(Se även ”Med mina glasögon 3”, 35 18 Renodlingens förbannelse)

Bibelstudium i Vivalla den 29 augusti 2018  

7Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.  8Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.  9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.  10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 1 Johannesbrevet kap 4 v 7-10 

Kärlek är ett huvudtema i 1 Johannesbrevet. Med det avses den kärlek som förenar de kristna, en effektiv kärlek som håller ondskan på avstånd. I sin avslutning på brevet tar Johannes t o m till överord när han beskriver denna kärlek. Han säger att de som är födda av Gud inte syndar. (1 Joh 5:18) Samtidigt visar annat  i brevet att detta var en sanning med modifikation (se ex vis 1 Joh 1:10).

Varför detta ihärdiga ”trummande” på kärleksmotivet? Därför att de som han skrev till, låt oss kalla dem Johanneskristna, var hotade. Hotade inifrån av rörelser som tänkte annorlunda om tron, så annorlunda att de var ”tvärtom”. De tillhörde inte Kristus, utan Antikrist (1Joh 2:18-26). Just kärleksmotivet avslöjade dess ”antikristna” människor. De hyste inte den kärlek som var beviset på deras sanna tillhörighet till Kristi församling.

Allt kan missuppfattas även Johannes tal om kärleken. Alldeles särskilt de inledande orden i texten ovan där det står  att ”den som älskar är född av Gud och känner Gud”. Dessa ord har gjorts till intäkt för att kärleken i sig är en garanti för det rätta. Men så är inte fallet, åtminstone är det inte det som Johannesbrevets författare menade.

Denne kvalificerar nämligen redan i den korta texten ovan kärleken på två sätt. Den ena kvalificeringen är att han förbinder kärleken med Jesus och dennes uppdrag i världen. Det betyder att vi som kallar oss kristna skall söka efter kärlekens innebörd genom att försöka finna ut det speciella med Jesus Kristus och sen väga det mot det ”världen” kalla kärlek. Detta är ett trons vågspel. Tänk nämligen om vi finner att det ”världen” slagit fast som kärlek står över det som Kristus visar och bjuder. Då är det ute med vår kristendom och vi tvingas ta konsekvenserna av detta. Varom inte kan vi befästas i vår kristna kärlek och är skyldiga att vända ryggen åt, ibland t o m bekämpa den kärlek som är ”världens”.

Den andra kvalificeringen av kärlek som Johannes gör rör kärlekens riktning. Kärleken är inte uppåtriktad, så att vi först måste älska Gud, för att kvalificeras som kärlekens företrädare. Tvärtom är den nedåtriktad. Kärleken måste komma från Gud för att vara av äkta sort.

Så är det för den delen med det mesta. Vi måste få för att kunna ge. Få och ta vara på för att vara säga det mer precist. Jag undrar om inte brist på insikt i detta är den moderna tidens största misstag, detta att tro att  ”man kan själv”. Detta leder till en självcentrering som i slutändan blir till förbannelse, den moderna tidens förbannelse.

Kärlekens väg är alltså nedåtriktad. Den är en gåva att ta vara på. Vägen till kärlek går via Jesus Kristus ned till oss. Att lära av Jesus Kristus, att ta vara på det han ger, är vägen till kärlek.

Så långt kommen är jag trots det ännu inte framme. Orden i texten om att Jesus är ett ”försoningsoffer för våra synder” har jag inte berört. Jag saknar dessutom utrymme för att göra det här. Men alla mina bibelstudier vore inte mycket värda om jag inte med jämna mellanrum försökte konkretisera innebörden i detta ”försoningsoffer för våra synder”. Detta försoningsoffer är nämligen den kristna trons själva ”essens”.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, I världen, men inte av världen)

Bibelstudium i Vivalla den 22 augusti 2018 

4En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus.  5Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.  6Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (Paulus andra brev till korinthierna kap 3 v 4-6)  

Paulus är ansatt. Församlingen i Korinth börjar komma på avvägar och till avvägarna hör att förtroendet för Paulus har börjat svikta. Dags alltså att tala allvar. Paulus behöver en gång för alla förtydliga vad det hela handlar om. Att det inte är han själv som är viktig. Själv har han inget eget att komma med. Det han äger, har han fått från Gud och det han äger är han satt att förmedla. Och det han skall förmedla är Kristus och med honom det nya förbundet som inte är bokstav utan ande.

