Bibelstudium i Vivalla den 30 mars 2022

…Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, ²⁵som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom 4:24 f)

Här är det Paulus som i två komprimerade satser sammanfattar kärnan i sin tro. Allt vilar på honom som dog och uppstod för vår skull. Paulus ord är klädda i en föreställningsvärld som är en modern västerlänning djupt främmande. För att få liv i orden har de därför i den västerländska kristenheten av predikanterna förvandlats till förment frälsande formler.

Nog är det också så  att särskilt formuleringen han ”blev utlämnad för våra överträdelsers skull” har ett för oss främmande ursprung. I botten ligger föreställningar levande i en judisk stamreligion och dess offerväsen. Djuroffer förmenades blidka Gud och återskapa en förlorad välsignelse.

Men det stannar inte där. Tankarna om offrets välsignande kraft fördes vidare till bl a profeten Jesaja som i Jesaja 53 tillämpade offerideologin på sitt folks öde. Denne såg Israels nederlag och dess bortförande i fångenskap som ett offer som skulle leda andra till välsignelse. Vi kristna läser in Jesus i den Herrens lidande tjänare som Jesaja talar om. Och vi ser att Jesu ställföreträdande offer verkligen blev till välsignelse. I tron på Jesus är vi välsignade. Det kan vi vittna om.

 Men hur kan detta ske att den enes offer blir till den andres välsignelse? Hur kan något med så primitivt ursprung som i djuroffer leda till något gott?

Bryggan över till detta goda härleder jag till något jag kallar ”ställföreträdandets faktum”. Ställföreträdandet är nämligen ett faktum, något vi inte kan vara utan i den värld som är vår. För att vi inte skall bli som rovdjur vars livsprincip är dö eller dödas, äta eller ätas måste för oss livet ha sin grund i just detta som jag benämner ställföreträdandes faktum.

Det betyder att den som förmår delar med sig åt den som inte förmår i ett ständigt, tyvärr ofärdigt, växelspel. Ofärdigt därför att vi värjer oss för att dela med oss av vårt goda. Ofärdigt därför att den totala jämlikheten är en fiktion. När den tillämpas politiskt tycks den i slutändan ända i kaos, eller oftare i ett auktoritärt styre som alltid slutar i katastrof.

Det finns alltså en brygga mellan en judisk stamreligions offerföreställningar, via Jesajas profetior över till den Jesus som vi kristna satt vårt hopp till. Den bryggan heter ”ställföreträdandes faktum”.

Förakta därför inte den tro som Jesu framträdande bottnade i. Se i stället vad den ledde fram till. Slopa inte Gamla testamentet i ditt bibelstudium, läs istället ut vad den tron resulterade i.

Vad blir idag resultatet av en sådan läsning. Vi får liv i orden att han dog för våra överträdelsers skull. Vi ser att Jesu offer, hans ställföreträdande offer, befinner sig i linje med, ja fullkomnar det ställföreträdande som är förutsättningen för mänskligt liv.

Dessutom att hans uppståndelse inte enbart var ett naturunder utan dessutom och framför allt innebär att en uppståndelsens livskraft vilar över oss som förlitar oss på Kristus.

Vad betyder då detta? Att vi i tron har en för de flesta okänd  resurs att förverkliga det som annars förefaller utopiskt, att leva i ”ställföreträdandes faktum”.

Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2022

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. ¹¹Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. (Efesierbrevet  kap 6:10 f)

Tron kände den pauluslärjunge som skrev Efesierbrevet väl till. Han kunde den utan och innan. Han visste att människan blev levande i Kristus, att skiljemuren mellan judar och hedningar var riven. Han kände till andlig enhet i trons gemenskap och han kunde skilja den gamla oomvända människan från den nya som var levandegjord i tron på Kristus.

Varför då tjata, varför ständigt påminna, varför hela tiden uppmana de kristna i Efesos att leva utifrån det de genom kristustron fått del av?

