(Se även ”Med mina glasögon 4” 17 19 Jag en legosoldat)

Bibelstudium i Vivalla den 24 april 2019

1Kom, låt oss vända tillbaka till Herren Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. 2Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. 3Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. (Profeten Hosea kap 6:1-3)

Tillåt mig vandra bakom de trosföreställningar och bilder av verkligheten med vilka vi orienterar oss i  tillvaron. Tillåt mig att för en gång skull tiga med min ständiga påminnelse om trons nödvändighet för såväl själsfrid som stimulans att verka.

Vad finns där bakom våra trosföreställningar och bilder? Ett tillvarons du, eller om du så vill ett för alla oundvikligt faktum som ingen kan undvika att förhålla sig till. Detta oundvikliga faktum ger men tar också tillbaka, bygger upp, men river också ner, visar sig å ena sidan ljuvlig, å den andra förfärande.

Vi kan rubba detta obönhörliga, men aldrig i grund förändra det. Om jag så gör hundra armhävningar om dagen kommer den tid då armens kraft avtar och dess förmåga förtvinar.

Många av oss som kallar oss kristna värjer oss för att kalla detta du, detta tillvarons faktum för Gud. Den Gud många av oss tror på enbart ger, tar aldrig. Guds motsats däremot, den allestädes närvarande ondskan, är den som tar. Allt ont och svårt skjuter vi undan till den oförklarliga ondskans herradöme.

Andra, de som inte ger kristen tro tid och rum, gör på liknande sätt, skjuter ifrån sig så gott det går, hänger upp sin existens på det som befinner sig fjärran från det oundvikliga avtagandet och döden.

Men profeten Hosea håller det ena samman med det andra, det onda med det goda, livet med döden. Allt lägger han under Guds välde. Det samma gör 5 Mosebokens författare, som låter Gud säga,  Det är jag som ger död och liv, jag som sårar och läker, ingen kan rycka något ur min hand. Och jag skulle kunna fortsätta i en bibel där det aldrig kommer dithän att den Gud som där förkunnas görs maktlös inför det oundvikligt svåra. Bibelns Gud är alltför stor för detta. Som om Gud inte hade all makt.

Med dessa insikter om dödens samband med livet, delade av medvetna människor, troende som påstått icketroende, går vi till korset. Vad finner vi där?  Liv förenat med död, Kristi liv förenat med hans död och en Kristus som utropar, min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.Livets sanning är i korset komprimerad i en enda punkt, ont är där förenat med gott, liv med död.

Vid detta kors förändras inte vår verklighet, löses inte Gudstrons gåta. På det oförklarligt onda ger korset inga svar, ens för den mest hänförde kristna.

Vad är det då som ges? Nya ingångar att se på Guds hållning till det onda. Dessutom en strimma av hopp grundat på profetians uppfyllelse. Hos Hosea förutsägs uppståndelsen i textens ord, på tredje dagen reser han oss upp.

     Uppståndelsen som faktum erfor den uppståndne, han och ingen annan, vare sig före eller efter honom. Men hoppet finns där att också jag skall få följa honom efter, ett hopp som ständigt hålls vid liv  när jag lever i trons umgängelse med min uppståndne frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 16 19 Rullgardin ner.)

Bibelstudium i Vivalla den 17 april 2019

4Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis. 5När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. 6Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. 7Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen, därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta, jag vet att jag inte blir sviken. 8Han som skaffar mig rätt är nära. Vem söker sak med mig? Låt oss mötas inför rätta. Vem vågar vara min motpart? Må han stiga fram. 9Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld? De blir som utslitna kläder, malen skall äta upp dem. (Jesaj 50:5-10)

Här är det profeten som talar. Vi kallar honom inte Jesaja utan Deuterojesaja på grund av det speciella innehåll som präglar Jesaja 40-55.  Profeten vittnar om sitt öde, ett öde som har sin motsvarighet i mångas; i individers, i folkgruppers, i länders. Profeten har mer än annat sin efterföljare i Jesus. I Jesus blev det som det var för profeten, bara så mycket tydligare och så mycket mer efterföljansvärt för dig och mig som kallar oss Jesu lärjungar.

Hur kan det komma sig att bibeltexter liksom smittar av sig, f a att de gestalter som bibeltexterna handlar om får människor att utforma sina liv utifrån dem?

