Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2022

Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta att ni har evigt liv. ¹⁴Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. ¹⁵Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om. (1 Joh 5:13 f)

Johannesbrevets författare, vem han nu var, hade sitt att kämpa med. Han skulle hålla samman kristna som hotades av splittring och inte vilken splittring som helst. Själva centrum var hotat, Jesustron. Ur denna kamp springer maningar fram som i sin tur blottar den tro som författaren är förankrad i.

Mycket i detta kan vi sentida kristna ta till oss. I detta textavsnitt alldeles särskilt två ting, dels dennes syn på evigt liv, dels hans syn på bönen. Det betyder inte att vi skall låta författarens problematik bli vår så att strikt efterföljelse av hans ord blir det rätta, allt annat uttryck för ogudaktighet. Det är författarens intentioner vi är ute efter. Det är i dessa värdet för oss ligger.

Evigt liv är det ena. Enligt författaren till Johannesbrevet är detta eviga liv något som den kristne äger i sin egenskap av kristen. Detta eviga liv är för denne inte enbart något som hör framtiden till utan också nuet. Överfört på vår verklighet står detta eviga liv för det absoluta i våra liv, vårt  fäste i det eviga som är Gud. Förbindelsen med denne Gud är i sin tur, som  författaren av Johannesbrevet uttrycker det, förankrad i tron på ”Guds sons namn”. För oss nutida kristna betyder det att vi satt vår tilltro till Jesus och det Jesus sade, gjorde och stod för. Men inte bara så. Ofelbart leder oss vår Jesustro till korset. Vid korset öppnas himlen för oss kristna. När vi lever i  och av korsets försoning är evigheten öppen för oss.

Därefter till det andra, bönen, bön efter Guds vilja. Bön efter Guds vilja är kopplad till det eviga liv som den kristne i sin tro på Jesus äger. Med den tron levande inom mig, d v s i förlitan på korsets försoning blir bönhörelsen förvandlad från underverk till självklarhet. Bön och bönhörelse blir två delar av samma sak. Så enligt Johannesbrevets författare.

Men sedan kommer den kalla verkligheten. För Johannesbrevets författare i form av dennes strid för den kristna trons överlevnad i en tid av andlig splittring, en splittring ända in i de kristnas hjärterot. Jesustron hade blivit ifrågasatt av delar av församlingen. Och bland de kvarvarande var tron  långt ifrån alltid lika helhjärtad som Johannesbrevets författare räknat med. Så det blev si och så med den utlovade bönhörelsen. Det kan man förstå om man begrundat  1 Johannesbrevet i  sin helhet.

Och för oss här och nu blir det ofta inte annorlunda. Den tro som vi kristna målar upp stöter på verklighetens villkor och blir  då inte bara ifrågasatt utan även tilltufsad och förvirrad. Det blev ju  aldrig som vi tänkt oss det. Ständigt tvingas vi tänka om och söka nya vägar för att komma rätt.

Vad som än då än händer får  bara  det inte ske att jag släpper taget om korset. Har nämligen detta skett  kan tron dra i väg åt vilket håll som helst och tron något vi kan ha eller mista.

Bibelstudium i  Vivalla den 18 maj 2022

5 Jag skall bota dem från deras trolöshet,

jag skall älska dem av hjärtat,

min vrede har vänt sig från dem.

6 Jag skall bli som dagg för Israel,

och han skall blomstra som en lilja,

slå rot som en poppel

7 och skjuta nya skott.

Hans prakt skall vara som

olivträdets, hans doft som Libanons.

8 De skall åter få bo i hans skugga,

de skall frodas som en trädgård

och blomstra som en vinstock… (Hosea 14:5-9)

Hosea var profet i Israel på 700-talet före Kristus när landet hotades av stormakten Assyrien. Hotet blev snart verklighet och landet ockuperat.

Mitt i detta katastrofala slungar profeten ut sina varningar, sina förbannelser och sina maningar till omvändelse. Sen avslutas hans tal med ovanstående lyckoprofetia. Det är som vore det en annan man som talade. Allt är vänt i sin motsats.

