkomst i härlighet för att upprätta gudsriket. Denna apokalyps bildar en enhet för sig i evangelierna. Den anknyter mer till samtida judiska föreställningar om Messiasrikets snara ankomst än om övrigt material i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas).

     Någon närmare textutläggning kräver inte textavsnittet ovan. Det dramatiska skeendet talar för sig själv. Inte heller behöver något sägas om Människosonen. Om att denne är den uppståndne Jesus som kommer tillbaka till jorden för att upprätta gudsriket råder inget tvivel.

     Inte heller råder det något tvivel om att detta skulle ske i närtid. Lärjungarna skulle inte hinna dö förrän allt skulle gå till sin fullbordan. ”…detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer”.

     Men så skedde som bekant inte. Jesu återkomst dröjde. Han har inte återkommit den dag som idag är.

     Och reaktionen på löftesorden som visade sig inte stämma har inte låtit vänta på sig. När orden ursprungligen sades och under den närmaste tiden därefter fungerade löftet om Jesu snara återkomst i härlighet som troseggande löftesord, men när uppfyllelsen inte inträffade  har löftesorden blivit till  trossänken.

     För mig har Jesu uteblivna återkomst varit bland det som  har lockat till tro på den obönhörlige guden, den gud som begränsar sin handlings-ram till naturlagarna men aldrig går utöver dessa. Ja till den Gud vars mest närliggande synonym är just naturlagarna.

     Stöd får detta tänkande av att de bibliska föreställningarna i den synoptiska apokalypsen dessutom mer smälter  samman med samtidens judiska föreställningsvärld än med ett budskap från Gud. Och därmed har Orden om Jesu snara återkomst mer  sått tvivel än tro.

     Bland dessa som skakats i sin tro finns alltså också jag. Bland oss gäller att vi tvingas kämpa för att kunna bevara vårt fäste i Gud. Viker vi undan faller vi tillbaka på den ofruktbara tron på en Gud som begränsas till att vara  obönhörlig och opersonlig, en Gud som upprätthåller naturlagarna och sen nöjer sig med detta.

     Min egen lösning har blivit troskoncentration. Jag har tvingats koncentrera mig på det i Guds ord som för mig uppenbart är av gudomligt ursprung. Detta uppenbara är för mig den Kristus som i liv och död tjänade Gud genom att tjäna människorna. Mitt i all sin egen bundenhet till tiden, mitt i alla samtida föreställningar som också Kristus var en del av, framstår denne Jesus Kristus för mig som den ende. 

     Först mot den bakgrunden kan jag leva med att Gud tycks mig obönhörlig som vore Gud ett med naturlagarna, leva med att mycket, ja det mesta i den Heliga skrift är färgat av sin tid och sin tids föreställningar. Jag kan t o m ta till mig orden om Jesu snara återkomst, men nu i omtolkad gestalt, när nämligen den tanken hjälper mig att tydligare förbinda Jesus med Gudsrikets närvaro och bättre ta vara på den nådatid som är mig given.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 49 20 Kärlekens skörhet och trons)

Bibelstudium i Vivalla den 2 december 2020

Tiden lider

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Rom 13 v 11-14)

     Att ikläda sig Kristus är det ena, att ha omsorg om det jordiska det andra. Först om att ikläda sig Kristus. För mig är uttrycket ett överlägset sätt att definiera en kristen. Hon har iklätt sig Kristus som Paulus påstår i Galaterbrevet (Gal 3:27)  eller som han skriver här som en uppmaning, ikläd er Kristus. Detta senare som en påminnelse om att livet i Kristus inte är självklar besittning, att vara kristen förutsätter ständig förnyelse.

     Att låta sig iklädas eller uppfyllas av Kristus är det på vilket allt hänger. Allt det andra, tron, övertygelsen, vissheten ser jag som en följd av detta enda att vara iklädd Kristus.

     Vänder man på det hela och låter tron, övertygelsen och vissheten vara det första kommer Kristus ofelbart i andra hand. Men Kristus får inte komma i andra hand. När så sker leder det till att kristen tro blir en variant på mycket, inte något unikt bland det myckna.  

     Sen till Paulus indirekta definition av dem som inte är iklädda Kristus. Dessa förutsätts ha sin förankring i omsorgen om det jordiska. ”Mycket omsorg om det jordiska” som Paulus uttrycker det väcker begär, som i sin tur leder till ”otukt, orgier, strider och avund”.

     För mig är detta mitt i prick. Jag känner igen mig. När jag är iklädd Kristus lever jag på ett visst sätt, när jag fastnat i det jordiska på ett annat. Däremot när jag i kärlek till Kristus handhar det jordiska, till och med älskar detta jordiska, blir mitt liv sådant som det är menat att vara.

     Så långt det hos Paulus som inte låter sig ruckas på av vare sig tid eller omständigheter. Men det finns också annat i texten ovan, sånt som är bundet av tid och omständigheter. Sånt som kan vridas och vändas, som kan vara rätt eller fel beroende på omständigheter.

     Som att det är uppenbart att Paulus tog miste om Jesu snara återkomst. Det kom ingen Jesus tillbaka i närtid hur mycket Paulus och hans samtids kristna än trodde det. Med den uppskjutna återkomsten försvann en av de kristnas drivkrafter. I dess ställe kom vana, livsstil och yttre kännetecken. Det  blev också, och det är det positiva i det hela, lättare att frigöra sig från Paulus maningar tidigare i kapitlet (Rom 13 1-7) att i allt lyda överheten, en överhet som enligt Paulus var tillsatt av Gud. 

     Mycket är att säga om dessa Paulus tankar om överheten, både det som är positivt och det som är negativt, men detta inte här. Jag nöjer mig med att koppla Paulus tankar om överheten till hans tro på tidens snara slut och Jesu återkomst. Att lydnaden för överheten var ett måste  när Jesu återkomst stod för dörren, är uppenbart. Det fanns annat att tänka på än att kriga mot överheten.

     Summan av denna min utläggning blir att det finns somt hos Paulus som jag som kristen inte kan vara utan, men också annat som kan diskuteras.