(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 95 Erkänn aldrig)

Bibelstudium i Vivalla den 30 december 2015

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.(Paulus brev till romarna kap 12:1-2)

En kristendom som inte blundar, en tro som inte avsvär sig respekt för uppenbar sanning, en tro som av princip inte försöker få det hela att gå ihop genom att anta dubbla sanningar, är för den skull inte anpasslig. Den är ingen anpassning till världen bara därför att den tar nutidens frågor på allvar och låter sig påverkas av dem. Anpasslig blir den av andra skäl. Det läser jag ut ur texten ovan.

Allt hänger på utgångspunkten. Frågan är om Gud är utgångspunkten eller om något annat är det. Så är det och så har det varit. Här finns ingen skillnad mellan tro som är och tro som varit. Även dagsaktuell kristendom som är värd namnet har sitt centrum och sin enda utgångspunkt i Gud.

Utgångspunkten är trons själva signum. Är bara Gud utgångspunkten vågar en nutida kristen gå tiden till mötes utan fruktan. Till och med vågar hon bejaka sånt som alls inte har något kristet ursprung. Och hon vågar frimodigt ställa sig på barrikaderna tillsammans med människor av annan tro. Detta under förutsättning att hon vet att hon hör Gud till.

För Jesus var själva kännetecknet att han med Paulus ord såg sig ”som ett levande och heligt offer som behagar Gud”. Han var så förstådd den sanna fullbordaren av det gammaltestamentliga offerväsendet. Själva meningen i detta offerväsende var i slutändan inget annat än att det skulle förebilda Jesu offer. Så tolkar vi kristna offren i Gamla testamentet.

Också vi kristna skall se oss som ”offer som behagar Gud”. Skillnaden mellan våra offer och de gammaltestamentliga är att våra fullbordar, de förebildar inte. De fullbordar Jesu offer. Vi talar därför ofta om kristnas liv som liv i Jesu efterföljelse. Vi lägger ingenting till, vi fullbordar det som redan skett.

Fullbordar, men hur? Vad säger Paulus om det i dagens text? Observera att han inte manar oss till hjältedåd, inte till att offra livet för Gud som vore vi ISIS-krigare. I stället förmanar han oss att ta vara på vår utgångspunkt i Gud och ta konsekvenserna av denna. I det här fallet att ta vara på vår förmåga att i Gud tänka på ett nytt sätt, eller som Paulus säger, att låta vår tro påverka vår syn på gott och ont.

Det är inte svårt att bejaka Paulus på den punkten. Många av oss har erfarenhet av att trons utgångspunkt i Kristi Gud påverkar våra etiska värderingar. Hur behöver jag inte skriva er på näsan. Den som känner det minsta till om Jesus förstår vad det handlar om.

Skillnaden mellan en rätt kristen och en låtsaskristen är således inte graden av världstillvändhet. Det är överlåtelsen som gör skillnaden.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 94 Religion ersatt av kultur.)

Bibelstudium i Vivalla den 23 dec 2015

Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om. Kom ihåg vilka lärare du har haft och att du ända sedan dina barnaår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar. (Paulus 2 brev till Timotheos kap 3:14-17)

Det är inte lätt att vara människa. Å ena sidan krävs det av mig att stå fast, å den andra att bryta upp, tänka nytt och gå på nya vägar. Texten ovan är en ”stå fast”-text. Den skrevs endera av den gamle Paulus eller också höll en av hans lärjungar i pennan. För egen del håller jag på det sistnämnda. Varför då stå fast? Därför att grunden var lagd för kristendomens segertåg när 2 Timotheosbrevet skrevs. Det gällde bara att bevara arvet från Kristus, hålla fast vid vad ”andefyllda” lärare undervisat och sedan handla utifrån detta.

Hur gick det då? Den kristna tron inte bara överlevde, den expanderade trots hårt yttre motstånd. Efter några hundra år hade den nått till världens alla hörn. En av förutsättningarna för denna expansion var att den kristna tron ägde stadga och detta i sin tur berodde av att tillräckligt många höll fast vid den tro de ärvt av sina lärare och föräldrar och förde tron vidare.

