(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  143 Trump och hans effektiva nålstick)

Bibelstudium i Vivalla den 30 november 2016

9Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. 10Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas.Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav,från floden till världens ände. (Profeten Sakarja kap 9 v 9 f)

Det håller så sakta på att bli som det var före de stora väckelserörelserna på 1800-talet. Med väckelserörelserna kom masspridning av biblar. Ung som gammal fick möjlighet att ta del av bibeln i sin helhet. Men den tiden är över nu. Idag duger det med bibeln i urval. I det urvalet har texten om dottern Sion sin givna plats.

Hur vore det om vi på allvar övergick till 1800-talsmodellen, d v s försökte ta till oss bibeln i sin helhet? Hur blir det då med texten om dottern Sion i Sakarja 9? Låt oss se efter. Tidigare i kapitlet står det att Herren skall plundra Tyros och störta dess murar i havet, eld skall förtära den. Och efter vår text om dotter Sion talas det om att Juda skall spännas som en båge och Efraim läggas på bågen som en pil. Den pilen skall träffa Javan (Grekland) för att föröda landet. Massaker och fredsbudskap i ett och samma kapitel få vi alltså ta del av.

Det är alltså grannlaga att läsa hela bibeln. Allt är inte så fint och fromt som det är i sekvensens om Sions konung. Det är betydligt lättare att hålla sig till de bibliska kärnorden och strunta i allt övrigt. Det är också det som håller på att ske. Har ni hört någon predikant som låtsats om domsorden mot Tyros eller om anfallet på Grekland? Jag har inte gjort det.

Men glöm inte att hela Gamla testamentet var Jesu bibel men att han i sin person och i sina handlingar lyfte fram hur vi skall läsa bibeln. Med Jesus för ögonen tar vi till oss fredsbudskapet i Sakarja 9. Det övriga som står i detta kapitel får vi i huvudsak läsa som historia. Det blottar gamla motsättningar mellan småstater och hur sådana motsättningar brukade lösa. Men observera, ingenting kunde ske utan att ha Gud med sig. Det är förutsättningen i hela Gamla testamentet också förutsättningen när Tyros skulle besegras och när Grekland skulle skadeskjutas.

Jag upprepar, Gud fanns med, ingenting kunde tänkas utan Gud. Ja hela bibeln förutsätter i slutändan detta enda, att Gud finns där bakom allting och att ingenting riktigt kan ske utan Guds hjälp. Ingenting eftersom Gud är själva livet, det liv av vilket allt annat liv beror.

Denna grundläggande kunskap om livet hittar vi i Gamla testamentet mitt i allt krig och elände som där skildras. På den insikten levde också Jesus, han som profetian dotter Sion syftade på.

Utifrån denne Jesus läser vi bibeln och utifrån samme Jesus formar vi våra liv. Eller kanske hellre, omformar. På det personliga planet låter vi oss omformas till fredsapostlar modell dotter Sion och i vår bibelläsning omformar vi budskapet efter Jesu bild. Och aldrig någonsin glömmer vi att livet beror av Gud.

(Se även ”Med mina glasögon”, 142 När påven plötsligt sade något som var sant.)

Bibelstudium i Vivalla den 23 november 2016

Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. (Johannesevangeliet kap 5 v 26 f)

Evangelisten Johannes är förvisso införstådd med den traditionella förkunnelsen om Jesus och han har bevarat Jesusorden och traditionen om Jesus lika väl som någonsin de andra evangelisterna Matteus, Markus och Lukas. Ändå är han inte som de tre andra. Han klär sin berättelse om Jesus på sitt eget sätt och Jesusorden har många gånger annan klang och leder tankarna i andra banor än vad de övriga evangelisterna gör.

