(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 112 Urundret, att något finns, att vi är)

Bibelstudium i Vivalla den 27 april 2016

9Vad har Efraim mer med avgudarna att skaffa? Jag är den som ger svar och vakar över honom. Jag är som en grönskande cypress. Från mig får du din frukt.(Hosea 14 vers 9)

Hosea är en profet från 700-talet före Kristus. Och Efraim är en stam i Israel (Nordriket). Hela Hosea bok handlar om förhållandet mellan Gud och hans folk. I denna bok haglar domsorden mot ett obotfärdigt gudsfolk som avfallit till avgudar. Men där finns också passager som skildrar hur det blir när harmoni råder mellan de båda. Versen ovan är ett illustrativt exempel på detta.

Hosea bok kan som alla andra böcker i Gamla testamentet liknas vid en byggnad. Allteftersom har den renoverats utifrån slitage och nya behov. Trots detta är ursprunget klart skönjbart. Det är samma gamla hus som står kvar trots alla renoveringarna.

I och med att Gamla testamentets böcker och därmed också Hosea bok fått sitt stora tillägg, Nya testamentet, har renoveringsarbetet fortsatt. Men nu inte på själva texten utan på tolkningen. I och med Nya testamentets Jesus och dessutom en Jesus som förstås utifrån dagens förhållanden, blir omvandlingen betydande.

Främst är det textens avgudar som får en ny betydelse. Nu är det inte längre Baal som är aktuell, en gud som under gammaltestamentlig tid blandades samman med Israels Gud. Nu är avgudarna mer sofistikerade. Dessa gömmer sig bakom idoldyrkan och träder fram i mänskliga förebilder som inte håller måttet. Dessutom har avgudarna trängt in i människors tankevärld och sagt att Gud är en onöda. Tyvärr har hela den moderna västvärlden påverkats av den interventionen.

Men vem är då Gud? Hosea låter Gud säga att han är som en grönskande cypress. Dessutom den som ger oss vår frukt. Frukt det betyder inte enbart det som ger oss föda för dagen utan också allt annat gott.

I detta känner vi igen Hosea i sin ursprungliga form, eller med bildspråket ovan, det ursprungliga huset, d v s huset som det såg ut före alla renoveringarna.

När vi besinnar dessa ord om Gud borde också alla avgudarna tvingas på reträtt. För är det inte uppenbart att vårt liv är en gåva och att såväl lekamlig som andlig näring i slutändan kommer utifrån. Och är det inte tydligt att vårt yttersta tack borde riktas mot gåvans givare, den givare som vi kristna kallar Gud och till ingen annan. Med det tänkesättet ges inte avgudar något utrymme.

Men detta sagt med förbehåll. Trots allt måste vi kristna också i denna del rucka en del på texten. Till det yttre får den förstås bestå, men till det inre förutsätts vissa klarlägganden. För oss är det Jesu Gud som döljer sig bakom den grönskande cypressen och det är Jesu Gud som ger oss sin frukt, ingen annan.

Vi tror nämligen inte att allt gott kommer av sig självt om vi har de rätta intentionerna och den rätta inställningen. Vi kommer inte ens rätt om vi låter Gud bli alla goda gåvors givare.

För oss gäller att vi behöver stöd, och det stödet heter Jesus. I hans förlåtelse behöver vi leva och i hans upprättelse har vi behov av att verka.

Denne Jesus talar till oss i sitt ord, ett ständigt aktuellt och i hans anda renoverat ord, anser jag. Det är mitt svar på frågan om bibelns aktualitet och i slutändan den kristna trons bäring.

(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg 111 ”Blanda inte in Gud”.)

Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2016

6Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. 7Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel. (Jesus Syraks vishet kap 28 versarna 6 f)

      Jesus Syraks vishet (Syrak) är en bibelbok som tidsmässigt hör hemma mellan Gamla och Nya testamentet. Den tillhör de s k apokryferna. De lutherska kyrkorna gillar apokryferna, men har inte fullt ut erkänt dess värde som Guds ord. För mig är det uppenbart att Syrak speglar en bit av den fromhetstradition som Jesus ärvde och som han under sin livsvandring förnyade och fullkomnade.