Men så är inte fallet. Till det för den bibliska trostraditionen typiska hör tanken på hoppet som inte låter sig utsläckas. På något sätt spirar bakom allt, om än undanskymt, ett hopp. Detta hopp är klätt i tidens föreställningsdräkt och tecknas utifrån tidens bilder av den ideala verkligheten. I texten ovan är lyckotillståndet klädd i naturens klädedräkt på ett sätt som många av oss känner oss hemma med. Jag skulle inte bli förvånad om textavsnitttet ovan någon gång dyker upp i dagens dikt i samband med tolvslaget i radions P 1.

Mitt i förmaningar, varningar och förbannelser dyker alltså hoppet i slutändan upp hos profeten Hosea. Frågan är om detta hopp någonsin kunde förverkligas på det sätt som texten förespeglar. Om det vet vi inget. Vi vet bara att Assyriens belägringar av Israel inte varade för evigt, men också att på den assyriska belägringen en ny följde några hundra år senare i och med den babyloniska fångenskapen. Och till den babyloniska fångenskapen hörde nya löftesord, nu genom profeten Jesaja i dennes förkunnelse om Herrens lidande tjänare. Slutligen, åtminstone utifrån ett kristet perspektiv, följde Jesus uppträdane med nya doms- och löftesord som fullbordades i och med  korsdramat. Och i och med detta följer frågan om hur det var med de doms- och löftesord som Jesus förmedlade. Har dessa förverkligats?

Vem är väl jag att kunna svara på dessa frågor. Ett vet jag dock och det är att hoppet är ett bärande element i den trostradition som fick sin höjdpunkt i och med Jesu framträdande. Det är ett förunderligt hopp. Detta hopp tycks vara särskilt livaktigt i svåra situationer och i svåra avgöranden. Det är ett hopp som inte blundar för verkligheten, men aldrig låter sig nöja med denna verklighet. Den som hoppas  tror på något bortom det som sker, bortom t o m den slutliga katastrofen. Det är som levde det nya, det fullkomliga, det himmelska, redan här, visserligen dolt, men ändå fullt tydligt.

Slutligen, och det vet jag bestämt, drömmar lik den som Hosea ovan förvandlade till skön poesi, är nödvändiga. Att drömma är för en människa ett måste, det är en del av hennes existens. Att drömma, fantisera, hoppas och sedan inte vara rädd för att låta dessa drömmar konfronteras av verkligheten för att sedan låta sig omvandlas till något nytt i denna konfrontation, är en förutsättning för livet.

Jag vet inte om någonsin Hosea förstod detta. Dock tror jag mig veta att denne genom sina ord var indragen i denna verklighet där dröm och verklighet möts och liv skapas.

Bibelstudium i Vivalla den 11 maj 2022

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. ¹⁷Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. ¹⁸Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:16-18

Paulus tampas med korinthierna. Det märker man, inte minst när man läser dennes andra brev till denna församling. För att nå fram tvingas han släppa alla standardfraser och lyfta fram hur han innerst inne ser och tänker. Så alldeles tydligt i texten ovan. Detta kommer oss sentida kristna till nytta. Vi får hjälp till djupare insikt i den kristna tron.

Här blir det tydligt att Paulus och för den delen inte enbart Paulus, utan alla kristna, lever på en vision inte på konstaterbara fakta. Det var inte de synliga som drev honom utan det osynliga, med Paulus sätt att uttrycka det.

Och detta osynliga var Kristus, en Kristus som Paulus aldrig upplevt i verkligheten. Det var den uppståndne Kristus Paulus mött, inte den jordiske. Och i mötet med den uppståndne Kristus, visionens Kristus, ett förnyat sätt att betrakta verkligheten och med det också ett förnyat sätt att leva verkligheten. Uppfylld av denne den uppståndne blickade Paulus in i en verklighet som han upplevde som evig och därmed också som den sanna verkligheten.

Jag tvingas här mitt i min utläggning komma med en parentes. Hur många gånger möter jag inte invändningen, ni kristna tror, ni vet inte. Som om detta skulle skilja oss från andra. Tron, visionen är en nödvändigt tändvätska för allt som görs och tänks. Det är inte om man har visioner som skiljer människor från varandra utan vilka visioner man har.

Denna sanna verklighet var för Paulus minst av allt något han ville sitta och meditera över tillsammans med människor som upplevt verkligheten som han. Tvärtom det han sett skulle sätta spår i sättet att leva redan här och nu.