Detta betyder dock inte att det alltid är en dygd att stå fast. Till och med tron på den inspirerade bibeln kan leda fel. Bibeln tolkar sig nämligen inte själv, den kräver sin uttolkare. Och av uttolkaren räcker det inte med att denne läser innantill. Han eller hon måste också förstå, förstå vad texten driver, se texten i sitt sammanhang och sen tolka utifrån en grundsyn som håller. Dessutom är det så att den som läser texten skapar sig en egen föreställning om innehållet som är alldeles specifik för honom/henne. Bibeln blir därigenom inte bara bibeln, den blir i bruket f a min bibel. Och om förståelsen av denna min bibel bygger på en rad missförstånd, är det ingen måtta på hur illa det kan gå.

I dag är den kristna tron försvagad. Substansen i tron i regel otydligt framställd. Det kristna arvet urholkat och om det fortfarande skulle vara levande, inte genomarbett utifrån de förutsättningar som råder idag. Dessutom har sekulariseringen gjort att de flesta i vårt upplysta västerland inte har en aning om dess innehåll. Trosfrågorna är för de flesta främmande. Ingen förstår längre det egentligen självklara att allt liv förutsätter tro. Frågan är inte om vi tror eller inte. Alla tror. Den avgörande frågan är vad vi tror på.

I detta förvirrade läge måste vi som fortfarande står fast vid kristen tro börja om från början. Förutsättningslöst måste vi nalkas Skriften, förutsättningslöst nalkas tron, förutsättningslöst närma oss Kristus. Nog skall vi nyttja de gamla traditionerna och tolkningsmönstren, dock inte förlita oss på dem.

Någon ”stå fast”- tro kan vi inte luta oss mot. Orden från 2 Timotheosbrevet gällde andra, inte oss. Vi skall se oss som pionjärer för kristendomens nystart, inte i första hand som traditionsbärare. Vi skall i det läget inte förvänta oss massanslutningar till kristen tro. Tvärtom får vi räkna med att agera under små förhållanden. I bästa fall kan vi få vara med om att skapa grundvalar för kristendomens renässans. I så fall kunde kanske en nutida Pauluslärjunge träda fram och säga till unga adepter och säga: Stå kvar vid det du lärt dig. Ta vara på vad ni fått av era lärare och gå vidare. Detta vore i så fall ”stå fast”– kristendomens återkomst.

( Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 93 Måste vi tycka lika?)

Bibelstudium i Vivalla den 16 december 2015

Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge. De ger upp andan och blir jord igen, då går deras planer om intet. Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Han som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem, han sviker aldrig sina löften. Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer. Herren härskar för evigt, din Gud, o Sion, från släkte till släkte. Halleluja! (Psaltaren 146:3- 

Omtagen skall inte föraktas. De ger stadga och fast kunskap. Hur skulle vår kunskap se ut om den inte nötts in i ständiga repetitioner. Att snillen kan utan att arbeta, d v s utan att befästa sin kunskap genom till synes oändliga prövningar och upprepningar, är en myt. Det är sånt jag behöver höra när jag som idag märker att även bibeln tar om, upprepar, bygger nytt på gammalt.

Profeten Malaki, aktuell just nu i kyrkoåret, manar till laglydnad på sedvanligt sätt och upprepar tankar om Herrens dag. Och andra Petrusbrevets författare repeterar tankar om att blott den Helige Ande är garanten för en profetias giltighet. Så enligt texterna den 3 i advent.

Och jag böjer mig och accepterar. Men inte utan villkor. Såväl laglydnad som profetior måste för mig stå i evangeliets sammanhang, måste ytterst peka på försoningen i Kristus, annars låter jag dem vara. Det är nämligen noga med att skilja på centrum och periferi för en Kristusanhängare. Gör jag inte det ändras min religiösa hållning i grunden och blir till dess motsats.

Även psaltartexten ovan säger det som sagts många gånger förut. Bara så att allt här är finslipat. Inte ett ord för mycket och dessutom i formfulländad form. Jag anar att vi har att göra med en sen psalm, som bygger på tankar ur den äldre psalmskatten. När jag tar till mig psalmens budskap behövs inga brasklappar från min sida. Inte ett ord i psalmen som inte Jesus skulle ställa sig bakom.

