(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 13 17 Den trolösa värdegrunden)

Bibelstudium i Vivalla den 29 mars 2017

Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet 47min ande jublar över Gud min frälsare: … Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. (Evangelium enligt Lukas kap 1 v 46, 51-53)

      Texten utgöres av ett utdrag ur den havande Marias lovsång när hennes släkting Elisabeth hade välsignat henne och det barn hon väntade.

     Maria svarade alltså Elisabeth med en lovprisning till Gud av högsta poetiska kraft. Det låter som poesi hämtad från Psaltaren. Hennes lovsång platsar utan tvekan bland Psaltarens psalmer.

Fråga mig inte hur hon bara kunde. Det vet varken jag eller någon annan. Däremot leds jag till att besinna att vi kristna inte är några individualister. För oss är det ingen dygd att visa upp egen fromhet, däremot att återspegla Jesus i våra liv. En helgad kristen lever närmast i symbios med Kristus.

Varför då inte också hämta vår fromhet från Maria, Jesu moder. Låta hennes lovsång bli också vår.

I det här fallet skulle det betyda att vi bar from poesi, gärna från Psaltaren och varför inte just Marias lovsång, inom oss. Det finns dom av oss som lätt lär sig poesi utantill. Med den nådegåvan inom sig blir det också möjligt att bära gudsordet inom sig i livets mångahanda. De av oss som har det svårare med den färdigheten får nöja oss med att låta oss uppfyllas av uppbyggliga tankar liksom av korta kärnord från den heliga Skrift

Det utsnitt i Marias lovsång som jag ovan citerat gör skillnad när vi tar det till oss. Det är gudsord som rubbar maktbalansen. Med Marias lovsång ljudande inom oss påverkar nämligen värdeskalorna. Gud blir inte en Gud som hyllar styrka, mänsklig talang och makt. Tvärtom störtar Gud denna världens stora, de som kallas härskare och som sitter på sina troner. Istället upphöjer han de ringa. Och då inte vilka ringa som helst utan de ringa som förtröstar på Herren och som hämtar kraften från honom.

Att i barnslig förtröstan tro att det är så gör det mesta annorlunda. Så stor skillnad att det bleve samhällsrevolution om tillräckligt många av hjärtat kunde sjunga som Maria. Vad skulle inte det innebära i de lågavlönades lönekuvert? Vad skulle inte det föra med sig på samhällsstruktur, på bostäder, ja på allt. Hur annorlunda skulle inte ryska revolutionen blivit om tillräckligt många Marior, oavsett om de var klädda i byxor eller kjolar, skulle ha stått på barrikaderna. De stora maktmissbrukarna skulle förvisso ha fallit även då, men Gud skulle samtidigt ha blivit ärad och med det skulle massavrättningar och förtryck kunnat undvikas.

Jesu tro var liv och handling, det har under den sista tiden stått allt mera klart för mig. Och Jesu handling var betingad av Guds ord och vice versa fick Ordet färg och innehåll av sin bärare. Jesus sade ingenting som inte var påverkad av de omständigheterna han just då stod i. Nu är vi inga ”Jesusar” och för den delen inte heller några Marior. Vi är vanliga Jesusefterföljare som dessutom idag upphöjer Jesu moder Maria. Vi får ha lämpliga bibelord i fickan alternativt bibelord ”in-memorerade” i våra hjärnor att ta till när omständigheterna kräver det. Den känslighet för Ordet som Jesus ägde har vi inte. Men vår situation är för den skull inte det sämsta. Med Marias lovsång inom oss skulle vi om vi var tillräckligt många kunnat skapa ett inomvärldsligt himmelrike. Åtminstone ger oss Marias lovsång anledning att tro det.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 12 17 Tron alltid längst fram)

Bibelstudium i Vivalla den 22 mars 2017

Sammanhanget: Kraftmätning på Karmel på 800-talet f Kr mellan Elia, Guds företrädare och baalsdyrkarna som höll på att ta över i Israel. Frågan var vems offer som var giltigt? För vem tände Gud elden på altaret? Enligt 1 Kunga-boken 18 blev resultat följande. Baalsprofeterna fick inte något svar från sin Gud, om eld på sitt altare, men Herren Gud kom Elia till mötes och tände elden på det altare som Elia hade byggt! .Berättelsen avslutas med följande bibelord:

Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Men Elia sade: ”Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!” När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där. 1 Kungaboken kap 18:39 f

      Guds ord skall föras vidare till nya generationer i ständigt nya tilltal. Så säger åtminstone vi som tillhör den lutherska kyrkogrenen. Frågan är bara hur vi skall förstå detta gudomliga tilltal. Särskilt när vi läser Gamla testamentet blir den frågan aktuell och då alldeles särskilt när vi ställs inför bibelord som ovanstående.