Därför att av tron blivit vana, av nyupptäckt blivit rutin. Och när så blivit fallet hjälpte det inte med hög bekännelse. I rutinens kölvatten kom det gamla livet tillbaka, om än i nya kläder. Och av nyomvända kristna hade blivit troende med hög bekännelse men innerst inne människor som var som alla andra. Dvs människor som drevs av drifter som mer hörde hemma i djävulens domäner än i försonarens närhet.

Man behöver inte särskilt djupa studier i kyrkans historia eller kristen praxis idag för att inse att Efesierbrevet närmast ordagrant kan tillämpas den dag som idag är. Läget är nämligen idag som det en gång var i Efesos. Av tron har i bästa fall blivit korrekt lära, men lära utan liv. Av heliga spelregler har blivit praxis som inte väsentligen  skiljer sig från omvärldens sätt att förhålla sig.

Jag har inom parentes roat mig med att tänka mig in i  de villkor som gäller för svenska politiska partier. Och jag ser hur lika kristna församlingar de är. Svenska politiska partier har sin grund i höga idéer (motsvarigheten till kristen tro) som sedan prövas av verkligheten. Ur denna prövning har ett agerande fallit ut som långa stycken svär mot de ideal de bekänner sig till.

Åter till Efesierbrevet. Vad gjorde då den pauluslärjunge som en gång skrev Efesierbrevet inför detta dilemma. Jag har redan nämnt att han räknade upp allt det goda som kristustron innebar förenat med ständiga förmaningar att leva i det nya som man fått genom Kristus. Men inte nog med det. Han hade t o m skarpare vapen att ta till. Han talar till de kristna som tillhörde de en armé. Han manar dem att kläda sig i Guds rustning i kampen mot det onda som hotar. Det är ingen vanlig kamp de har att utkämpa utan en kamp mot djävulens lömska angrepp.

Och jag förstår pauluslärjungens tal, förstår det lika bra som han själv. Bara så att jag till skillnad från honom inte kan låta bli att precisera djävulens position. För mig är denne djävul ingen som i först hand kommer uppifrån eller utifrån. Djävulens hemvist är mitt eget inre. Där i mitt inre utför den Onde ostört sitt verk.

Denna insikt påverkar min kamp. Jag söker inte i första hand förgöra en djävul som kommer utifrån, utan en djävul som gömmer sig i mitt eget innersta.

 I och med detta räcker det inte för mig med allmän bekännelse till Kristus.  Min bekännelse behöver preciseras. Jag behöver bli medveten  om att det var för mig som Jesus gick i döden. I tron på detta flyr djävulen och undret sker. Jag kan älska t o m min ovän.

Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2022

En kanaaneisk kvinnas tro

¹⁵²¹Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. ²²En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« ²³Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« ²⁴Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« ²⁵Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« ²⁶Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – ²⁷»Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« ²⁸Då sade Jesus till henne: »Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.« Och från den stunden var hennes dotter frisk. Matt 15:21-28

Att leva är att vara förankrad lärde mig den sedan länge döde psykiatern R D Laing i sin bok ”det delade självet”. Vi skall vara förankrade i vårt jag och i vårt sammanhang, kroppsligt förankrade. Att flyta ut i oförankrade fantasier skapar både främlingskap och olycka.

Och jag håller med. Laings teser gäller även på det kyrkliga området. Vad blir det nämligen i en kyrka när vi som lever i den flyter ut i religiös tro som är förankrad i en drömvärld. Det håller ett tag och skapar känslorus men sen avslöjas fantasterierna.

Jag håller med, dock inte helt. Tron skall nog vara fast förankrad i verkligheten men den skall också  gå att rucka på (justera)  för att bevara sin spänst. I dagens text om den kanaaneiska kvinnan blir detta tydligt.

Och det är ingen mindre än Jesus som får rucka på sin . Och den som ser till att detta sker är en kanaaneisk kvinna med lägsta möjliga religiösa status. Hon och ingen annan får Jesus att ändra sig och det i en grundläggande fråga.

Detta grundläggande handlar om Israel som Guds löftesfolk. På denna sanning vilar Gamla testamentet och på detta löfte vilar det Nya. Och det visste Jesus. Därför inriktade han sin verksamhet på de sina. Utanför Israels gränser ville han inte gå.

