Bibelstudium i Vivalla den 28 sept 2022

Den lätta bördan

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.« (Matt 11:28-30)

Att vara till är att stå i ett sammanhang av föreställningar och sätt att leva. Det är att leva i en mix av tanke-tycka-värdera som vi inte slipper undan enbart genom att undvika att läsa tidningarnas ledare eller hålla för öronen när agitationen blir för påträngande.

Vare sig vi vill det eller inte är vi indragna i sammanhang som vi inte nödvändigtvis bett om att få tillhöra.

Tro inte att bekännelse till kristen tro i det här stycket gör någon skillnad. I själva verket består även kristen tro av berättelse- och upplevelsetraditioner, av sätt att tänka och tycka, allt med syftet att omforma oss inifrån.

Redan evangelierna vittnar om detta. Ser man bakom kompositionen av de färdiga evangelierna kan man urskilja en rad enskilda Jesusord som memorerats, förts vidare i de första kristnas berättelser och sen infogats i evangeliet. ”Den lätta bördan”, d v s texten ovan är ett typiskt exempel på just detta. Denna text står inte där den står för ros skull. Den som så mycket annat i bibeltexterna är menat  att dra in oss i sin verklighet för att där omforma oss.

Att vi som människor måste lära oss att hantera det flöde av intryck, tyckanden, av fördömanden och lovprisningar som ständigt pockar på vår uppmärksamhet selektivt, är uppenbart. Det går inte att köpa allt. Då dränks vi av intryck. På liknande  sätt gäller för oss som kallar oss kristna att veta vad vi skall ta vara på i det flöde av intryck som evangelierna består oss med och vad vi skall lägga åt sidan.

Tyvärr missar vi kristna alltför ofta detta egentligen självklara att allt inte är till för alla. Vi låter gärna tron bli en heltäckande lära, vårt kristna alternativ till den livshållning eller de livshållningar, som präglar vår omgivning. 

Därmed blir vi blinda för att Jesu relation till Gud blir som tydligast i dennes möten med enskilda människor.  I dessa möten förvandlas Jesu ord och blir till gudomligt tilltal. Vår text ovan ”den lätta bördan” ser jag som själva paradigmet för denna omvandling. 

Detta ser inte de lärda och kloka lär vi oss av de egentligen fristående textord som placerats intill vår text. Det gör däremot dem som är som barn.

Vid den tiden sade Jesus: »Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. (Matt 11:25)

Konsekvensen av detta blir att man behöver bli som ett barn för att se Gud i Kristus, d v s i det här fallet upptäcka Gud i Jesu dialoger med sina samtida. Och vad betyder detta annat än  att vi placerar oss bland dem som ingenting kan, ingenting förstår, ingenting förmår. Med den inställningen förstår vi att räddning ytterst inte är vår sak utan Guds, i det här fallet uttryckt i Jesu löfte att lätta på trycket för alla tyngda av bördor. 

För mig personligen gäller att det nog går att hanka sig fram, t o m leva tämligen gott bland allt det goda som livet, inte minst det av evangeliet påverkade livet, bjuder. Men när jag tappat fotfästet är det bara ett som håller, att jag förlitar mig  på Guds barmhärtighet. 

Bibelstudium i Vivalla den 21 sept 2022

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, ²gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, ³fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. ⁴Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. ⁵Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. ⁶Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud ⁷utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa ⁸gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. ⁹Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, ¹⁰för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, ¹¹och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Överallt kan man gå vilse och överallt går man vilse. Även i bibeln. Hur många irrgångar finns inte i en skriftsamling vars tillkomst spänner över upp till tusen år. Inte blir det lättare av att redigeringen av denna skriftsamling långtifrån är enhetlig.

Så det gäller även för bibelläsaren att sätta ner foten och ta spjärn mot det som är hållbart och rätta tolkningen utifrån detta. Till vår hjälp har vi Kristus själv. Om någon visste han att tolka helig skrift.

Men han var inte ensam om att fatta. När det här bibelstudiet offentliggöres har kyrkan firat den fjortonde söndagen efter Trefaldighet och vi befinner oss i den andra årgångens läsningar. Nu råkar det vara så  att dessa texter samfällt pekar på trons själva utgångspunkt. Profeten Jesaja drömmer om det utspridda Israels återförening. Och han ser att själva villkoret för denna förening var att inbördes fiendskap och avund upphörde. Och evangelisten Lukas hade fattat att tjänandet var den överordnade egenskapen hos den lärjunge som skulle anses vara den främste den dag gudsriket segrade.