Grundregeln är att vi läser med ”Jesusglasögon”. Vi förstår bibelordet som vi tänker oss att Jesus skulle ha gjort det.

Med dessa våra glasögon påtagna blir den första versen i textordet uppbygglig. Israels Gud, Herren, är den sanne Guden, ropar folket. Översatt till oss är det Herren som är Gud, den Herre som står i förbindelse med vår Herre, Jesus Kristus. Detta desto hellre som Jesus i Ny testamentet regelbundet ges just namnet Herren.

Den Herre som verkar idag visar inte sin storhet genom att låta eld falla ner från himlen. Vår Herre gör storverk, men av annat slag. Varom inte blir kristen tro en tankefund, ett sätt att se, värdera och tro, men inget mera. Detta är nog bra, men det räcker inte. Jesus sade och det blev och så måste det fortfarande vara för att den kristna tron skall visa sin livskraft.

Frågan är bara på vilka områden tron skall visa sin påtagliga styrka. En sak är säker; det blir inga storverk med halvhjärtade kristna. Full överlåtelse är en förutsättning för trons liv. Men vad den överlåtelsen skall resultera i, det är frågan.

Ett står för mig klart. Det är att Guds väg idag inte är Elias. Denne gjorde som man tydligen gjorde på hans tid och fortfarande gör i Mellanöstern. Han utplånade sina motståndare genom att låta mörda dem.

Observera att detta står i bibeln. Brutaliteten i den bibliska världen är t o m påfallande. Det går inte att smita undan från detta.

Med mänskliga mått mätt håller mycket av innehållet i vår Heliga Skrift rent sakligt inte måttet. Det duger inte att med bibehållet samvetet bara läsa som det står och sen göra därefter. Det skulle i det här fallet leda till en katastrof. Vem vill kallas taliban? Vem vill döda på öppen gata?

Räddningen är Jesusglasögonen. Det betyder att den framkomliga vägen är att konsekvent förstå bibeln som Jesus gjorde det. T o m, som för en del av oss, förstå Guds vilja specifikt utifrån det sista skedet i Jesu liv, dagarna när Jesus dog och uppstod.

Från Jesu död hämtar vi, de korsmärkta kristna, livsuppgiften. Vårt liv är offer, offer för det gemensammas liv. Vårt liv är samtidigt uppståndelse, det betyder kraft och glädje. Utifrån korset ropar vi vårt; ”Herren är Gud”. Detta inte därför att vi förstått sanningen. Men vi har fått veta så mycket som vi behöver veta.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 10 17 Invandringens ABC)

Bibelstudium i Vivalla den 8 mars 2017

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. (Psaltaren 31 v 2-4)

Bibeln är en bok fylld med facit. Här ges svaren på livets frågor. Märkliga svar många gånger, överraskande för den som ger sig tid att lyssna och inte styr om allt efter eget huvud eller bara hör det hen vill höra.

Men nu och då ter sig bibeln på annat sätt och det alldeles särskilt i Psaltaren. I den bibelboken kommer enskilda fromma till tals. De (vi kallar dem psalmister) vittnar om Gud, sjunger Guds lov, talar till Gud, eller som här och det är det originella ber till Gud och bekänner sig till Gud när tillvaron hotar att rasa samman.

Det är alltså det sistnämnda som gäller här. I Psalm trettioett hotar tillvaron att rasa samman för psalmisten. Livskrisen är akut. I det här fallet är det yttre fiender som hotar. Men det yttre och det inre hör samman. Krisen har trängt ända in i själen.