Men så kom kvinnan med sin vädjan och sina bevekande ord. Vad Jesus än sade hade hon motargument. Vad var nämligen viktigare än att hennes egen dotter blev frisk.

Och Jesus ändrade sig och med det kom han att inta en förnyad position i förhållande till den annars så heliga tanken på Israels utväljelse. Den nya positionen när den så småningom fick bredare fotfäste innebar att utväljelsens innersta innebörd  var att den stod i tjänstens sammanhang. Israel var utvalt för att stå i spetsen för tjänande och så också den kristna församlingen.

Men så långt hade man ännu inte kommit. Men första steget var taget och det genom den kanaaneiska kvinnan.

Jesu förvåning över kvinnans tro ledde nämligen över till att han förstod att Gud talade till honom genom denna kvinna. Och Gud sade att han skulle ompröva sin syn på vad Israels utväljelse innebar.

Nu var detta Guds ingripande ingen engångsföreteelse. Gud talade regelbundet till Jesus i sina möten med människor.

Observera alltså att Jesus behövde den kanaaneiska kvinnan för att kunna höra Guds röst. Jesus var ingen som per automatik kände till Guds vilja. När  Gud ville något nytt upptäckte Jesus det  i språnget,  d v s när han hade ögon och öron öppna i sina dagliga möten.

Frågan är om inte detsamma skall gälla också  mig. Det betyder att det är i mina möten jag skall finna både vad Gud vill och vad Gud bjuder mig att låta bli. Bibelstudium, bön, församlingsgemenskap är inte allt.

Bibelstudium i Vivalla den 9 mars 2022

Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. ¹⁴Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. (Jakobs brev 1 v 13 f)

Alldeles på fri hand har jag ur Nya testamentet hämtat fram tre sanningar om frestelsen. Den första hämtar jag ur textordet ovan. Där har Gud ingenting med frestelsen att göra. Gud frestar ingen. När du frestas kommer detta onda från ditt eget inre. Gränsen mellan Gud och frestelse är knivskarp. Detta påpekat för att göra läsaren beredd att ta upp kampen mot den förföriska frestelsen. Det onda som heter frestelse måste rensas bort. Det hör inte ihop med det nya livet som kristen.

Den andra sanningen om frestelsen hämtar jag ur Herrens bön i  Matteus 6. Där står utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Motsvarande ord i den gamla översättningen löd inled oss inte i frestelse.

Om båda versionerna ska sägas att både prövning och frestelse utgår från samma grekiska ord peirasmos, vars grundbetydelse är frestelse. Översättarna av bibel 2000 har försökt lägga sig mellan de två betydelserna genom ordet utsätt.

Säga vad man vill men man kommer inte ifrån att Herrens bön snuddar vid att även den onda frestelsen i någon mening har med Gud att göra. Gud  är ytterst Herre över allting, således även över frestelsen. Varför annars bedja till Gud att man skall slippa bli frestad.

Hittills alltså två sanningar om frestelsen, en som säger att Gud inte har med frestelsen att göra, en annan som utgår från att frestelse visserligen är något ont men att detta onda trots allt befinner sig inom Guds maktsfär.

Den ena sanningen går inte riktigt ihop med den andra, men båda sanningarna behövs. Denna ena vittnar om Guds knivskarpa motstånd mot det onda.  Den andra att Gud ändå i sitt höga majestät råder över det onda. Det duger inte att som den yttersta av sanningar dela in tillvaron i två jämnstarka maktsfärer, en där Gud råder, en annan där djävulen har makten.

Den tredje sanningen om frestelsen hämtar jag från Paulus. I 1 Korinthierbrevet står det Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga…  (1 Kor 10:13 b). Här handlar det i grundtexten om samma frestelse som i de två övriga exemplen.