Först delger oss psalmisten sin tro på Gud. Det är ett faktum att det enda fasta stödet vi har, äger vi i Gud, förkunnar han. Allt mänskligt är förgängligt. Enbart Gud består. Vänder vi upp och ned på detta och förlitar oss på människor och låter Gud bli en skapelse av fantasi och människohand, blir allt fel, tillägger jag som uttolkare av psalmen. Det må vara att den mänskliga anden ligger bakom vårt västerländska välstånd, men det välståndet vilar på bräcklig grund. När människa står mot människa och stat mot stat kan på kort tid harmoni ändas i kaos. Det vet Orientens gudstroende och kallar oss med rätta gudlösa. Ni i väst behöver fördjupa er i tro som skapar bestående trygghet och harmoni, inte nöja er med trosföreställningar som leder till stora upptäckter och materiell framgång, menar de med rätta.

I den andra delen av psalmen är temat ett annat. Nu är det inte längre tron på Gud som himmelens och jordens skapare som är ämnet för psalmistens hyllning. Nu har tron förvandlats till förhoppning. Psalmisten tror/ hoppas att Gud skall ge de förtryckta, de svältande, de blinda, de krökta ryggarnas människor, främlingarna liksom Herrens trogna, deras upprättelse.

Den tron är idag en kristens livsprogram liksom den en gång var Kristi eget livsprogram. Hade Jesus misströstat om Guds rättfärdighet när det såg mörkt ut, när Gud tycktes ha prisgivit inte bara honom, utan allt vad rätt och rättfärdighet hette, hade det inte blivit någon kristendom. Och tänk om Du och jag slutade tro på en god Gud? Vad fick vi istället. I bästa fall tron ”på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge.”

(Se även ”Med mina glasögon” 92 Biskopsgården, den skulle öppnas för hemlösa)

Bibelstudium i Vivalla den 9 dec 2015

7Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära. 8Jag menar: Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta de löften som getts åt fäderna, 9och hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet. Det står ju skrivet: Därför skall jag prisa dig bland hedningarna, och ditt namn skall jag lovsjunga. 10Vidare heter det: Gläd er, ni hedningar, tillsammans med hans folk. 11Och en annan gång: Lova Herren, alla hedningar, lovsjung honom, alla folk. 12Och Jesaja säger: Han som är av Jishajs rot skall komma, han som reser sig för att härska över hedningarna; på honom skall hedningarna hoppas. (Paulus brev till romarna kap 15 v 7-12)

Jag råkade se reprisen av Kulturpanelen TV 1 (25/11). Augustpriset avhandlades, men även journalisters plikt att vara sakliga. I det sammanhanget sade Björn Wiman, kulturchef på DN, i sak följande. Sverigedemokraterna skall man inte lyssna på, deras nazistiska och fascistiska bakgrund diskvalificerar dem. Aj, aj, aj tänkte jag. Tillhör också han en av dessa osakliga som när det passar inte ger motståndaren en chans. Sen tänkte jag; hur är det med din egen saklighet. Skönmålar inte du i dina bibelstudier. Ger du egentligen sakligheten en chans.

Saklighet i den här texten från Romarbrevet lär för det första vara att konstatera att det inte var så lätt att få det hela att gå ihop. Inte minst för Paulus. Han skulle saluföra Kristus som hela världens frälsare samtidigt som han visste att Jesus var jude och stod i den judiska traditionen med hela den judiska lag- och löftestraditionen bakom ryggen. Faran var uppenbar. Den nya Kristustron skulle få ett A- och ett B-lag, där A-laget bestod av judekristna och B-laget av de hednakristna. Den tanken var för Paulus olidlig. Framför allt Romarbrevet är en teologisk uppgörelse med denna tanke. Samtidigt visar Paulus i kapitlen 9-11 i samma brev hur han försöker få det hela att gå ihop; nog är det något speciellt att tillhöra löftesfolket, erkänner han, nog har Israel fått löften som inget annat folk, tro f a inte att Gud övergivit sitt folk, så låter det.

Sen tillkom det praktiska och det är om det som dagens text handlar; hur få de båda grupperna att samverka. Lösningen blir att godta varandra. Det betyder; lev samman, erkänn varandras rätt till existens. Förebilden är Kristus, han godtog ju sina lärjungar mitt i allt deras käbbel och deras olika meningar.

Att erkänna varandra, en omöjlig uppgift kan det tyckas. Snart nog sprack också kyrkan sönder i olika fraktioner med varandra motverkande hållningar. Där står vi nu och har all anledning till självkritik. Åter till rötterna lyder idag budskapet; åter till Kristus som godtog även bristfälliga anhängare. Samtidigt påminns vi om hur preliminärt allt kristenliv trots allt är. Redan urkunden bibeln redovisar spänningar som tycks omöjliga att lösa.