Inte vet jag, det bara är så att människor påverkar varandra, att den enes liv går över i den andres i ständigt nya variationer. Det gäller inte enbart oss som kallar oss kristna, det är allmängiltigt.

En märklig form av imitationsbeteende är allmängiltigt bland oss människor. Den som imiterar blir aldrig en kopia av förebilden, alltid något annat, men ändå så lik sin föregångare.

Det specifika då med oss, det som återkommer i alla oss som följer profeten och i sista hand Jesus i spåren, vad är det?

     Det avgörande är lärjungaskapet, att vi lyssnar på och försöker efterlikna vår Mästare, att vi tar emot som det står ”på lärjungavis”. För profeten innebar detta prygel, skymf och bespottelse. För Jesus något ännu värre, prygel, smädelse och korsfästelse

På något sätt har detta sin motsvarighet i en kristens liv. Att vara kristen innebär aldrig enbart lycka, aldrig enbart framgång, däremot alltid plågsam belastning. Jag tänker inte enbart på yttre plåga utan också på inre. Själv vet jag hur svårt det är att kämpa för tron när det mesta talar emot, när trons uttryck och sanning är undanskymd av de många för vilka Gud blivit en fiktion. Hur lätt är det inte att ryckas med av de många, att automatiskt rätta tankebanorna efter de mångas mening.

Hur svårt är det inte att som Jesus lyfta fram personer och företeelser som andra föraktar. Hur lätt är det inte att schackra med det ”Jesussamvete” som givits mig i tron.

För profeten gällde övertygelsen att han stod på Guds sida och därför var oövervinnerlig, för Jesus att han, vad som än hände, vilade i Guds famn. För mig att jag får ty mig till Jesus. Någon egen rak rygg har jag nämligen inte, inte heller äger jag en gudsnärhet som bär genom allt. Jag måste ta skydd hos Jesus, varje dag får jag göra det. Mitt liv i trons efterföljelse behöver ständigt förnyas för att jag inte skall sköljas med av den allmänna meningen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 15 19 När en trosföreställning är bekämpad kommer en annan i dess ställe)

Bibelstudium i Vivalla den 10 april 2019

6Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt. 7Mose fick lära känna hans gärningar, Israels folk hans verk. 8Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. 9Han går inte ständigt till rätta med oss, hans vrede varar inte för evigt. 10Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön. 11Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. 12Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd. 13Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. 14Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull. (Från Psaltaren 103)

Som psalmen ovan jublande förkunnar, så vill vi kristna gärna tänka oss Gud. För många av oss är denna vår gudsbild väl underbyggd. Vi har fått den hemifrån, från mötet med andra människor, från kristna som vi litar på, från den Jesus som gick omkring och hjälpte alla. Vi har fått den som svar på detta förunderliga att vi lever och har tillgång till den ljuvligaste av världar.

Gud är rättfärdig, står det. Och till rättfärdigheten hör att han också är förlåtande mot ”dem som fruktar honom”. Denna förunderliga form av rättfärdighet kopplad till förlåtelse, en rättfärdighet som inte är överslätande och en förlåtelse som är total, känner flera av oss igen. Den motsvarar vår bild av vår frälsare, Jesus Kristus.

Detta är det ena. Om vi inte blivit förblindade finns för oss kristna också något annat. Jag kallar det trons dråpslag.  Det är inte som vi tänkt oss. Naturen är inte alltid välvillig, vår omgivning inte alltid god, Guds rättfärdighet tycks oss motsatt det vi föreställt oss.

Detta dråpslag är ingen av oss som kallar oss kristna befriade från. Det finns i trons själva centrum. Bara den som är blind kan undgå att se det. Denna text från den 103:dje psalmen är med rätta placerad på 5 i Fastan, försoningens söndag som för oss in i stilla veckan och korsdramat.

Att se nåden och barmhärtigheten å ena sidan och erfara dråpslaget å den andra, tillhör själva förutsättningen för den kristna tron. Det ena hör ihop med det andra, det ena skall bejakas och det andra får på inga villkor förnekas.

På den grunden finns den kristna trons fördjupning först när Guds godhet kopplas till korsets hemlighet. Korset finns överallt, katastroferna avlöser varandra, meningslösheten grinar oss i ansikten. Vi måste därför stanna upp vid korset, vid katastrofen att Guds utvalde brutalt avrättades, att det goda kan förintas av onda krafter.

