(Se även ”Med mina glasögon 5”, 44 20 Omgivningens tryck)

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2020

Tack till Gud

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig. (Till Timotheos Andra brevet kap 1 v 3 ff)

     I den kulturkrets som återspeglas  i de sena nytestamentliga breven (bl a dagens text, det  betyder översatt till nutid ungefär Israel, Palestina och det nuvarande Turkiet) dominerade det grekiska tänkandet. Härskade gjorde Rom och judarna som levde i minoritet över hela området kämpade mer än annat för att få behålla sin egenart. I skuggan av detta växte kristna församlingar upp. Deras förankring var judisk men deras läsning av de heliga skrifterna gjorde dem gränsöverskridande. Allt förstod de utifrån Kristus och genom den förståelsen vann de också anhängare bland icke-judar.

     Bland dem som stod i spetsen för en av dessa kristna församlingar fanns Paulus medarbetare Timotheos. Det är till honom Paulus vänder sig i sitt brev. Hans inledningsord återfinner ni i texten ovan.

     Det sägs att de sena nytestamentliga breven, f a de  så kallade pastoralbreven, är efterskrifter. De är skrivna av pauluslärjungar och återspeglar därigenom inte enbart Paulus tankar utan också hur hans efterföljare tänkte. Det må vara hur som helst med den saken. Men maken till det äktkristna i texten ovan får man leta efter.

     Först om bönen. Här är den sprungen ur Paulus längtan efter att få möta en person han håller kär. Denna längtan är så stark att den ständigt finns med i Paulus undermedvetna. Den ligger där som som både outtalade och uttalade tankar. Paulus kallar dessa tankar böner. Ständigt ber han för Timotheos, d v s ständigt är Timotheos  närvarande i hans inre.

Så kan det sannerligen fortfarande vara. Själv lever jag i en svår tid. Min hustru är svårt sjuk, förvirrad och skadad. Hon tas omhand i ett  boende där hon sköts dag som natt. Ständigt tänker jag på henne. Och mina tankar är att likna vid böner, ja är böner. Mina vänner stämmer in. En del av dem säger, jag tänker på er, andra jag ber för er. Flera av dem blandar ihop det ena med det andra. Precis som Paulus. Tankar kan alltså vara böner.   

     Och sen textens mormor Louis och textens mor Eunike, båda judinnor. Eunike, Timotheos mor, var gift med en grek får vi lära oss när vi läser Apotlagärningarna kap 16. Dessa två kvinnor tillhörde den kristna församlingen och det betydde att de tydde såväl den heliga skrift som verkligheten omkring dem utifrån Kristus. Med andra ord trodde de.

     Paulus säger om deras tro att den var uppriktig. För säkerhets skull har jag kontrollerat i den grekiska texten och funnit att det ord som används också betyder oförställd, genuin och mer än annat inte hycklande.

     För mig betyder det kristen tro när den är som bäst. Alla funderingar om det rimliga i tron blir oväsentliga liksom alla tankar om trons förträfflighet. Det är bara en sak som gäller och det är att förstå verkligheten utifrån Kristus, ständigt läsa verkligheten utifrån denne Kristus och sedan vila och verka utifrån detta. För att göra det behöver man inte vare sig försvara sig eller förställa sig. Det är bara att leva.

(Se även ”Men mina glasögon 5” 43 20 Ensamhet ja, individualism nej)

Bibelstudium i Vivalla den 21 oktober 2020

I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, (Hebr 11:29-33)

     Texten ovan är hämtad från Hebreerbrevets ”troskapitel”. Det är tro för hela slanten i detta kapitel.  Eller mera precist uttryckt berättas det om troshandlingar. Det för dessa troshandlingar specifika är att de leder framåt, att de innebär att Guds vilja förverkligas. 

     Eftersom innehållet i Hebr 11 tvingar fram den tolkningen förstår jag de inledande orden i detta kapitel annorlunda än bibelöversättarna. Jag översätter inte tron är grunden som deras förstaval lyder utan tron innebär ett förverkligande i enlighet med deras andraval anfört i notapparaten. I vilket fall som helst ger hela kapitel 11 i Hebreerbrevet exempel på detta trons förverkligande.

