Bibelstudium Vivalla den 31 juli 13 

27Neka ingen en skälig gåva när det står i din makt att hjälpa. 28Om du har något, svara då inte din broder: ”Kom tillbaka i morgon, då skall du få.” 29Anstifta inget ont mot din broder, som tror sig bo trygg i din närhet. 30Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont. 31Avundas inte våldsverkaren, slå inte in på de vägar han går. 32Herren avskyr den som är falsk, men de rättrådiga har hans vänskap. Ordspråksboken 3:27–32

Det här bibelstället påminner om att vi skall bete oss generöst och framför allt anständigt mot varandra. I botten ligger en moral som jag brukar kalla ”hygglighetsmoral”. I bibeln återfinner vi denna ”hygglighetsmoral” främst i just Ordspråksboken. För egen del går jag helst till Jesu Syraks bok, som tillhör de så kallade apokryferna, för att riktigt få gotta mig i denna patriarkalt färgade ”hygglighetsmoral”.

Naturligtvis gör inte denna min förkärlek för ”hygglighetsmoral” mig till kristen. ”Hygglighetsmoralen” är en allmänmänsklig företeelse. Jag blir inte ens mer kristen om jag till ”hygglighetsmoralen” lägger att jag också gillar allt annat i bibeln, vari också ingår den portion brutalitet som präglar så många bibeltexter. För mig är det inte kristendom att svälja allt som står i bibeln.

Jag gillar ”hygglighetsmoral” kombinerad med humanitet. Med humanitet menar jag att vara mot dödsstraff, mot brutal hantering av fienden, tycka illa om tvärsäkra fördömanden, däremot gilla alla försök att sätta sig in i och förstå hur man på motståndarsidan tänker. Denna hållning förbinder jag med rörelser som växte fram under 1800–talet och som fortfarande dominerar idealbildningen i de flesta demokratiska statsbildningarna i väst. Flaggskeppet är för mig personligen Röda korset, grundat 1863 på Henri Dunants initiativ . Röda korsets tillkomst får i min föreställningsvärld stå för en allmän humanisering av samhället i ovan anförd riktning. Men inte är jag kristen därför att jag gillar Henri Dunant.

Apropå detta med en inneboende föreställningsvärld. Det lär vara omöjligt att reda sig utan en sådan. Dessutom svårt att leva väl om inte denna föreställningsvärld befruktar mitt sätt att förhålla mig till ting och människor. Det är också i min inneboende föreställningsvärld min kristendom kommer in. Trots allt är det inte ”hygglighetsmoralen” som dominerar mitt inre och får mig till kristen, inte heller den av mig så högt skattade ”humaniteten”.  Kristendom är för mig Kristus. Och Kristus är i min föreställningsvärld känsla av liv, dramatiskt liv. Detta liv slår mellan yttersta nöd och största lycka, mellan självutgivande och mottagande, mellan skuld och förlåtelse, mellan Gud och djävul, mellan död och liv. Allt förbundet med Kristi livsväg, levandegjord i mitt inre.

För mig är kristendom föreställningen, eller känslan, att befinna mig nära Kristus. Denna känsla påverkar allt i mitt liv, även mina bibelstudier. Allt läser jag med Kristus för ögonen.

Bibelstudium Vivalla den 24 juli 13

31Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. 32Jag löper den väg dina bud visar, ty du har vidgat min insikt. Psaltaren 119: 31 f

Fortfarande kan man få höra ”moralens väktare”  utgjuta sig i den här stilen: Allt flyter. Det finns inga fast värden längre. Allt förfaller. Från motsatt håll är tongångarna de rakt motsatta: Nu är inte då. Anpassning är ett måste. Detta även i moralfrågor.

”Moralens väktare” åberopar sig gärna på gamla kristna grundvärden. ”Anpassningsförespråkarna” ser i det kristna något förlegat som man visserligen i frihetens namn skall respektera men hålla sig på armlängds avstånd från.

Vartåt lutar du? Är du en ”moralens väktare” eller står du på motsatta sidan? Jag tänker inte försöka locka dig åt vare sig det ena eller andra hållet, bara komma med ett fördjupande förtydligande. Vad jag har något att säga om är lagar och lagbud i Gamla testamentet (GT). Psaltarversarna ovan illustrerar väl vad jag vill ha sagt.