Men kronan på verket står trots allt aposteln Paulus för i sitt vittnesbörd i Filipperbrevets andra kapitel.

Där skriver han in tjänandet  i själva gudomen. Den Gud som Jesus både företräder och vittnar om låter sin son leva ut sin gudom i självutgivandet.

Självutgivandet inte bara betecknar något från Gud kommande i denna text. Självutgivandet är ett med Guds vilja. Att leva självutgivande är att leva i Gud. I Jesu självutgivande förverkligas både Guds vilja och gudsrikets seger.

När detta är sagt behöver inte så mycket tilläggas. Att vara kristen är att våga gå självutgivandets väg i förtröstan på att den också är Guds väg.

Mycket kan sägas som komplicerar den bilden och motsäger den. Ett är dock säkert och det är att denna bild av honom som ”ägde Guds gestalt men inte vakade över sin jämlikhet med Gud” har givits oss av Paulus. Och Paulus är i detta stycke inte motsagd i den Heliga skrift.

Dessutom finns det annat i Skriften som vittnar om självutgivandets väg.  När avund och fiendskap upphör kan det kringspridda Israel åter förenas,  profeterar Jesaja (Jesaja 11:10-13). När Guds rike segrar skall riket anföras av den lärjunge som uppträtt som tjänare, låter Jesus oss förstå i Lukas tolkning (Luk 22:24-27). Och som kronan på verket, när Gud utför sitt frälsningsverk låter han det ske genom honom som ägde Guds fullhet men använde den för de förlorades skull. Detta om jag sätter min tillit till Paulus ord i Filipperbrevet (texten ovan)

I en bibel fylld med många gånger disparat innehåll, tar jag spjärn mot dessa tankar och gör dem till mina egna. I tron på deras hållbarhet söker jag mig som kristen fram genom livet.

Bibelstudium i Vivalla den 14 sept 2022

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. ⁴⁴Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; (Matt 5:43)

Dessa Jesu ord i Jesu Bergspredikan syftar tillbaka på 

Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. (3 Mos 19:18)

Bibeln, såväl Gamla testamentet som det Nya är sprängfyllt av tanken på utvaldhet. Israel är ett utvalt folk, Kristus är den utvalde, den kristna församlingen de utvalda.

Det är signifikativt för kristen tro idag hur lite det talas om denna utvaldhet. Älska skall man göra, inte vissa utan alla. Denna tanke har har blivit ett mantra för nutida kristendomsförståelse. 

Ändå är det sällan denna generella kärlek förkunnas i bibeln, däremot ofta, på gränsen till alltid som kärleken till de egna manas fram.

Bli inte förskräckt över detta och framför allt sluta upp med att blunda när kärlek till de egna förutsätts vara det enda rätta. Bakom ligger förbundstanken, att Israel är ett utvalt folk, att Kristus är den före andra utvalde, att den kristna församlingen är de från världen utvalda.

Den tanken duger förvisso. För hur skulle det se ut i Mikaels församling där jag har min andliga hemvist om jag inte speciellt brydde mig om dem jag möter i kyrkan, eller om jag inte speciellt kände för min dementa hustru, eller för mina barn och barnbarn. Syftet med denna egenkärlek är ju inte att den leder till självupptagenhet utan att den är en kraftkälla till fortsatt kärlek.

Utvaldhetens syfte är nämligen att denna skall ge kraft att ge kärleken vidare.

På grundval av detta är mitt råd; blunda inte för den utvaldhet som bibeln fullkomligt kryllar av. Ta den istället till vara.

Varför detta tal just nu? Därför att det kan hända att det till och med i bibeln förekommer att utvaldhets-principen sprängs. Sällan visserligen men det förekommer. Och just idag sker det. Och det i en rejäl sprängning. Vad annat är nämligen Jesusordet  om att älska sin fiende och bedja för förföljarna.

I denna sprängning ligger mycket av Bergspredikans originalitet. Samtidigt mycket av det som det känns omöjligt att uppfylla.

