Bibelstudium Vivalla den 27 mars 13

Människan är alltings mått ansåg greken Protagoras (480–411 f Kr). Själv skulle jag hellre säga; människan Jesus Kristus är alltings mått. Jag satsar alltså på honom som i sina möten med människor trängde ned i det djupt mänskliga och förband detta mänskliga med Gud. Eller för att säga det än mer principiellt; i Jesu framträdande fördjupades bilden av det sant mänskliga samtidigt som synen på Jesu mänsklighet sprängdes. Efter sprängningen, som jag förbinder med kors och uppståndelse, blir det för min tro uppenbart; Jesus är inte enbart människa utan samtidigt  Gud.

För bibelns evangelister föreställer jag mig att det tedde sig något annorlunda. Men slutresultatet blev det samma. Efter påskens dramatiska händelser såg de i Jesus inte enbart mannen som så kraftfullt förebådade tidens slut utan också Gud. Det är därför de berättar som de gör. De refererar inte enbart i sina evangelier, de refererar och tolkar utifrån sin erfarenhet av kors och uppståndelse.

Från och med korset såg de dessutom verkligheten med andra ögon. De läste in Jesus i smått som stort. Alldeles uppenbart gjorde aposteln Paulus det. Eller vad sägs om följande som är ett citat hämtat från Paulus brev till korintierna:

16Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? 17Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. 1 Kor 10:16 f

När Paulus och hans kristna vänner möttes blev måltidsgemenskapen Kristusgemenskap. I gudstjänstens måltid mötte Paulus och hans trossyskon Kristus och blev ett med honom. Ett i vin och bröd, en hisnande tro som följt de kristna genom århundradena.

I lika hög grad är det hisnande när Paulus och hans efterföljare tolkar det mesta de ser och upplever utifrån sin tro på Jesus. Jag går så långt att jag påstår att det specifika för kristna är att de på det mest överraskande sätt relaterar det de ser och hör till just Jesus.

Den hållningen är också min. Jag läser in Jesus i såväl nattvardens måltid som i vardagens mångahanda.

För evangelisterna blev alltså kors och uppståndelse själva ”kicken” till ett nytt sätt att se. Denna ”kick” påverkade till och med deras minnesbilder. Vi som läst evangelierna vet att det inte är måtta på vilka märkvärdigheter evangelisterna återger. Och jag tror på vad de skriver.

Jag tror, men alltid på ett villkor. Det evangelister berättar och det kyrkor förkunnar måste på ett eller annat sätt kunna relateras till Jesu död och uppståndelse. Annat förhåller jag mig skeptisk till. Jesu död och uppståndelse syftade till människans upprättelse och till trons möjliggörande och är därför etiskt och religiöst fullvärdigt. Och endast det etiskt religiöst fullvärdiga duger för mig.

Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 13

Så här lyder evangelisten Johannes version av Jesu intåg i Jerusalem.

12Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, 13tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” 14Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: 15”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” Joh 12:12-15

För den som är mera bekant med övriga evangelisters berättelse om intåget är Johannes berättelse överraskande. Hos Johannes är det folket som tar initiativet. Hos övriga Jesus. I Johannesversionen går folket ut för att hylla Jesus och Jesus svarar med att sätta upp på en åsna, i de övriga evangelierna är det tvärtom. Jesus och åsnan först och sen hyllningen. Hur kan det bli så olika?

För mig antyds  svaret redan i Johannes kommentar till sin berättelse.

(Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) Joh 12:16

Av dessa ord kan man sluta sig till att varken den ena eller de andra versionerna om intåget är rena referat. De är berättelser som tillkommit när man fått facit, d v s efter Jesu död och uppståndelse. En händelse i Jesu liv återberättas när man börjat ”fatta sammanhangen”.

Ett av dessa sammanhang är att Jesu intåg är förebådat redan i Gamla testamentet. Hos profeten  Sakarja (9:9) står det nämligen. I ringhet kommer han (Messias), ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

Denna profetia föranledde evangelisten Matteus att tala om två åsnor, ett åsnesto och hennes föl. I själva verket preciserar Sakarja vilket slags åsna det var fråga om med orden ”en ung åsnehingst”.

Nya testamentet är i själva verket i sin helhet ett antal skrifter som tillkommit sedan man börjat ”fatta sammanhangen”. Minnena från Jesu tid återberättas och tolkas på en och samma gång.

I dag tillåter jag mig också att tolka och det på ett delvis annat sätt än evangelisterna. För mig är det stora med Jesu intåg i Jerusalem att Jesus klarade hyllningarna, att han inte förändrades inombords av människornas uppmärksamhet. Han fortsatte att vara den han var utvald att vara, en man som levde för din och min skull.

När unga idrottsmän får onormalt mycket uppmärksamhet eller när ”stora” män och kvinnor hyllas, ber jag alltid samma bön. ”Gode Gud, bevara dem från att ta skada”.