”Duet” i psalmen är Israels Gud. Denne Gud har lett sitt folk genom ve och väl under tider som gått. Nu vädjar psalmisten om att Gud inte skall dra tillbaka denna sin hjälp och att hjälpen denna gång skall bli hans egen räddning. Du som under tider som gått gjort storverk, hjälp också mig, jag som är din trofaste tjänare. Så ungefär kan innehållet i psalmen sammanfattas. Och psalmistens förhoppning är att en dag stå där bevarad under Guds beskydd. Eller som det står i en av psalmens slutversar; ”Men du hörde hur jag bönföll dig, hur jag ropade till dig om hjälp” (Ps 31 v 23 b)

Men hur känns detta för oss sena tiders sekulariserade svenskar. Vi som gjort oss av med vår Gud eller där Gud placerats i ett rum för sig för privat tillbedjan. Naturligtvis försvårar detta avståndstagande även för oss som kallar oss kristna och som inte tänker som andra. Vem kan nämligen fullt ut värja sig för något som tränger sig på oss natt som dag, från alla kanter och oavbrutet. Det har gått så långt att till och med vår gudstro fått sina törnar. Framför allt förbleknar våra minnen av Gud för dagens berättelser och sanningar. Hur då nå fram till Gud när krisen drabbar oss? Hur kunna ropa till Gud som psalmisten i vår nöd?

Själv stärker jag mig genom att meditera över det ofrånkomliga duet i mitt liv, ett du som är mitt varas yttersta givare, ett du bortom mänsklig tillblivelse. Ett ofrånkomligt du utöver det du som mänsklig samhörighet innebär. Ett du som ytterst faller ut av att livet är en gåva, en gåva som förutsätter en givare.

Men framför allt tänker jag på Kristus. Kristus kunde ha varit författaren till denne psalm som nu är tillskriven kung David. När hans liv var hotat och han inte visste utgången, när hans nöd var som störst, är denna psalm hans bekännelse. Det råder inte minsta tvekan om det.

Och jag får koppla på och göra Kristi ord till mina. Denna påkoppling är mitt värn i en tid som glömt sin Gud. Före allt annat är jag nämligen en Jesuslärjunge.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 9 För undrets skull)

Bibelstudium i Vivalla den 1 mars 2017

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

     Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. (Paulus 2 brev till korinthierna v 14-16)

Med Jesus är det som med allt annat vi relaterar oss till. För vissa är han viktig, för andra är han något dimmigt på avstånd. Vissa uppfattar honom på ett sätt, andra på ett annat. Inställningen till Jesus kan t o m ändra sig under livets lopp.

Så var det för Paulus. Han ändrade sig. Tidigare bedömde han Jesus på människors vis, nu däremot på ett annat, vittnar han. Detta med dramatiska följder för honom. Han kom att se med nya ögon på det mesta när han ändrade sig.

Vad var det då han hade blivit klar över? Egentligen ett enda; att Jesus gjorde det för oss. Det betyder att han dog för oss och i stället för oss, dog som en av oss, dog för att vi skulle slippa dö. När denna insikt blev levande för honom ändrades både synfält och håg. Han blev den av Jesu apostlar som gjorde mer avtryck än någon av de övriga.

Vad säger då detta? Att kristen tro till sitt innersta väsen är en upptäckt med konsekvenser. Upptäckten lik en elektrisk stöt att Jesus gjorde det för oss. Att kristet liv inte är att göra utan att föra vidare. Att föra Jesu kärleksoffer vidare.

Kristen tro blir så sedd en respons som kan ta sig de mest skilda uttryck. Villkoret är bara att denna respons återspeglar något av det som är det avgörande, att han gjorde det för oss. Om inte handlar det inte om kristendoms utan om något annat. Åtminstone om man får tro Paulus.

 Själv är jag en kristen ledare, visserligen ingen av de större, men dock en av dem som fått uppdraget att föra den kristna församlingen åt rätt håll.

När jag läser dagens bibelord blir jag än en gång påmind om att det väsentliga för en kristen är responsen, responsen på Jesu offer.

Mot den bakgrunden måste jag lära mig att bli fördragsam. Jag måste f a öva mig i att tåla allahanda konstigheter. På den ena kanten i min kristna bekantskapskrets läser man nämligen bibeln som vore den i alla stycken en bokstavlig sanning. Och det blir fel, grovt fel både på det ena sättet och på det andra. På den andra är det som dyrkade man kyrkan med stort K. Mina vänner talar om påvar, biskopar och gudomliga ordningar som vore det eviga sanningar. Och jag bara ruskar på huvudet. Ändå måste jag fördra både dom på den ena kanten och dom på den andra, t o m se dem som mina kristna syskon.

Men det finns ett villkor, att mina kristna vänner, inklusive jag själv, förstår att själva kärnan i tron ligger i responsen på detta enda, att han gjorde det för oss. Detta enda är nämligen den kristna trons förvandlande kraft, den kraft som ger mig nya ögon.