(Se även nytt inlägg ”Mina glasögon” 90 Förutbestämd att aldrig nöja mig)

Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2015

24Han (Gud) bröt i förtid min kraft, han förkortade mina dagar. 25Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, du vars år varar från släkte till släkte. 26En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. 27De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. 28Men du är densamme, dina år har inget slut. 29Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102 v 24-29)

Bara så du vet det; texten ovan står i bibeln. Den förmedlar inte sånt som idag predikas. Inte det som tagit omvägen om Kristus och blivit till evangelium. Däremot tro som var levande i gammaltestamentlig tid. Här finns ingen djävul som förleder människor och bryter ner dem. Här är det Gud som bryter ner och förkortar våra dagar. Psalmisten ser inte framför sig en jord som skall förgås och en evig himmel. Både himmel och jord skall en gång förgås. De skall bytas ut som vore den en klädnad, klagar psalmisten. Allt lägger psalmisten under förgängelsen, himmel, jord och människor. Allt är förgängligt utom Gud som är av evighet.

Tillåt mig att ta dessa ord till mig. Låt mig tro som det står; att Gud har makten, att det ytterst är Gud som förkortar våra dagar eller förlänger dem, att Gud har allt i sin hand. Vi kan vanvårda våra kroppar eller vårda dem. Det ger oss ett antal år åt ena eller andra hållet. Men livsgnistan är inte vår. Den är Guds.

Tillåt mig också tro att jorden är så jordisk som den synes och himlen också för den delen. Allt är materia, skapat av Gud och underlagt hans skaparvilja. Våra ingrepp i naturen gör visserligen skillnad, vi kan föröda genom CO 2 utsläpp, bomba sönder den med atombomber, föröda den med gifter. Men det stora greppet över himmel och jord har vi trots allt inte. Det har däremot Gud.

Och förnekaren håller med, bara så att Gud för honom/henne blivit evolutionen, den obönhörligt verkande evolutionen som dödar och gör levande, svaga låter evolutionen dö, starka låter den leva.

Men ett skiljer mig från förnekaren. Det är bönen och hoppet. Ingen kan ta ifrån mig att med psalmisten vända mig till Gud och säga: Min Gud ryck inte bort mig i livets mitt. Och ingen kan hindra mig från att hoppas att Guds tjänares barn skall bo här och deras barn leva i trygghet hos dig.

För mig lägger den gammaltestamentliga fromheten grunden, fotad som den är i en absolut tro på Guds makt liksom i vetskapen om alltings förgänglighet. Jag behöver inte göra mig till för att dela den tron med de gammaltestamtliga fromma. Jag behöver heller inte per automatik ta avstånd från nutidens evolutionstroende människa. Det enda jag vänder mig emot är att de kallar sig ateister. För det är de inte.

Men grunden är inte allt. Därtill kommer bönen och hoppet men nu inte först och främst med psaltarpsalmens ord. Jag hoppas på Jesus. Han är för mig både bön och hopp.

För mig är alltså kristen tro bön och hopp och det på den gammaltestamentliga fromhetens grund.

Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 89 Säg mig med vem du vill umgås.

Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2015

Herre, du rannsakar mig och känner mig. 2Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. 3Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. 4Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. 5Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. … 7Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? 8Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. 9Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, 10skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. (Från Psaltaren 139)

Jag kallar dem kärnord. Det är ord i bibeln som är grundläggande. Det duger inte att rucka på dem. De berörs inte som andra bibelord av situation, debattläge eller av kunskapsläge i samtiden. De står fast vad som än händer. Ruckar man på dem faller allt samman.

Psaltaren 139 som beskriver Guds storhet är ett sådant kärnord. Visserligen är Psalmens budskap ensidigt. Det är enbart Guds kännedom om och hans makt över oss som beskrivs av psalmisten. Inte allt annat som Gud behärskar och i slutändan också har kontrollen över.