Liv är ett viktigt begrepp för honom. Detta liv, synonymt med evigt liv, förbinder han med Kristus. Gud har låtit Kristus äga detta liv, påstår han i texten ovan. Till detta liv hör gudomlig insikt, i förlängningen också kunskap om livets motsats, om allt som står livet emot. Den kunskapen ger Kristus gåvan att välsigna och föra livet vidare men också makt att döma och det i full samklang med Guds vilja. Jesus följer nämligen inte sin egen” utan hans vilja som har sänt mig” (Joh 5:30). Inom parentes kallas på teologspråk evangelisten Johannes sätt att förstå Jesus, högkristologi.

Med sitt sätt att ”läsa” Jesus kompletterar evangelisten Johannes de övriga evangelisternas domsförkunnelse, men han ersätter den inte. Lyssna till följande Jesusord av Johannes; Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja , den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst, och de som hör den skall få liv (Joh 5:25). Här är synoptikernas (de tre första evangeliernas) förkunnelse inmängd i Johannes egen.

Vad lära av detta? Ingenting såvida evangeliernas tankevärld är oss främmande. Mycket om vi upptäckt Kristus och mentalt orienterat oss utifrån dennes sätt att tänka och vara. För egen del har evangelisten Johannes tal i texten ovan om liv förbundet med Kristus vunnit anklang i mitt inre.

Jag tänker mig att detta Kristusliv fortfarande är en underström i en tillvaro som genomströmmas av så mycket. Att bli frälst är för mig att få del av denna från Gud via Kristus utgående livsströmmen och leva i den.

Flum kanske många säger, men i så fall för min del flum som jag prövat i samliv och samhällstänkande. För mig har min tro hjälpt mig i mitt familjeliv, mitt umgängesliv och i mitt liv som församlingsherde.

Min tro har också en motsida, som det sällan talas om. Att vara delaktig i Kristuslivet är också att mena sig äga insikter i vad som är Kristuslivets motsats, insikter i det som i Kristi ögon är värt att dömas som fördömligt eller värdelöst.

Tack och lov får jag uttrycka min mening om det fördömliga enbart här och nu. Det är ju långt ifrån säkert att jag alltid fattat rätt. I min egen privata trosbekännelse står det att den ende som kan döma är Kristus. Det är enbart han som har full kännedom om Guds vilja. Det är också han som skall döma.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  141 Genen oh memen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 november 2016

 7Jag ber till Gud att ni inte skall göra något som är ont, inte för att jag skall visa mig hålla måttet, utan för att ni skall göra det som är gott; sedan får det gärna se ut som om jag inte höll måttet. 8Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. 9Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 13 v 7-9)

 Här är det Paulus som skriver till kristna i Korinth som han inte är riktigt överens med. Spänningen mellan Paulus och de kristna i Korinth märker man av i hela 2 Korinthierbrevet. Orden ovan är hämtade från avslutningskapitlet.

Paulus ber till Gud för dessa kristna, skriver han, inte för att visa sig ädelmodig och låtsas vara god, utan för att han verkligen vill deras väl.

Jag tar Paulus på orden och tror att han menar vad han säger. Dessutom är Paulus en bland många. Sådana personer gör gott mot andra utan att få något för det. Tvärtom blir de missförstådda och får kritik trots att de vill väl.

För några veckor sedan höll jag ett bibelstudium där texten var hämtad från profeten Jesaja. Jesaja vädjar där till Gud om förbarmande, han gör det som en i det folk som vänt sin Gud ryggen. Detta trots att han själv inget ont gjort och dessutom själv aldrig försummat att ge Gud äran.

Märker ni att de två texterna hör ihop. Paulus ville väl och bad till Gud för sina kritiker, trots att detta av korinthierna uppfattades som bevis på att han inte höll måttet. Och Jesaja tar på sig skuld för folkets skull, trots att han inget ont gjort.