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 13

Så här lyder den gammaltestamentliga varianten på Jesu ”brödunder”. Jag menar berättelsen om hur Jesus utspisar 5000 män med fem kornbröd och två fiskar.

42En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen (Elisha) med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha, 43men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” – ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.” 44Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. 2 Kung 4:42–44.

Denna berättelse föregås av en i samma stil. Nu handlar det om en soppa som  profeten Elishas tjänare lagat till på pumpor som visade sig vara giftiga. ”Döden i grytan gudsman” ropade tjänarna när de provsmakade soppan. Elisha lade då lite mjöl i grytan och bjöd tjänarna att ösa upp. Vips fanns det inte ”något skadligt” i grytan förtäljer oss berättelsen.

Hur skall man ställa sig till bibeltexter i denna stil? För egen del har berättelsen om soppan lett till att jag fått ett bevingat ord till min tidigare arsenal, men inte mer. Det finns rader av skildringar av underbara tilldragelser i Gamla testamentet, för den delen också i nya, som jag i praktiken fört undan som mindre viktiga. Kanske främst för att jag har svårt med under vare sig de inträffat i dåtid eller i nutid.

Med Elishas brödunder förhåller det sig på annat sätt. Detta kan jag inte bara lägga åt sidan. Det pekar framåt mot Jesu brödunder, ett under så viktigt att alla fyra evangelisterna återger det. När Jesus är inblandad har jag svårt att inte bry mig.

Därför har jag avgjort mig för att gradera upp både Elishas ”kornbröd och ax” liksom Jesu ”fem kornbröd och två fiskar”. Jag vill tro på att både kornbröd, ax och fiskar blev på ett underbart sätt förmerade.

En konsekvens av mitt ställningstagande blir att jag för egen del inte gillar tanken på att bröden och fiskarna kom från ett av romarnas militärförråd. Det fanns anhängare av liberal teologi som spekulerade i den riktningen i början på nittonhundratalet. Inte heller låter jag mig nöja med tanken att brödundren är profetiska till sin karaktär och pekar fram mot en tid där ingen brist skall råda på vare sig mat eller annat. Jag försöker först och främst tro att det är undret i sig som är det viktiga.

Det betyder inte att det var på grund av brödundret som jag avgjort mig för Jesus. Långt därifrån! I dessa tider innan påsk är jag främst överväldigad av Jesu vandring upp till Jerusalem. Jesus anade vad som väntade honom, ändå gick han. Han gick för din och min skull.

Detta odelade ”för din och min skull” har gripit mig. Att det också grep Gud är jag övertygad om. Varför skulle han annars ha låtit korsdöden ända i uppståndelse och liv.

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 13

14Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. 15Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Jesaja 59:14 f

Vad är rätt och vad är fel? Det är en svårt att veta, anser de som funderar på frågan. Men det tycker inte vi. Utan närmare funderingar utgår vi från att vi vet svaret. Vi har det inom oss.

Detta låter sig sägas men är långt ifrån hela sanningen. Vid närmare eftertanke beror vår inställning till rätt och fel till stor del av påverkan utifrån. Vad andra tycker och hur andra lever, alltså något utanför oss själva, bestämmer över oss. Rättskänslan inom oss är således en påverkbar storhet.

Det gäller därför att vara vaken över varifrån man hämtar sin inställning. Profeten Jesaja lät sig påverkas av Herren. Det var Herren som Jesaja hade bakom ryggen när han påstod att rätten trängts tillbaka, redbarheten inte hade någon plats och ärligheten gått förlorad.

Inte bara så; Jesaja tänkte sig att rätten, liksom allt gott över huvud taget, hade sitt ursprung i Gud. Den var en gåva som Gud i sin godhet låtit sänka ner till oss. Vår uppgift som människor var att ta vara på och tillämpa det vi fått.

Så tänker också jag. Det goda, och däri inräknar jag ärlighet och rättskänsla, är ytterst en gåva som skänkts mig ovanifrån. Den gåvan kan i bästa fall förstärkas och utvecklas genom påverkan från min omgivning. Jag lyssnar därför gärna på andra. Men jag är noga med att tänka efter varifrån jag hämtar mina ideal. Jag köper inte vad som helst.

Det som skiljer mig från Jesaja är framför allt att jag fått rätt och fel förtydligat för mig av evangeliernas Jesus.

Naturligtvis måste jag tänka själv när frågan om rätt och fel dyker upp. Men jag försöker alltid föreställa mig hur Jesus skulle ha tyckt i motsvarande situation.

Vad leder det till? Till något positivt har jag tyckt mig märka. Bland annat blir det för mig personligen nästan omöjligt att vara partisk och oärlig när jag samtidigt tänker på Jesus.