Detta stötte på patrull bland de judiska minoriteter som levde kringspridda i det som numera heter Israel, Palestina, Turkiet, Grekland och Italien, d v s i den då kända världen, men också i de kristna församlingar som började växa fram. Inte undra på att Paulus fick lida när han envist höll fast vid sin vision.

Visionens Kristus var och är nämligen kontroversiell. Den uppståndne begärde och begär att få uppfylla vårt inre och förnya vårt sätt att leva. Paulus talar här om att leva i en tro som formar våra liv inifrån och förnyar oss. Tro inte att sånt får ske påtalt och utan följder. Men där i motsägelse och utsatt för allvarliga påhopp erfor han också en obeskrivlig salighet, dessutom (2 Kor  4:12) att hans lidande ledde till att den församling han för tillfället levde i under sina missionsresor blev välsignad av detta hans lidande. 

Men något av detsamma kan också vi nutida kristna få erfara i våra kristna gemenskaper där vi är inställda på att  forma verkligheten utifrån den visionens Kristus, som vi tror på. Det kostar nämligen på att bygga församlingar  på denna visions grund.  Det går åt mycket av en kärlek som långtifrån är gratis. Men det är samtidigt en fröjd att se vilsna människor som i församlingen funnit glädje och gemenskap och förhoppningsvis nya visioner för sina liv.

Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 2022

Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat.

Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna. (Hesekiel 34:23 ff)

Det är inte lätt med Gamla testamentet för oss nutida kristna. Men vi kommer inte undan. Denna heliga skrift var ju ändå Jesu bibel. Lösningen blir att vi blundar för det svåra, ibland outhärdliga i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och tar vara på det Jesus anknöt till. Alternativt tar vi upp motiv som vi kan koppla till Jesus. Så är det med texten ovan. Den herde Hesekiel talar om kopplar vi till Jesus. Ytterst är det han som är verkligheten bakom Hesekiels profetia.

Om Hesekiel kan man övergripande säga att kapitlen 1-24 är svåra att ta till sig för oss sentida kristna, 25-33 omöjliga att härda ut eftersom de är domsord mot de fientliga grannfolken, medan däremot kapitlen 34-48 går att koppla till Jesus och gudsrikets seger.

Herden av Davids stam som Hesekiel profeterar om är en herde om förenar det splittrade, sönderslagna och till Babylon fördrivna folket och helar det. Helar det genom att ena det under en tanke och en vilja i en gemensam hänförelse över  att tillhöra Guds utvalda. 

Hur går detta med en herde att förena  med oss demokratiska kristna som vant oss vid att räkna röster för att utröna vad som är rätt respektive fel? Auktoritära ledare värjer vi oss dessutom mot. Det är de som tycker och tänker som majoriteten vi väljer till våra andliga ledare. Till det kommer att det är tidsandan som bestämmer vad vi skall tycka.

Det är alltså på tidsandan det beror, det är denna dags faktum. Tidsandan är den springande punkten, det faktum som skall föra oss kristna samman till ett enda folk, förenade i tanke och handling. 

Se för den skull inte tidsandan som en fristående storhet. Betrakta i stället tidsandan i kristen mening som en möjlighet, i själva verket det medel vår herde, den uppståndne Jesus Kristus använder för att föra oss samman till ett enat folk på väg mot ett och samma mål.

Vi får däremot inte stirra oss blinda i vördnad för våra andliga ledare. De är utbytbara, måste vara utbytbara mot nya som bättre än de förra för oss mot målet.

Den rätta tidsandan, vår rätte herdes egen anda i den verklighet som är vår, är ingenting som vi som kristna äger. Den är eller borde vara något som vi alltid sträcker oss mot. 

Men målet får vi aldrig glömma, att vi förenade under vår herde Jesus Kristus skall finna det denne en gång själv fann.   

Vad var det då han fann som kan förena oss alla? Fortfarande i denna ofullkomliga värld  svarar vi kristna olika på den frågan. Vi är ju ännu inte framme vid vår längtans mål utan famlar oss fram.

 Men för mig personligen står det förunderligt klart att den tidsanda som en gång skall bli vår gemensamma egendom, handlar om försoning. Vi har en herde och vi är hans får. Och det herden söker är försoning, men inte en försoning där fåret offras utan herden. Detta är för mig den den kristna trons innersta hemlighet.