Naturligtvis finns det lagar och bud i GT som tycks stå på egna ben och sakna rationell motivering. Ceremoniallagarna är väl det tydligaste exemplet. Såna lagar, dvs lagar som inte tycks tjäna något etiskt motiverat syfte, har vi upplysta västerlänningar svårt med. Dem kan man ha eller mista. Och vi befinner oss här i gott sällskap. Exempelvis tar aposteln Paulus lätt på frågan om förbjuden mat. (Se 1 Korinthierbrevet kapitel 8). Nu är förstås de bibliska bestämmelserna föga aktuella i det sekulariserade Sverige. I invandringens Sverige förargar vi oss mer över godtyckligheten i muslimernas regelverk.

Nu är emellertid inte godtycklighet det för den gammaltestamentliga lagen kännetecknande utan ömsesidigheten. Tio Guds bud i 2 Moseboken 20 är för mig ett uppenbart exempel på denna ömsesidighet. Saken är den att Gud upprättat ett förbund med sitt folk, där Gud å sin sida lovat att omsluta sitt folk med omtanke och förlåtande kärlek, å andra sidan förutsätter förbundsfolkets solidaritet. Tio Guds bud skall ses som yttringar av denna solidaritet. Detta genom att folket lovar Gud trohet genom att inte ha några andra Gudar än han, inte missbruka hans namn osv.

Denna ömsesidighet är alldeles uppenbar i dagens bibelversar: 31Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. 32Jag löper den väg dina bud visar,ty du har vidgat min insikt. Psaltaren 119: 31 f

Å ena sidan håller psalmisten Guds lagbud, å den andra förutsätter han att Gud inte sviker honom. Å ena sidan ser han vilka konsekvenser Guds bud har och rättar sig därefter, å den andra inser han att det är Gud han har att tacka för vidgad insikt.

Som jag ser det är psalmistens hållning förebildlig. Den leder till trohet mot lagar och bestämmelser, men inte till blind laglydnad. Lagen har nämligen två sidor och vilar på denna ömsesidighet. Frågan är vilken ömsesidighet svensk lag vilar på?

Bibelstudium Vivalla den 17 juli 13

16Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Psaltaren 89 vers 16

Så fort en människa drar blickarna till sig mer än andra blir jag fundersam. Människor som väcker allmän beundran har jag direkt svårt för. När journalister talar högt om demokratins välsignelse, samtidigt som de låter de ”tunga” namnen dominera meningsutbytet, blir jag fientligt inställd.

Religiösa sammanhang skiljer sig inte från profana. Vissa tillåts tala, andra får tiga. Vissa får ljuset på sig, andra inte.

I den citerade psalmversen talas om det folk som fått ljuset på sig. Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Observera det är Gud som gett folket ljus, inte beundrarna. Och det ljus folket sprider är inte eget ljus utan Guds ansiktes ljus.

Själv tänker jag att folk är olika. En del bara suger i sig av det ljus som riktas mot dem och ger inget tillbaka. Andra låter ljuset liksom studsa och gå vidare. Jag föreställer mig att det var så med folket som vandrade i Guds ansiktes ljus. De lät ljuset studsa i den meningen att de gav Gud äran, inte sig själva.

Tydligen behöver jag korrigera mig. Det duger inte att automatiskt vara misstänksam mot innefolket. Frågan är vad de gör av det ljus de får. De som prestigelöst låter ljuset gå vidare har jag ingen rätt att se snett på. Gör jag det säger det mer om mig själv än om dem.

Detta med anledning av en vers i en psaltarpsalm. Slå gärna upp psalmen och studera den i sin helhet. Vid läsningen kommer ni att märka att folkets lycka långtifrån är självklar. Gud handlar nämligen inte som psalmförfattaren, esrachiten Etan, hade förväntat. Herren som är himmelens och jordens skapare och uppehållare, han som är nådig och trofast, håller inte förbundet som han lovat. Men det hindrar inte psalmistens hyllning. Dessutom äger psalmen intresse på grund av den alternativa skapelseberättelse som man kan rekonstruera utifrån läsning av framför allt versarna 10–13.