     Vad var det då som förverkligades? Den väg som i slutändan ledde fram till Kristus, lyder svaret. Detta genom troshandlingar där ändamålen ofta helgade medlen och där brutalitet och svek tillhörde ordningen. Vad sägs om att egypterna dränktes, att skökan Rachav inte minst hjälpte spejarna för att hon själv vann på det. För att inte tala om det våld som låg bakom kung Davids alla segrar.

     Det är bara att erkänna att det är på det sättet, d v s att vägen fram till Kristus är randad inte enbart av det som kan betecknas som gott utan också av mycken orättfärdighet. Erkänner jag inte det utan låter texten ovan i allt bli förebildlig är det fara värt att jag tror att det fortfarande är legitimt att handla som exempelvis skökan Rachab. Det betyder att även orättfärdiga medel är tillåtna bara den kristna saken gynnas av det. Jag har sett nog av sådant i mitt nu långa liv som kristen.

      Men i sak har Hebreerbrevets författare  rätt. Hans exempel är korrekta. Trons väg förverkligades genom hans trosförebilder. Deras verk ledde fram till trons fullkomnare Kristus.

      Men i och med Kristus är det inte längre tal om att ändamålen får helga medlen. Hans eget exempel pekar i helt annan riktning. Segern vinns inte genom yttre kraft utan genom självutgivande. Trons väg blir i fortsättningen offervägen. Inte ens tillåts jag som kristen att i allt vara solidarisk med mina egna. Kristus stod inte alltid på de egnas sida utan också på de andras.

     Själv läser jag även bibeln med kritiska ögon. Mina egna ”Kristusglasögon” uppmuntrar mig att göra detta. För mig är bibeln Guds ord inte på grund av dess etiskt/moraliska perfektion utan därför att den i slutändan ledde fram till Kristus.

     Nog kan även jag som många av de mina dölja det brutala och många gånger orättfärdiga i särskilt gammaltestamentliga texter genom diverse omtolkningar. Men när jag gör det anger jag alltid att det är Kristus som tvingat mig till detta, inte textens egna sakliga innehåll.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 42 20 Det sanna är evigt)

Bibelstudium i Vivalla den 14 oktober 2020

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom eror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. (Salomos vishet kap 7 v 15 f)

   Texten ovan är hämtad från Salomos vishet, en bok som tillhör apokryferna, eller som det också heter ”Tillägg till Gamla testamentet”. Kung Salomo föreges vara författaren. I själva verket har vi att göra med en vishetsskrift, skriven av en lärd och upplyst jude från Egypten som levde ungefär samtidigt med Jesus.

     Boken ger redan vid en ytlig läsning aha-upplevelser genom sin moderna approach. Frågorna om liv, död, evigt liv/livets förgänglighet tas upp på ett sätt som vore det idag. Samtidigt känner åtminstone jag starkt främlingskap när den lärde juden försöker bevisa att Gud skapar rättvisa redan i detta livet. Jag är bränd inför sådant tal från samtal med kristendomsförsvarare i min allra närmaste omgivning.

     Kärnan i boken utgöres av tal om visheten i betydelsen insikt i livets hemligheter. Och detta tal vilar i grundinsikten att allt människan fått är gudagåvor som vi är satta att förvalta. 

     Denna grundinsikt är i dag själva trumfkortet vi troende har i livssynsdebatten. För vem kan förneka att livet är oss givet, att livet ytterst är en gåva. Frågan är ju inte om livet är en gåva, frågan är vad vi skall kalla gåvogivaren.

     Pseudosalomo, låt oss kalla författaren till Salomos vishet detta, förutsätter att alla hemligheter i himlen och på jorden kan lösas upp och förstås. Den som äger lösningen är Gud som gett människan ett instrument så att även hon skall kunna fatta det annars obegripliga. Detta instrument kallar Pseudosalomo ”visheten”.

     Pseudosalomo tror sig kunna vittna om att han redan fått del av denna vishet. Han vet redan det mesta om ”världens byggnad och elementens verkningar”. (Salomos vishet 7:17 b). Ack hur fel hade han inte. Det han trodde var slutgiltig insikt var bara inledningen. Det vet vi sena tiders barn.