”Herren det är Anden” (2 Kor 3:17) skriver han fortsättningsvis. Och med Herren avses den uppståndne Kristus. Historien om Kristus avslutades nämligen inte med korset på Golgata utan fick sin fortsättning i uppståndelsen från de döda som i sin tur var språngbrädan in i den fortsatta historien. Nu som levande här och nu av Paulus benämnd Herren/Anden.

Denna Kristi reella närvaro i nuet relaterar sig Paulus till. Det betyder att det Kristus en gång gjorde och den försoning han åstadkom lever vidare idag. Det är tillgängligt för den som omvänt sig till Kristus. Den uppståndne finns där för den kristne som en levande resurs. Det betyder att den som är relaterad till Herren/Anden har del i ett liv av annorlunda slag. Det bygger inte på bokstaven, inte på regler som skall tillämpas för att fungera. Det bygger inte ens på det största av allt i det gamla förbundet, tio Guds bud. Moses var visserligen ouppnåelig, ingen gudsman var så stor som han, och de bud han fick på Sinai fullkomliga. Inget går upp mot tio Guds bud. Men ändå; tio Guds bud är bokstäver och det gamla förbundet med Gud därför av det slaget att det saknar den livets kraft som den som har del i Herren/Anden äger.

Därför, och det innebär en tillspetsning utan dess like; Bokstaven (det gamla förbundet) dödar men Anden (Herren/Anden, dvs den levande Kristus) ger liv.

Detta innebär för en kristen, förbunden med Herren/Anden, nya värdeskalor. Det annars fullkomligaste av allt, sammanfattat i tio Guds bud, får inta plats nummer två. Första platsen innehas av den i dag verkande Kristus, Herren/Anden. Som nummer två skall buden fortfarande tillämpas. Men nu inte med ansträngning. Det går som en dans eftersom nummer ett Herren/Anden ger kraften. Mot den bakgrunden dödar bokstaven, ”men Anden ger liv”.

Paulus hade det besvärligt med korinthierna. Radikaliteten i Paulus förkunnelse kunde de aldrig riktigt ta till sig. Gränsen mellan det gamla och det nya förbundet kunde de aldrig göra så knivskarp som Paulus gjorde den. Som det var med korinthierna är det fortfarande med oss. Radikaliteten i Paulus budskap, det betyder att ta till sig att Kristus finns mitt ibland oss som den levande Herren, har vi i praktiken svårt med. Han vill gärna bli mer bokstav än ande.

Helgelserörelserna menar att det går att tillämpa Paulus. Fullkomningen i Kristus kan realiseras i verkligheten. Luther tog visserligen fullt ut till sig vad Paulus förkunnade. Och han trodde att det nya gick att förverkligas, men förutsatte en daglig omvändelse och ständig ny syndernas förlåtelse för att det skulle kunna ske.

Vad tror du?

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 33 18 Legitimering som borgen för rätt diagnos)

Bibelstudium i Vivalla den 15 augusti 2018 

Rättfärdighet genom tro

21Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om –  22en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad.  23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud,  24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.  25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade,  26under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus. (Paulus brev till romarna kap 3 v 21-26)

Paulus brev till de kristna i Rom är allmängiltigt. Här presenterar sig Paulus genom att övergripande presentera den kristna tro som han vigt sitt liv åt. Texten ovan är en av brevets höjdpunkter. Själv läser jag den texten mot följande bakgrund.

Det är Gud som gör det, alltid Gud. Bakom allt finns Gud. Tillvaron har inte skapat sig själv. Utvecklingen är inte ett skeende utan sammanhang med en givare. Mitt liv inte självreglerande. Där finns Gud.

När jag inser det förstår jag att jag lever i en relation som är större än den som utgöres av mina närmaste. Jag måste också förhålla mig till helheten, förhålla mig till Gud.

Lagen, reglerna för livet, blir mot den bakgrunden svar på tal, ytterst mitt tacksamma svar på att Gud låtit mig och de mina finnas till.

Men detta har inte bara jag, utan alla andra också missat. F a har jag missat att livet är en gåva. Jag har gjort livet till en rättighet och lagen till något med vilken jag hävdar mina rättigheter. Inte bara jag har gjort detta, utan alla med mig. Hela mänskligheten har missat samhörigheten med Gud som är alltings givare. Gudar har vi visserligen, men av oss själva skapade Gudar som gör det vi befaller dem att göra.