Guds kännedom om och hans makt över oss är total. Att acceptera detta är den kristna gudstrons förutsättning. Gör vi inte det har vi övergett den tro som var Jesu egen. Guds suveränitet var själva förutsättningen för allt Jesus sade och gjorde. ”Kapar” vi bort något av den suveräniteten blir Gud inte längre Gud, utan en som trots allt befinner sig på ett mänskligt plan.

Men ”kapar” gör vi, ”kapar” och lägger till så att vi kan handskas med Gud som vore han en människa. I dagens upplysta samhälle ”kapar” vi vanligtvis bort allt som andas om att Gud kan döma. Vem av oss upplysta svenskar orkar ta till sig orden i Lukas 12:5 Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta.

Men har vi inte rätt att reagera när någon ens antyder helvetets existens?

Så här tänker jag. Felet är inte att vi reagerar, inte heller att vi ryser över att tänka på helvetet. Men det är inte vi som skall ifrågasätta Guds makt, inte vi som skall avskaffa helvetet. Den ende med den rätten är Gud själv. Därför befaller jag inte Gud, jag ber till honom. Det är nämligen inte jag som har makten utan Gud.

Hur svarar då Gud? För mig är Kristus svaret. Jesu liv och gärning har blivit min tolkningsnyckel till Gud. Kristi sätt att möta människor är för mig en fingervisning om Guds domar. Längre än så kommer jag inte och vill inte komma. Det vore att fingra på Guds suveränitet.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”. 88 Tillrättalagda gudsord)

Bibelstudium i Vivalla den 11 november 2015

Och så, bröder, be för oss att Herrens ord vinner spridning och anseende, så som har skett hos er, och att vi förskonas från brottsliga och onda människor – alla har ju inte tron. Men Herren är trofast, han skall styrka er och skydda er för det onda. 2 Thessalonikerbrevet kap 3 v 1-3

Texterna i mina bibelstudier brukar jag hämta från bibelord från föregående söndags texter. Jag riktar i regel in mig på ord som är svårtillgängliga. Så också idag. Just 2 Thessalonikerbrevet, ett brev som tillskrivs aposteln Paulus, är det lätt att snubbla på. Här ett allmänt råd. När du läser 2 Thessalonikerbrevet, jämför då med det första, och låt det första tyda det andra, inte tvärtom.

Här är det först bönen om att Guds ord skall få anseende som jag hakat upp mig på. Anseende till vad nytta, frågar jag mig. Vill jag att folk skall stämma in i Guds ord därför att ordet säger vad de själva tycker? Långt därifrån. Jesus segrade just när hans anseende var nere i noll. Anseende skall Ordet ha genom sin inneboende kraft. Ordets funktion är i långa stycken att korrigera allmän mening, inklusive min egen mening. Att vara kristen är för mig att ständigt vara beredd att låta sig korrigeras av just Ordet.

Därefter bönen om att förskonas från brottsliga och onda människor som inte har tron. Nog är det sant att det som kännetecknar onda människor är att de inte har tron. Tro har de däremot. Det går inte att leva utan att inom sig vara uppfylld av trosföreställningar. Trosföreställningar är drivkraften till det mesta. Problemet uppstår när trosföreställningarna krockar med verkligheten eller när någon tror på sånt som gynnar honom eller henne själv, men skadar andra. Tron i textens mening däremot härrör från Kristus. Det som kännetecknar troende människor enligt Andra Thessalonikerbrevet är tro på Jesus och på hans frälsningsverk. Texten som föregår den jag just nu utlägger, handlar just om detta. Där förkunnas att vi är kallade att vinna Kristi härlighet. Den som tror på Kristi härlighet känner ingen som helst lust att göra vare sig något brottsligt eller ont.