     Men grundinställningen måste vara riktig. Det finns svar på livets gåtor och den som äger svaret är ytterst Gud. För att vi människor skall kunna hantera dessa gåtor behöver vi vishet, en vishet som gör att vi förbehållslöst kan ta itu med livets frågor, stora som små, vardagliga som övergripande. På alla områden är vi satta att göra detta. Det tillhör vårt privilegium som människor.

     Men nu till det som skiljer Pseudosalomo från andra visa, särskilt visa i vår egen tid. Dessa som vet mer än vad vi andra dödliga förmår fatta, sätter till skillnad från Pseudojesaja  sin tillit till egen slutledningsförmåga och låter Gud hamna vid sidan om.  

Jag föreställer mig att en Pseudosalomo av idag nog skulle vara stolt för sin egen vishet. Men inte ett ögonblick skulle han glömma bort att tacka Gud för de gåvor han fått. Han skulle också ständigt be tillvarons skapare och uppehållare om ny insikt, f a om nåden att bli värdig allt det han/hon förmått famna av nya kunskaper och insikter. Ty ett vet Pseudosalomo med glasklar insikt, att han själv inte är Gud. 

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 41 20 Om att tampas med ”storords” baksida.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2020

När en människa gått bort, var finns hon då? Om än vattnet tar slut i havet, floderna sinar och torkar ut, reser sig aldrig en död igen. Förr skall himlen rämna än han vaknar, aldrig väcks han ur sin sömn. (Job 14:11 f)

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, (Ps 103: 2 ff)

     Både det ena och det andra återfinner jag i bibeln, både räddning från graven och bitter klagan över den obönhörliga döden. Den olycksdrabbade Job vittnar om det ena, den fromme psalmisten om det andra. Själv har jag tagit båda vittnesbörden till mitt hjärta. Jag hoppas på det ena men fruktar det andra. Och med såväl Job som med psalmisten har jag det gemensamt att jag inte ett ögonblick tvivlar på att allt beror av Gud. Skillnaden mellan Job och psalmisten var att den ene trodde, den andre misstrodde.

     Nu finns det förstås mer som förenar Job med psalmisten än att båda hade en relation till Gud. Låter man bara psalmisten sjunga ur sig hela sin lovsång märker man samhörigheten. Dennes ord  i psalm 103 om räddning från graven har en fortsättning som visar att det visst inte är självklart att ens psalmisten tror på evigt liv. Han talar i fortsättningen om att människans dagar är som gräset och han vittnar om att livet liknar gräset. Det kan bli till intet av vinden som sveper fram.   

     Skall sanningen fram var tron på liv efter döden okänd för de fromma  långt fram i gammaltestamentlig tid. De frommas liv med Gud var ett liv här och nu. Om tillvaron efter döden hade de inga klara föreställningar. Sanningen var som den syntes vara, människan dog när hennes tid var ute, hon som allt av Gud skapat.

     Samtidigt kunde psalmisten och med honom hans samtids fromma inte sätta punkt med tal om vind som svepte bort allt levande. Han måste få tala om något som var större än naturfenomen. Han hade ett inre tvång att få tala om det högsta av allt Guds nåd. Därför brister han ut i: ”Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten”. (Ps 103:17)

     Ur erfarenheten av denna överväldigande nåd föds i sinom tid tankar om att denna Guds nåd inte låter sig nöja med att fortplantas till kommande släkten. Den kan bevara t o m det som varit och de som varit. I Gud är de bevarade, i Guds levande åminnelse.

     För mig är föreställningen om Guds nåd huvudstråket i utvecklingen mot tron på evigt liv. Denna tro är för mig inte sprungen ur tron på en odödlig själ. Detta därför att själen i sig själv inte är odödlig.  Odödlig är Guds nåd, den nåd som rymmer både dem som levat och dem som lever.

     Så långt hade psalmisten ännu inte nått. Guds nåd skulle fortplantas till andra släkter. Den var för honom ingen aktiv kraft i alla dem som redan levt sina liv. 

För mig är Kristus mer än annat själva uttrycket för vad Guds nåd är och står för, hans uppståndelse mindre tecken på ett under än en manifestation av den Guds nåd som inte sätter gräns vid döden.