Ytterligare något som har med saklighet att göra. Det är sakligt att observera att Paulus inte citerar Jesus i sin argumentation för hedningarnas rätt. Han låter Jesus tala via bibelord, helst från Psaltaren, som visar att även hedningarna har rätt att inkluderas bland dem som får träda fram inför Gud. Varför inga direkta citat, evangelierna bjuder ju upp med ett otal sådana? Därför att Paulus aldrig citerar från evangelierna. Dessutom har han i sina brev ytterst lite att förtälja om Jesu jordiska liv. Varför? Därför att han inte hade tillgång till evangelierna. Fanns de, så fanns de i muntlig form när Paulus skrev sina brev.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 91 Genier)

Bibelstudium i Vivalla den 2 december 2015

Jesus svarade Pilatus: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” (Evangelium enl Johannes kap 18:36 f)

Man blir inte klok på kristen tro. När man tror sig ha skaffat sig greppet om den, dyker det upp sånt som drar åt annat håll. Denna mångtydighet kan härledas till själva urkunden Bibeln. Nog är den boken redigerad, men inte så att den ena bibelboken stämmer som hand i handske med den andra. Johannesevangeliet, varifrån texten ovan är hämtad, har alldeles tydligt sin särart.

Först detta om att Jesu rike inte hör till den här världen. Denna tanke tydliggör evangelisten Johannes extra noggrant. Världen betyder för honom den gudsfrånvända världen, den värld som inte har något känsla för det eviga, den värld som tvärtom dras till det gudsfrånvända. Inte undra på att han låter Jesus distansera sig från världen i den meningen. Att han dessutom i detta avståndstagande från världen uppfattat något för Jesus kännetecknande gör hans ord än mer beaktansvärda.

Detta betyder inte för oss sentida kristna att vi av principiella skäl skall vända politiken ryggen. Däremot får aldrig inomvärldsliga bekymmer bli huvudsaken.

Alternativet till inomvärldsliga bekymmer är för Johannes att vittna för sanningen. Sanning är för Johannes inte att nio gånger nio är åttioett, inte ens först och främst att tala sanning och inte ljuga. Sanning för Johannes är känsla för det väsentliga, förmåga att satsa på det bärande, det för Gud och människor avgörande. Sanning är således inget som kan mätas i diagnostiska prov av sedvanligt slag, inget som först och främst anknyter till sanning i formell mening. Det är känsla för samhörighet till Gud och samhörighet människor emellan. Aldrig någonsin i de övriga evangelierna talas det om sanning som Johannes gör. Men deras sammanlagda vittnesbörd om Jesus vittnar om att Johannes fångat något för Jesus väsentligt. Jesu känsla för människor bottnade i en syn på sanning som väl stämmer överens med Johannes tal om sanningen.

Sen slutligen orden; den som hör till sanningen lyssnar till min röst lagda i Jesu mun. Här ytterligare något som inte äger sin motsvarighet i de övriga evangelierna. I dessa ord tangerar Jesus, uttolkad av Johannes, förutbestämmelsens svåra områden. Förutbestämmelsen i sig är förvisso något alldagligt. Att vi är förutbestämda till ett liv som inte kan vara hur länge som helst, att vi är benägna till visst men inte till annat osv, accepterar vi utan vidare. Svårare att tänka sig att det är förutbestämt om vi lyssnar på Jesu röst eller inte. Men att det ligger något i det lär vara svårt att förneka. Det vissa uppfattar är totalt främmande för andra. Så nog är det sant att det åtminstone till viss del ligger i generna om vi uppskattar Jesus eller inte. Men föreställningen om förutbestämmelse dragen till sin spets, är svår att stå ut med. Johannes tolkning av Jesus i detta stycke blir nog för de flesta av oss något som vi lyfter på hatten för och går förbi.

Evangeliernas huvudärende är efterföljelse. Att tro är att följa Jesus efter i ve och väl och att samtidigt få del av hans hjälp och stöd. Tro är vidare gudsförtröstan och människokärlek. Men här i Johannesevangeliet inte om detta utan om sanningen och sanningens väsen. Det ena är inte det andra likt. Men så är det med kristendomen, den är inget avgränsat helt. Därför blir man aldrig riktigt färdig med kristen tro. Det finns alltid mer att få för den som närmar sig tron med öppna ögon.