Anar ni vartåt jag vill komma? Jag är ute efter att ge en delförklaring till det svåraste av allt, försoningens hemlighet. När den stora försoningen skedde var det Jesus som agerade för vår skull detta trots att han själv inte var indragen i vår skuld. Han ställde upp för oss trots att han egentligen inte hade med saken att göra. Vilka oss? Ursprungligen vilsna, i huvudsak judar, som hamnat utanför av eller utan eget förvållande, men som trots detta fått del av Jesu kärlek och upprättelse. Exekutorer var makten som inte vill ha med religiösa uppviglare typ Jesus att göra. Men bakom stod Gud som lät det onda ske, men i slutändan lät korsfästelsen bli försonande genom Jesu uppståndelse.

Själv är jag en människa på gott och ont. Men det har hänt att jag gjort det jag tyckt vara rätt, trots att jag då av många ansågs vara en svikare. När sånt sker är jag i lag med Paulus som hade det kämpigt med korinthierna, eller Jesaja som vädjade till Gud för religiöst likgiltiga trots att han själv inte tillhörde dessa. Framför allt är jag förenad med min frälsare som blev dödad för att han tyckte fel och solidariserade sig med fel personer.

Varför dra upp detta? Orsakerna är flera, varav en är att komma Jesu försoning lite närmare. En annan är att uppmuntra mig själv och andra att våga blamera oss för en god saks skull.

Sådana blamager bryter den orättfärdiga likriktningen i vårt samhälle. Alltför många jamsar med bara för att inte hamna utanför.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 140 Tävlingsraseriet)

Bibelstudium i Vivalla den 9 november 2016

Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade. Dödens snaror omgav mig, dödsrikets fasor nådde mig, jag var i nöd och förtvivlan. Jag åkallade Herren: Herre, rädda mitt liv! (Psaltaren 116 v 1-4)

Det verkar som det inte hänt mycket med mentaliteten i Mellanöstern. I en urgammal psaltarpsalm prisar psalmisten Herren för att han bevarat honom. Allt blir Guds förtjänst. Utan Gud hade han varit död. Utan Guds förskoning hade dödens snaror nått honom. Samma tongångar hör vi idag från Irak. Säg den människa, kristen eller muslim, som hittills undgått att träffas av bomber eller kulor, som inte tackar Gud för att det värsta ännu inte hänt, att kriget kostat dem livet. Vi i det sekulariserade Europa kan inte upphöra att förvånas över deras ständiga lovprisande av Gud.

Jag menar inte att vi västerlänningar som genomgått upplysningens reningsbad skall försöka bli som de. Det är av flera skäl både felaktigt och olämpligt. Vår upplysning har fört mycket gott med sig. Västerländsk humanitet vill vi inte vara utan och den är en frukt inte minst av upplysningen.

Men i ett avseende har Mellanösterns folk bevarat något omistligt som vi förlorat. De har bevarat det för tillvaron grundläggande, att livet inte är en självklarhet utan en gåva. Existensen lägger de inte i egna händer utan i en givares som de kallar Gud.

Som jag förstår det är en kultur som förlorat insikten om givaren i längden dömd att gå under av sin egen självtillräcklighet. Detta oavsett alla de framsteg vi i väst nått både genom överlägset kunnande och genom förvärvad känsla för humanitet.

Att tillvaron vilar på en givare lär ingen kunna förneka. Kallar vi inte givaren Gud, brukar namnet vara naturen, evolutionen eller slumpen. Idag försöker många återupprätta givaren genom att ge hen namnet naturen. Vi skall vårda naturen, vi skall leva utifrån naturens villkor, vi skall äta det naturen ger osv. Som jag ser det är detta en god början.

Men för mig räcker inte detta. Jag sträcker mig mot en personlig givare, en etiskt/moraliskt kvalificerad givare. Jag tror mig också ha funnit en sådan i Jesus Kristus. Naturligtvis har detta skett via ett trossprång. Vem klarar sig utan sådana?

Med honom bakom ryggen kan jag kanske inte återupprepa psalmistens ord ordagrant. Det blir för enkelspårigt och ställer dessutom till svårlösta problem. Vad kommer det sig att jag är skonad och inte han eller hon? Varför alla dessa orättvisor om det finns en god givare som dessutom är Jesu Gud och Fader?