Av den anledningen kom Jesus. Han kom för att lösa oss ur självtillräcklighetens förbannelse, de egenskapade lagarnas förbannelse. Jesus kom för att återskapa den naturliga förbindelsen med Gud där Gud blir givaren, vi mottagare. Han kom för att lagarna i fortsättningen skulle bli det de var menade att vara, vårt tacksamma svar på livets gåva.

Jesu väg till upprättelse var offer. Hela hans liv var en offergåva. Allt gav han. Hans liv blev med Paulus sätt att uttrycka det en offergåva, ett försoningsoffer för att återskapa den naturgivna relationen till Gud.

Och undret skedde. Paulus uttrycker undret i följande ord; ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror”. Det betyder att Gud mot allt förnuft lät det bli som Jesus avsåg. I tron på Jesus blir vi återupprättade, normaliserade. Vi ser livet som en gåva från Gud, lagarna blir inte längre egenskapade regler, vi blir inte längre oss själva nog. Livet blir ett tacksamhetens svar på att Gud givit oss livet.

Jag uppfattar att det jag nu påstått är själva grundförståelsen till Rom 3:21-26. Utan den grundförståelsen kommer man fel när man skall tolka Paulus. Men med den kan man komma vidare.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 32 18 Villkorad himmel)

Bibelstudium i Vivalla den 8 augusti 2018 

Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. 2Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste…

6Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. 7Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom…

9Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. (Versar hämtade från psalm 28 i Psaltaren) 

Ateisten är låst. Hen har bestämt sig. Någon Gud skall inte tas med i beräkningen. Tillvarons märkligheter skall beskrivas, skapa förundran, ges förklaringar. Blott så att tanken på Gud som förklaringsgrund är utesluten, förbjuden, för kulturutvecklingen skadlig. Tron måste därför hållas i schack. Utanför det privata får den inte nå.

Trons försvarare kan vara av samma skrot och korn, bara tvärtom. Hen har allt klart för sig. Gud tas alltid med i beräkningen. Gud är alltid svaret på tillvarons märkligheter. Vad som än händer vilar det i Guds rättfärdighet och kärlek. Frågor finns inte, bara svar.

Men den fromme är inte låst. Hon möter verkligheten med öppna ögon. Gudsfrånvaro är för henne gudsfrånvaro och gudsnärvaro ämne för hennes lovsång.

Den fromme vågar se verkligheten som den är. Upplevelsen av Guds närvaro har inte låst henne utan tvärtom öppnat henne för att våga se sanningen som den är.

Själv går jag helst till Psaltaren för att finna exempel på öppenhet av det slaget. Psalmisterna klagar när Gud tycks stum och inte svarar på bön, men jublar över bönhörelse. Samtidigt lever psalmernas  författare i ständig bön. Psalmen ovan är ett bland många exempel på detta.

Psalmisten förtvivlar när Gud tiger, lovprisar Gud när Gud har hört hans bön, vilket leder över i fortsatt bön. Gud är verklig för psalmisten, liksom gudsfrånvaron är det.  I sann fromhet är det alltid så, både Gud och sanningen har plats i hennes inre.

Från psalmisterna vänder jag mig till Jesus. Gudsfrånvaron fanns också i hans liv, t o m gudsövergivenheten. Men Jesus vände aldrig som den låste trons försvarare upp och ner på det uppenbara. Han gjorde aldrig om verkligheten så att det skulle passa det egna trosmönstret. Han försvarade aldrig Gud men var alltid överlåten sin Gud.

Den öppna hållningen till tillvarons under och frågetecken leder aldrig någon till ateism däremot kan jag tänka mig att en tvivlande  blir agnostiker (en människa som inte säger sig veta). Att vara agnostiker är för den delen ingen dålig hållning, bara agnostikern släpper av på egen värdighet och vågar se även tillvarons under.

Faran för en from människa är låsning. Hon låser sig i sin fromhet. Låsningen beror vanligtvis på andlig tillbakagång. Upptäckten av Gud ledde omsider över i försvar. Den fromme fick efter en tid för sig att hon skulle bli en trons försvarare. Hon kom att försvara sin tro som försvarade hon sin egendom. Med näbbar och klor gjorde hon det och med alla medel. Men vad är det annat än världslighet.