Även här förutsätts att det onda som heter frestelse är något som inte ligger utanför Guds maktsfär. Men i  1 Korinthierbrevet  undanber sig Paulus inte frestelsen som skedde i Herrens bön. Paulus tänker sig att frestelsen tillhör de prövningar som vi fått för att vi skall utvecklas inombords, helgas heter detta på ”kristenspråket”. Dessutom är Paulus förtröstansfull. Han litar på att Gud inte prövar någon utöver förmåga.

Jag tar till med både det första och det andra och det tredje. För mig ligger det sanning i alla tre utsagorna. Men det är sanningar som alla tre utgår från bilder av Gud, inte av Gud själv i sitt sanna majestät. Till och med Jesus talar trots sin gudsnärhet i bildspråk om Gud. Det vore att förta honom hans mänsklighet om man förnekar detta.

Mer om detta bildspråk i ”Med mina glasögon 7 10/22” som publiceras samtidigt med detta bibelstudium.

Bibelstudium i Vivalla den 2 mars 2022

Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, ⁶som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne (1 Tim 2:5)

”Folk är som folk är”. Det var den visdom jag fick med mig hemifrån. För mig håller den insikten den dag som idag är. Det andra som jag under ett långt liv fått erfara sanningen i är att ”visst rör sig annat står stilla”. Och det tredje att både det ena och det andra är tillämpbart när jag läser bibeln.

Bibelversen ovan tillhör kategorin ”står stilla”. Den är om man så vill en komprimering av hela Nya testamentet. Den som med hjärtat fattat att att det är på 1 Tim 2:5 allt hänger om den behöver jag inte tveka. Det är en kristen jag möter.

Detta oerhörda att sätta allt på ett kort, att låta bilden av ”människan Kristus Jesus” och dennes livsverk sammanfattat i att han ”gav sig själv till lösen för alla”, bli den slutgiltiga nyckeln till livsgåtan, det är att vara en kristen.

Detta inte som en självklar utgångspunkt. Det självklara är tvärtom nu som alltid något som  som skymmer sikten. Det leder till förstelnat liv och förstelnade människor. Att vara kristen är tvärtom ett ständigt stavande på, en ständig prövning av och framför allt en ständig tillämpning av  att Kristus gav sig själv för mig, ja för alla.

Varför detta ständiga prövande, detta eviga tillämpande som om varje gång var den första. Därför att, all påstådd helgelse till trots, ”folk är som folk är”, de må heta kristna eller kalla sig något annat. Ju äldre jag blir desto tydligare är det att kristna är som alla andra. Tro inte att du per automatik kommit längre därför att du tycker dig ha en högre bekännelse. Det säger jag både till mig själv och till mina trossyskon.

Detta om kärnordet från första Timotheosbrevet kapitel 2 om att Jesus ”gav sig till lösen för alla”. Nu står det emellertid också mycket annat i detta kapitel. Bland annat skarpare än annars i den nytestamentliga brevlitteraturen om kvinnans underordning och om hennes andliga svaghet. Med hänvisning till skapelseberättelsens Eva är hon mera lättlurad än mannen (1 Tim 2:14).

Hur ta detta? För egen del genom att konstatera att Timotheusbrevet är ett sent brev, tillkommet när den kristna tron satt sig, anpassats till tidsandan och blivit till lära. Det är långtifrån Paulus som författat brevet, det är en pauluslärjunge som skrivit brevet i hans namn. Inget märkvärdigt med det. Det var så man gjorde när man ville föra paulustraditionen vidare.

För mig blir läsningen av Timoteosbreven till allt annat också en påminnelse att det rör sig också i den bibliska världen. Bibeltexterna speglar till allt annat också rådande tidsanda och rådande föreställningsvärld.

Av den anledningen blir det en tvingande uppgift också för en kristen att ta till sig att  värderingar befinner sig i ständigt rörelse, också värderingar i den kristna världen. I själva verket blir det den andra huvuduppgiften en kristen har. Den första var ju ett ständigt prövande av sanningen i att Jesus ”gav sig själv till lösen för andra”. Till detta kommer alltså att  pröva hur man skall förhålla sig värderingar om vilka man kan konstatera att de befinner sig i ständig rörelse.