För Syrak och för den gammaltestamentliga traditionen i stort låg föreställningarna om döden i dunkel. Dom och straff liksom evig salighet var inte något man talade om eller hade klara föreställningar om. Allt väsentligt skedde här och nu. Belöning och straff tillhörde detta livet. Här och inte i en framtid belönade och straffade Gud. Här och nu var Gud stor och allt levandes allt.

Denna koncentration på nuet har sina avgörande fördelar. Varför bekymra sig om vad som komma skall när vi redan här och nu äger en underbar Gud. Evigheten blir som den blir oberoende av våra föreställningar om denna framtida tillvaro. Låt oss mot den bakgrunden se vad Syraks ord ovan kan ge oss.

Syrak uppmanar oss i texten att tänka på två saker och genom dessa tankar få hjälp att leva. Han gör det genom att variera dessa två ting i ett slags parallellism för att understryka vad han menar.

Först gäller hans ord livets slut, döden och förgängelsen. Tänk på döden, tro inte att detta liv varar för evigt, inse att du är en förgänglig varelse, manar han oss. Inse och förstå att det finns viktigare ting än att hänga upp sig på det förgängliga livet. Låt istället Guds bud bli livet i ditt liv. Eller för att uttrycka det som kristen. Låt Jesus bli ditt livs mening. Håll fast vid honom som är ett med den oförgänglige guden.

Sedan handlar hans ord om vrede inombords och om att älta andras fel och tillkortakommanden. Sånt är inte värdigt en människa, tycker Syrak. Tänk i stället på buden och det med buden sammanhörande förbundet med Gud. Glöm inte denna ditt förhållande till Gud. En relation som bygger på att Gud ger på det att du må ge tillbaka. Han ger liv, möjlighet och livsvägar och du svarar med att i tacksamhet och kärlek ta vara på det du fått. Mot den bakgrunden har du inte tid att offra livet på att hata, inte tid att sysselsätta dig med andras fel.

Så talar en man för vilken Gud är stor och människan förgänglig. Och hans ord har getts betydelse som vore de i det närmaste Guds ord. Och ändå har han inte fattat att livet börjar först när det slutar. Att döden är begynnelsen på livet.

Kanske lär detta oss att även lyssna på dem som inte tänker precis som vi. Dessutom och det är förmodligen viktigare, att vi lär oss att bibelordet inte är hugget i sten. Bibelordet som det föreligger med sitt Gamla testamente, sina apokryfer och med sitt Nya testamente öppnar för den upplyste läsaren ögonen för en religiös process, där det ena hör samman med det andra för att nå sin fullkomning med Jesus.

(Se även ”Med mina glasögon” nytt inlägg 110 ”Att mörka med det värsta jag vet.)

Bibelstudium i Vivalla den 13 april 2016

 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Profeten Hesekiel kap 34 versarna 29-31)

      Det är mycket i Hesekiels bok som jag och många med mig inte begriper oss på. Det utsnitt jag idag har tagit fram är hämtat från den avslutande delen i Hesekiels bok. Denna handlar om Israels rening och återupprättelse och Guds seger över Israels fiender i en väldig slutstrid. Denna avslutande del är mera tillgänglig och citeras därför gärna.

Men inte ens här är det så enkelt att det bara är att läsa och sen ta till sig. Eller vad sägs om utsnittet ovan där Israel utlovas en ljuvlig framtid under Guds beskydd. Detta låter sig sägas, bara så att framtiden är förbehållen Israel, inte andra. Det är Israel som skall skyddas och bevaras, det är Israel, ej andra som skall vara Guds folk.

Men sprängde inte Jesus alla gränser och gjorde alla folk till bröder och systrar? Var det någonsin landet Jesus tänkte på, var det inte alltid Andens gemenskap? Förvisso var det så. Men hur skall man då handskas med en text som den härovan? Någon bokstavstolkning duger förvisso inte.

För det första måste man erkänna bibelns begränsning. Den är inget vademecum för allt, alla och alla situationer. Däremot består bibeln av en rad historiskt förankrade texter, som först och främst är avsedda för den tid dessa texter skrevs. I det här fallet skriver Hesekiel uppmuntrande ord till sitt till Babylon fördrivna folk. Han försäkrar dem om att de skall återfå sitt land och återfinna sin Gud.