Trots detta måste vi idag se upp med textens formulering. Den lockar oss att tro att vi som kristna automatiskt har en tro som skiljer oss från andra, där vi är de goda och de andra onda. ”Vi–dom” tänkandet är förvisso nödvändigt. Hur skulle det se ut om alla kristna verkade var för sig? Vi bleve alldeles kraftlösa. Tillsammans kan vi däremot göra storverk. Men ”vi–dom” tänkandet kan också leda till självtillräcklighet. Tron måste därför även i kristna sammanhang prövas. Inte minst den egna tron behöver ständig korrigering. För att få hjälp med denna, som Martin Luther kallar den dagliga omvändelsen, rekommenderar jag inte i första hand läsning av 2 Thessalonikerbrevet. Envisas du trots det att födjupa dig i 2 Thessalonikerbrevet, läs då parallellt det första. Eller när du behöver fördjupa din tro, läs Paulus brev till romarna i sin helhet. Mitt allra bästa råd är förstås att fördjupa sig i evangeliernas Jesus.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 87 Samverkan på ont – exemplet kriget i Syrien)

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2015

 Så säger Herren: Jag bönhör dig när nådens tid är inne, jag hjälper dig på rädd-ningens dag. Jag skyddar dig, och genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk. Landet skall bli upprättat och de övergivna jordlotterna utskiftas. Till de fångna säger jag: ”Gå ut!” och till dem som sitter i mörkret: ”Kom fram!” De skall finna bete längs vägarna, alla kala höjder skall bli betesmark. De skall inte hungra eller törsta, ökenvind och sol skall inte bränna dem. Han som förbarmar sig över dem skall leda dem och föra dem till flödande källor. (Profeten Jesaja kap 49:8-10)

Ovan en av den kristna kyrkan återanvänd profetia från 500-talet före Kristus. Den ingår i löftesord till Israel som står inför sin befrielse från den babyloniska fångenskapen. (Se bibel 2000 not till kap 40:1)

Jag vill tro att den Herre som talar i profetian är Jesu Gud och Fader och att den upprättelse som här utlovas har sin fortsättning och sin fullkomning i den gudomliga upprättelse som följer i Jesu spår. Inte så att jag tror på en bokstavlig uppfyllelse av profetians ord, den skedde redan på 500-talet före Kristus. Däremot tror jag att att det som skedde då har en fortsättning i ständigt nya uppfyllelser.

Jag och med mig den kristna kyrkan menar alltså att den Herre som ovan talar är Jesu Kristi Gud och Fader och den som Gud tilltalar ytterst är Jesus. Det är Jesus som är textens du, det är Jesus som får uppdraget att upprätta sitt folk.

Tro det eller ej, jag går så långt att jag kanaliserar allt som Gud har att säga i Gamla testamentet genom Jesus. Hela bibeln läser jag med Jesusglasögon.

Det händer också att jag inte gör så stor skillnad mellan den ene och den andre, mellan Gud och Jesus. Här är jag i gott sällskap. Ibland när det står Herren i Lukasevangeliet blir man inte klok på om det är Jesus eller Gud som det handlar om. På samma sätt när jag ber; jag ber till Gud men Gud kunde lika gärna vara Jesus. Slutklämmen på texten ovan där Gud lovar folket att det skall slippa hungra eller törsta, kan för mig lika väl vara Jesusord som Gudsord.

Ja ändå längre går jag. Är bara budskapet det rätta kan vem som helst förmedla budskap från Gud. För mig kan alltså Guds ord stå i Dagens Nyheter, halten avgör och sammanhanget, inte avsändaren.

Till dessa vem som helst räknar jag också mig själv. När jag i min aftonbön innesluter de mina i böneord som är inspirerade av löftesorden i texten ovan, finns det kraft i mina ord. Inte därför att jag själv har kraft utan på grund det sammanhang som min bön står i.

Man kan tycka att det jag här förfäktat är godtycke. Man kan med övertygande skäl nöja sig med att läsa texten som den står där. Dessutom fundera över om inte den Herrens tjänare som här tilltalas möjligtvis är någon karismatisk samtida, eller som fortfarande judiska trosbekännare gör, tolka Herrens tjänare på Israel som folk. Ändå går jag en annan väg. Jag följer som jag här övertydligt visat den kristna tolkningstraditionen. För mig är den tolkningstraditionen välsignad, inte genom inneboende beviskraft, utan genom det andliga liv som den föder.