Bibelstudium Vivalla den 10 juli 13

24Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 25Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. 26Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?. (Evangelium enligt Matteus kapitel 16, versarna 24 ff)

Det här är hårdsmälta ord, minst sagt. Förneka sitt liv, kan det leda till annat än katastrof? Jo! Åtminstone anser Jesus det, den Jesus vi lär känna i bibelns evangelier.

För att förstå hur, behöver vi veta att Jesus rättar sina sanningar efter dem som lyssnar. Inte så att han bara säger det som passar. Han talar så att de som lyssnar har möjlighet att ta emot.

Vilka är det då som skall förneka sitt liv? Det är hans allra närmaste, i det här fallet de tolv lärjungarna.

Dessa skall förneka sina tidigare liv för att leva utifrån nya förutsättningar. De skall med Jesu ord ta sitt kors på sig och följa honom. Och att i Jesu mening ta sitt kors på sig, innebär att offra det egna för att ge det åt andra.

Kors och välsignelse hör ihop. Korset är menat att leda till välsignelse. Om det inte gör det, handlar korset inte om Jesu kors utan om kors av annat slag.

”Att förneka sitt liv” kan först den som är uppfylld av något gott. Först den som äger kan nämligen ge. Att ta från den som inget har kallas att utnyttja, att leva på andras bekostnad.

Fanatiska kristna har inte insett detta. De tror att Jesu befallning gäller alla, alltid. Deras kristendom leder både till självplågeri och till att omgivningen plågas.

Som jag ser det kan Jesu hållning sammanfattas i följande formulering: Av sina lärjungar krävde Jesus, åt andra gav han för att i slutändan också kräva.

Å ena sidan måste korset framstå som en symbol för avstående, å den andra för givande. I realiteten avstå för att ge i en ständigt pulserande rörelse, där givarna växelvis blir mottagare och mottagarna givare i fruktbärande omväxling. Till denna rörelse hör att i kärlek till Kristus, ”förneka sig själv”.

Kännetecken på en kristen församling är, eller bör vara, just denna pulserande rörelse.

Bibelstudium Vivalla den 3 juli 13

13När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” 14De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – 15”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” 16Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” 17Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Evangelium enligt Matteus kapitel 16:13–17

Dilemmat är oundvikligt . Å ena sidan är vi fria, å den andra går vi i ledband. Vi är fria att tycka och tänka fritt, samtidigt som vi inte kan frigöra oss från vad andra tycker.

Så uppenbart är detta problem att det är rakt märkvärdigt att majoriteten medborgare i vårt upplysta land oreserverat förutsätter viljans frihet.

Att dilemmat återkommer i trons värld är inte förvånande. Gränsdragningen mellan de två världarna är ofta konstruerad. I dagens text demonstreras friheten av att människor tycker än si än så om Jesus. Ingen tvingar dem till vare sig det ena eller andra ställningstagandet. Människans ofrihet tydliggöres  i orden: Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Bekännelsen till Jesus som Messias och Guds son förutsätts vara given av ingen mindre än Gud Fader själv.

Det lönar sig inte att försöka få det ena att gå ihop med det andra. För egen del har jag valt att förutsätta två verkligheter. Å ena sidan tänker jag mig att jag är fri och kan ta ställning efter eget gottfinnande, å den andra inser jag att jag inte rår över mig själv. Allt jag tänker och gör är påverkat av andra.

Religiösa eller profana sammanhang gör ingen skillnad. I såväl den ena verkligheten som den andra känner jag mig fri att våga tro som jag själv vill, samtidigt som jag är medveten om att jag går vägar som jag själv vare sig förutsett eller banat.

Naturligtvis skall en människa leva så motsägelsefritt som det är möjligt. Samtidigt kan försöken att få det hela att gå ihop leda till tankekonstruktioner som står fabulerandet nära. I religiösa sammanhang kan det bli rena katastrofen när allt skall pressas in i en enda motsägelsefri verklighet.

För mig har det i religiösa sammanhang hjälpt när jag insett att tron visserligen är en gåva men att denna gåva inte utesluter egen aktivitet. Jag tar med andra ord vara på det jag kommit till tro på. Om du så vill prövar jag min tro och låter den komma till tals i livets mångahanda.

Orden Tro och ta vara på har blivit till en formel som ständigt aktiverar mitt inre. Min tro på Jesus prövar jag i dagliga funderingar över hans ord och hans livsöde. Och jag brottas ständigt med konsekvenserna av mitt ja till honom.