Jag tvingas ta små ord i min mun. Och någon världsförklaring vågar jag inte ge mig in på. Istället får jag nöja mig med att hålla mig fast vid det grundläggande, att själva livet förutsätter en givare. Och sen inte på några villkor ge upp tanken på att denna givare är förbunden med Jesus Kristus.

Med den utgångspunkten kan livet äga mening även när orättvisan rasar och slumpen tycks råda. Till och med i döden finns mening. Var det inte det Jesus visade?

Kvar står att den kultur som glömt tillvarons givare är dömd att gå under trots all sin förträfflighet. När människan blir tillvarons själva utgångspunkt har vi skapat den värsta av avgudar. Den avguden är människan själv.

(Se även ”Med mina glasögon”, 139 Sympati- och antipatigenerna)

Bibelstudium i Vivalla den 2 november 2016

Vi har alla blivit som något orent, en nersölad dräkt är all vår rättfärdighet. Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort oss.Ingen åkallar ditt namn,ingen vaknar upp och håller sig till dig. Du har dolt ditt ansikte för oss och utlämnat oss åt våra synder.Men du, Herre, är vår fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla ett verk av din hand. Låt inte din vrede rasa, Herre,minns inte för evigt våra synder. Se på oss, vi är alla ditt folk. (Profeten Jesaja 64:6-9)

Så värst mycket känner jag inte till om Jesaja kapitel 64. Nog är det som där står skrivet på femhundratalet före Kristus. Det är dessutom uppenbart att grundtexten på sina håll är förstörd. Slutet på vers fem är skadad och därför obegriplig. Men grundtankarna hänger jag med på. En av dem handlar om sambandet mellan synd och straff. Folkets olydnad och Guds straff följs åt.

I begriplig form framträder den tanken i texten ovan. Vår ogudaktighet, närmast likgiltighet, har sitt pris, förkunnar profeten. Vi blir utlämnade åt oss själva och får stå vårt kast. För oss blir det som om Gud inte funnes. Gör vi något illa så slår det tillbaka. Ingen Gud står skyddande i vägen. Och vad värre är, om hela samhället är likgiltigt för det som är rätt, får det svåra konsekvenser. Det onda utlöser ont, om inte genast så i sinom tid. Och detta onda drabbar alla och kan få förödande verkningar.

Sen något oväntat i texten; Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort, står det. Det betyder att profeten inte anser det normalt att människan vissnar som ett löv. Vissnandet har samband med synden, är en följd av synden, är inte något som tillhör det normala. Och jag som trodde att Paulus var ensam om den tanken. Som bekant förbinder denne i Rom 5 synden med döden och struntar i de gammaltestamentliga patriarkerna som mätta på år drog upp knäna och dog i stor frid.

Och slutligen följer reaktionen; profeten stiger fram som företrädare för alla likgiltiga som lever som om Gud inte fanns, och vädjar till Gud å allas vägnar. Men du, Herre, är vår fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla ett verk av din hand. Låt inte din vrede rasa, Herre, minns inte för evigt våra synder. Se på oss, vi är alla ditt folk.

Och jag frågar mig; är det inte så vi som tror också skall göra. Vi skall inte vända alla ogudaktiga och likgiltiga ryggen, inte ens hålla oss själva för speciella. I stället skall vi solidarisera oss med de många som ingen Gud har och ingen Gud behöver, och sen vädja till Gud och bedja om förbarmande. Kanske vi t o m skall gå så långt att vi med profeten Jesaja i slutorden av kapitlet frågande utropar; Kan du ändå vara overksam, Herre, skall du tiga och plåga oss så”. Jag känner igen tankegången från psalmerna 74 och 79 som är tillskrivna Asaf. Själv är jag inte främmande för att ta dessa ord i min mun.

Var det förresten inte i sak så Jesus gjorde när inte bara vädjade utan också offrade sig för oss, trots att han inte tycktes ha någon anledning att göra det.