Jesus grep tag i problemet med ockupation och ofrihet på ett annat sätt. Han gick djupare, såg att problemets kärna inte var ockupationen utan människors oomvända hjärtan och deras avsaknad av djupare relation till sin Gud. För honom var visserligen folket viktigt, men ett till Gud tillvänt folk.

Som det var för Jesus har det förblivit. Problemets kärna är för oss som berömmer oss vara Kristi efterföljare oomvända hjärtan inte frågan om nationalitet. Detta betyder inte att nationen upphört att betyda något. Om inte märker vi nationens betydelse idag när flyktingströmmarna väller in över Europa. Svält hotar kanske inte som en följd av flyktingtrycket utifrån, däremot social oro, vacklande välfärdssystem och inre spänningar.

Men med Jesus blir aldrig murar till andra folk lösningen. Däremot att människor i vårt land vänder sig till Herren, Kristi Gud och Fader. När så sker öppnas dörrar hos dem som äger mera husrum än de behöver och sker en andlig kraftsamling som gör att landet kan behålla sin identitet och förnya sin idealbildning trots det yttre trycket. En idealbildning nödvändig för att ett land skall kunna hålla samman.

Med denna utveckling för ögonen omformar vi texten från profeten Hesekiel så att den inte längre som då blir tillämplig på ett folk fördrivet från sitt eget land. Istället får Hesekiel hjälpa oss i vår kraftsamling kring de eviga värdena, hjälpa oss att se det nödvändiga i att ha Herren till herde. En herre som tagit gestalt i Jesus Kristus, en frälsare med makt att till och med förnya de heliga orden i den heliga skrift.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 109 Mänskliga rättigheter ingenting vi äger, dem kämpar vi för)

Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2016

 Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Profeten Jeremia kap 18 versarna 6-10)

Den franska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 kombinerad med den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 har blivit vår tids bibel. Dessa texter accepteras som vore de bevisbara sanningar av en samfälld samtid och citeras med gillande i snart sagt alla sammanhang.

Det är som t o m vi kristna tog för givet att de mänskliga rättigheterna är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte som mycket annat i vår värld, är trossatser som vi valt att ställa oss bakom. Men självklart är de trossatser.

Men hur är det, håller dessa trossatser om de mänskliga rättigheterna? Står vi egentligen på egna ben? Kan vi hävda både att vi äger rätt att leva och att vi har rätt att utforma våra liv utifrån eget tycke?

Naturligtvis inte. Livet äger vi inte, det har vi fått. Och inte heller förfogar vi över våra liv. Vårt öde hänger ytterst på krafter utanför oss själva.

Dessa krafter kallar Jeremia Gud och jag gör detsamma. I och med denna bekännelse till Gud faller alla rättigheter samman. Gud, eller om det känns bättre att kalla Gud ”naturkrafterna”, har ytterst bestämmanderätten inte jag själv. I slutändan vilar mitt liv på Guds (naturkrafternas) välvilja.

Rättigheter finns nog, men dessa är alltid delegerade. De är något jag fått, inte något jag äger. Erkänns bara detta med de delegerade rättigheterna är jag den förste att instämma i lovsången till dessa. Men utan detta erkännande veckas min panna i djupa veck.

Jag håller alltså mer på Jeremia än på nutidens profeter. Jag erkänner att jag är utslängd i en tillvaro som varken jag eller någon annan skapad varelse i slutändan råder över. Jag är som leran i krukmakarens händer för att citera Jeremia.

Däremot tror jag på delegerade rättigheter. Och mer än så. Dessutom satsar jag min heder på att det finns ett alldeles bestämt samband mellan mitt sätt att vara och mitt och min samtids livsöde. Och att detta samband ytterst regleras av Gud. Gud både vill det goda och lönar det goda. Denna min åsikt förutsätter mer än tro, den förutsätter ett veritabelt trossprång. Också i detta avseende befinner jag mig i samklang med profeten Jeremia som i dagens text profeterar om detta samband.

Jag tror alltså att Gud vänder människans öde till godo när hon vänder om från sina ondska. Så bestämd är jag i denna min tro att jag med församlingen minst en gång i veckan offentligt bekänner min synd och ber om förlåtelse. I barnslig tillit tror jag med Jeremia att Gud genom min uppriktiga bönöä kan vända straff till förbarmande.