Varför, måste vi fråga oss. Ständigt tvingas vi ställa den frågan. Hoppar vi över den är det ute med vår kristendom. Våra självklara svar på att Gud trots detta är god, att det finns någon mening i lidandet, att Gud trots allt är rättvis, måste tvingas till tystnad. Förkrosselsen över verklighetens hårda lagar måste få tränga in i våra själars innersta.

När så skett, men först då är vi mogna att lyssna på orden om uppståndelse och evigt liv. Kristen tro är och skall vara motsägelsefull. Den troende får se tillvarons ljuvlighet samtidigt som hon tvingas se ner i djupet av meningslösheten. Först ur detta föds det sanna hoppet, närd av den ständigt verkande uppståndelsen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 14 19 För eget bästa så att det skall komma andra till del)

Bibelstudium i Vivalla den 3 april 2019

1 Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteus 28, slutet på vers 19)

2  Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt;  nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt,  som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet. (2 Korinthierbrevet kap 8, v 13 ff)

3(Om mannat som Herren gav de knotande israelitiska ökenvandrarna att äta)  Mose sade till dem: ”Det är den mat som Herren ger er att äta.  Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.” Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre.  När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde.  Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.”  Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem. (2 Moseboken kap 16 v 15-20)

På ett eller annat sätt läser jag alltid bibeln framifrån och vandrar sen bakåt. Det betyder att jag börjar med Kristus och sedan förstår Gamla testamentet utifrån honom. I det här bibelstudiet som handlar om resursfördelning blev resultatet som följer.

(1). Först citerar jag det för mig allra viktigaste. Det är den uppståndnes sista ord till sina lärjungar. Han försäkrar de sina att han ända till tidens slut skall vara med dem. Detta ord tar jag till mig som ett ord riktat till mig personligen. På löftet att Jesus är med mig i såväl välgång som motgång  hänger för mig allt. Det är min tros själva centrum. Ingen lära i världen kan ersätta min tro på att Jesus finns vid min sida.

(2). Jag går vidare till Paulus. Citatet jag hänvisar till är hämtat från 2 Korintierbrevet där Paulus vädjar om ekonomisk hjälp till de kristna i Jerusalem. Det skall råda jämvikt kristna emellan, hävdar han. Det en har skall också den andre få del av. Det duger inte att de kristna i Korinth lever i välstånd och de i Jerusalem i fattigdom. Samhörigheten i en gemensam tro motiverar en utjämning. De kristna i Korinth bör ge av sitt överflöd till sina fattiga trossyskon.

(3)  När vi läser Paulus vädjan om hjälp till de kristna i Jerusalem lägger vi märke till att han hänvisar bakåt till Gamla testamentet. Närmare bestämt riktar han blicken mot berättelsetraditionerna i 2 Moseboken om Israels fyrtioåriga vandring genom öknen. Han pekar på mannat som Gud gav sitt nödställda folk att äta och om mannats fördelning, där ingen fick för mycket och ingen för litet. Var och en fick vad den behövde.

Först alltså i detta bibelstudium om den kristna trons själva hjärta, tron att den uppståndne i såväl medgång som motgång osynlig vandrar vid vår sida. Detta är själva hjärtpunkten i kristen tro. Glöm därför att kristen tro är förnuftsstyrd. Den är väckt och underhållen av kärlek till den Kristus som gav sig själv för oss. Kristen tro vilar inte på förnuft utan på kärlek.

Med den utgångspunkten låter jag mig ledas till Paulus och till  dennes slutsats om kristen solidaritet. Paulus för mig i sin tur till de gammaltestamentliga berättelsetraditionerna om uttåget ur Egypten. Dessa  stiliserade berättelser vet väl vad de vill. Samtidigt som de innehåller en kärna av historisk sanning syftar de till att befästa den judiska identiteten. Berättelserna är förkunnelse i berättelseform.

Hur ställer jag mig som kristen till dessa berättelser? Jag gör som Paulus, tar vara på det som leder till Kristus och som befruktar min  Kristustro. Allt som inte har det syftet lägger jag åt sidan.  Så läst  har jag idag begåvats med embryot till en på kristen gudstro grundad syn på resursernas fördelning.