Jag läser just en bok om bibeltrohet skriven av nio teologer som alla andas hat och mordlust mot liberal teologi, ja mot allt som relativiserar Guds ord sanning. Det skulle allt se ut om dessa teologer gav uttryck för den innersta kärlek till dem som tyckte tvärtemot vad de själva anser.

Och hur skulle det se ut om jag öste lovord över dem som sa att tro är en sak och veta en annan? Dessa svagsinta människor som inte förstår detta enfaldigt enkla paradigm för ett meningsfullt  liv  att livet  förutsätter vision (tro) och vision i sin tur verklighet.

Men ändå sker det och det just i Bergspredikan ord om att älska in ovän. Dessa ord tyder på att kristen tro till allt annat också förutsätter underverket över alla underverk, att det finns möjlighet att älska t o m den som hatar mig.

Bibelstudium i Vivalla den 7 sept 2022

¹⁹Rädda oss nu, Herre, vår Gud, ur hans (Sanheribs) våld, så att alla riken på jorden får veta att du, Herre, ensam är Gud.« (ur Hiskias bön om att hans folk skulle bli räddat från assyrierkungens  angrepp) 2 Kung 19:19

Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: »Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.« ²Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: ³»Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon.« Och han grät häftigt. (Jesaja 38:1-3)

Textorden ovan utgör två böner av Hiskia kung över Juda rike (715-696 f Kr). Den första är en bön att Juda skall bli räddat från att bli invaderat av stormakten Assyrien. Den andra om att bli befriad från sin dödliga sjukdom.

Om Hiskia kan vi läsa om i både 2 Kungaboken och i Jesaja.

För mig är Hiskia en förebild, en av många förebilder som jag  behöver för att formas till den kristna människa jag vill vara.

Den första av de två bönerna är det lätt att identifiera sig med. Det är bara att byta ut ordet Sanherib mot Putin, så vet vi precis vad det handlar om. Hur blev det då med bönhörelsen, frågar man sig. Både si och så. Visserligen klarade sig Juda undan direkt ockupation, men trycket från Assur slapp de inte undan. Och inte resulterade hans bön i att alla samfällt bekände att Israels Gud ensam var Gud.

Den andra är mera speciell. Anknytningspunkten är alla vi som medvetet överlåtit oss till Gud och gjort allt vi förmått för Guds rikes seger. Till dessa räknar jag också mig själv, även om jag är medveten om den dubbelhet som ligger även i den högsta bekännelse. (Jmf Rom 7)

För båda bönerna gäller att det inte blev riktigt som Hiskia hoppats. Visserligen blev inte Juda ockuperat och blev Hiskia botad från sin sjukdom. Femton år blev lagt till hans levnad, står det. Men grundproblemet kvarstår. Gud handlade inte och handlar fortfarande inte efter våra mönster för bönhörelse. Och när Gud gör det blir trots detta inte resultatet det som vi förväntat oss.

Varför? Inte därför att Gud låter bli att lyssna mera så att bönhörelsen föregås av formande. Bönhörelsen sker aldrig av automatik. Bönhörelse per automatik skulle innebära att allt blir som vi vill att det skall vara. Men vi är inga gudar.

Däremot är vi formbara och Gud formar den som uppriktigt ber till honom. Och det är den av Gud formade människan som får det han eller hon begär. Bönhörelsen blir då en glimt av Guds rikes seger i en gudsfrånvänd värld. (jmf Matt 18:18-22)

Nu vore trots allt inte Hiskia den förebild jag här gjort honom till om jag inte kunde härleda Hiskia till Kristus den Kristus som både lärt oss att be och tro på bönhörelse.

För mig är Hiskias rättfärdighet i sin kamp mot assyrierna ett föregripande av den Kristus som i alla sammanhang stod upp för rättfärdighet.

Men framför allt föregriper Hiskias vädjan till Gud om att slippa dö av sin sjukdom ett föregripande av Jesu egen bön på korset: ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”.

Till det formande som tillhör livet som kristen hör också att uppleva sig övergiven av Gud. När formandet av Jesus nått sin fullbordan, ropade Jesus, ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min ande”.

I detta överlämnande ligger livets själva mening. Bönen och bönhörelsen är menade att föra oss dit.