Sann fromhet förutsätter öppenhet, öppenhet för tillvarons under men samtidigt öppenhet och förtvivlan inför tillvarons frågetecken. Detta i en ständig räcka av intryck som inte tar slut  så länge livet varar.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 31 18 Alla är vi populister)

Bibelstudium i Vivalla den 1 aug  2018

26Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.”  27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.  28Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” 1 Moseboken kap 1 v 26 ff

Skapelseberättelser är det gott om. Den vi håller oss med i dag är högeligen aktuell. Den  berättar om ”big bang” och evolutionen. Många tänker sig att denna skildring av skapelse och utveckling är den definitiva. Stöden för den är ju så påtagliga. Det finns så mycket i den som är bevisbart. Men det kommer mer, var så säker.

Det för ”big bang” speciella är att Duet saknas. Inte ett ord om en skapande vilja trots att vi inte reder oss utan ett Du som tillvarons yttersta förklaring. Men duet har inte försvunnit för att ett du saknas i big bangteorin och evolutionen. Det framträder på annat håll och då  i självständig form. Duet yttrar sig i tro på absoluta, okränkbara, tänkta värden typ frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, mänskliga rättigheter osv. Av människor skapade värden har tagit Guds plats som det i tillvaron absoluta.

De skapelseberättelser som bibeln förser oss med är många. De tre viktigaste är den ovan citerade från första kapitlet i bibeln, vidare dess motsvarighet i det andra kapitlet i samma bok. Den tredje skapelseberättelsen återfinner vi i psalm 89 i Psaltaren. Det för de bibliska skapelseberättelserna specifika är att de är speglingar av tidens skiftande världsbilder. Psaltarens skapelseberättelse är av den anledningen vitt skild från de två i första Moseboken som båda trots skilda författare har samma idémässiga bakgrund.

Min favorit är faktiskt den från Psaltaren. Där skapar Gud ur kaos, en för mig tillgänglig tanke. De två andra förenklar så att gemene man ska förstå. Den första ser det hela uppifrån, den andra nerifrån och ytterst förenklat. Ett barn kan framför sig se hur Gud ur en lerklump formar en människa och sen blåser livsanden i henne. (…då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse 1 Mos 2:7)

Mycket är att säga om de bibliska skapelseberättelserna, och de berättelsetraditioner som utformat dem. Men ett har de tre gemensamt. Det är Gud som är skaparen och därigenom tillvarons yttersta orsak och mening. Big bang,-myten tiger om detta, som för de bibliska skapelseberättelserna är själva poängen att det är Gud som skapar och ingen annan. Utan Gud ingen skapelseberättelse i biblisk mening, eller som jag hellre i konsekvensens namn säger, utan Gud ingen skapelsemyt.

Vår text är hämtad från den första skapelsemyten. Budskapet är närmast övertydligt. Till Guds avbild är hon skapad, står det, vilket lär betyda att människan nästan är skapad till en Gud. Hon skall i den egenskapen härska över allt levande i skapelsen, det betyder sköta fiskar, fåglar och djur och ta ansvar för dem. För vem av er tror att textens ord ”härska” står för själlöst utnyttja. Inte gör jag det.

Vi vet, noterar jag här, t o m mer än skapelsemytens författare. Vi vet att ”härskandet”  även är utsträckt till allt som växer, d v s med textens ord även till  fröbärande örter och träd. Såna sköter sig nämligen inte utan hjälp utifrån. Det visste inte skapelsemytens författare, men det vet vi.

Detta tänkande om människans ansvar följer sedan som en röd tråd genom hela bibeln och för den delen över kulturer från när och fjärran. Budet om att härska svarar mot en ovillkorlig sanning vars nödvändighet bevisas varje gång en människa bryter mot det. Det blir ödesdigra följder varje gång en människa inte bryr sig om sitt ansvar för djur och natur.

Likaså blir det ödesdigra följder när vi sänker oss från vår höga ställning och i allt gör oss till ett med naturen. Det relativiserar i slutändan människovärdet. Det ger oss legitimation att döda det inte fullvärdiga, det liv som ännu inte tillåtits att utveckla sig. I tidigare skeden legitimerade det  att ett folk trodde sig ha rätt att våldföra sig på ett annat likt vargar på en fårflock.

Glöm nu för den skull inte det som är poängen med detta bibelstudium. Å ena sidan att nutidens skapelsemyt glömt det viktigaste, tillvarons du, å den andra att dåtidens skapelsemyter inte skall värderas utifrån graden av historisk sanning utan utifrån inneboende budskap