(Se även ”Med mina glasögon 5”, 31 20 Viva vox som tros- och traditionsförmedlare.)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juli 2020

Herrens härlighet fyller boningen

Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp – inte förrän det höjde sig. Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring. (2 Mos kap 40 v 34-38)

Då som nu, visst gäller och annat är passerat. Tiden står aldrig stilla och växlingarna sker med tidens och livets rörelser.

Sällan har jag läst något så definitivt passerat som sista kapitlet i 2 Moseboken. Kapitlet är mängt med detaljer om uppenbarelsetältet. Uppenbarelsetältet var templets föregångare under ökenvandringen om ni inte visste det förut. Men samtidigt, som ett tillägg till talet om förbundsarken med de heliga lagtavlorna som de heligaste föremålen i uppenbarelsetältet, avslutas kapitlet med ett tillägg. Det beskriver hur Herrens härlighet fyller den heliga boningen, en härlighet som i moln och ljusfenomen styr israeliterna på deras vandring genom öknen. Jag utgår från att detta tal om Herrens härlighet som uppfyllde förbundstältet är en repris  på berättelsen om molnpelaren och eldpelaren som återberättas tidigare i Andra Moseboken ( 2 Mos 13:17-22)

Om den detaljerade beskrivningen om uppenbarelsetältet är passerad är förvisso den andra delen om Herrens härlighet av bestående värde. Det må vara att historiciteten i berättelsen kan betvivlas. Molnet och eldstoden är sannare som helig berättelsetradition än som bokstavlig sanning. Men mer än annat är att beakta att det som är denna berättelsetraditions själva mening är en absolut sanning som tidens växlingar inte förmår rucka.  Den sanningen lyder; bakom ett  Israel som följer Guds vilja står den Helige som vägledare och yttersta garant.

Min frälsare har lärt mig att det som ursprungligen var löften givna till Israel också är löften givna till oss som inte tillhör löftesfolket. Ja mer än så, löftet gäller också enskilda. Den religionens individualisering som följde med Jesus låter sig omöjligen förnekas.

Man kan le överseende över denne min religiösa övertygelse. Verkligheten motsäger ju med övertygande tydlighet det jag tror på. Jag vet inte hur många gånger jag fått just detta påpekat för mig. Tron på Guds rättfärdighet och godhet är om någonting underminerad i vår egen tid.

Men jag håller fast vid min övertygelse. Detta trots att jag med öppna ögon beskådar en verklighet som tycks styrd av obönhörliga lagar och där Gud rätteligen borde heta ”Varat”, ett opersonligt ”Vara” som styr genom lagar som vi människor ibland kan genomskåda men ofta förgäves jagar efter att få grepp om.

Varför har jag inte gett upp? Därför att en ny verklighet uppenbarat sig för mig vid korset. Ett kors som för mig höjer sig över all annan verklighet. Korsdöden vittnar om en man som gav sitt liv för att rädda andra. Och ”Varat” det obönhörliga, som verkar genom orubbliga lagar, gjorde ett undantag som i ett nu avslöjade ”Varats” rätta väsen, att ”Varats” väsen är kärlek. Jesus uppstod och verkar den dag som idag är.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 30 20 Gud i avklädandet)

Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2020

Allt för att vinna så många som möjligt

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag.  För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (Paulus 1 brev till Korinthierna kap 9 v 19-23

Det gick inte av sig självt för Paulus. Det märker man inte minst i de två korinthierbreven i bibelns paulinska brevsamling. Paulus tvingas argumentera för sin sak för att inte det han byggt upp i Korinth skulle rivas ner igen.

Ytterst var det evangeliet som drev honom, evangeliet som bjöd räddning både för honom själv och andra.

Detta evangelium hade för Paulus sitt centrum i korset. Korset i sin tur hade två bakomliggande brännpunkter nödvändiga att inse för att förstå korsets innebörd. Den ena brännpunkten var Jesu hängivenhet till Gud, den andra Jesu människokärlek. Det ena övergick för Jesus i det andra i en ständig rörelse. Konsekvensen av denna kärlek/hängivenhet blev inte berömmelse utan straff, korsfästelse. Allt ytterst beroende av dessa brännpunkter, Jesu kärlek till människan och hans hängivenhet till Gud. Konsekvenserna av denna kärlek och denna hängivenhet blev stötande för omgivningen och ledde till hans avrättning.

Att vara kristen och då inte enbart för Paulus utan också generellt blir utifrån detta att ha sin förankring i Kristi kors och vara medveten om de två brännpunkter som utlöste korsfästelsen.

Korset kallar Paulus i texten ovan evangelium. Detta därför att Jesu död på korset ändade i uppståndelse och kraft ( kraften får i bibeln vanligtvis benämningen Ande) tänder och uppehåller kristenliv den dag som idag är. Det Paulus kallade evangelium blir därför evangelium också för oss sena tiders kristna.

Med evangeliet i Paulus bakhuvud blev annat av relativ betydelse. Behövdes det kunde han leva under judisk lag, men i andra sammanhang som om denna judiska lag inte fanns. Och Paulus kunde om evangeliet krävde det leva i svaghet trots att han i sitt inre var urstark. Exemplen kan mångfaldigas.

Överfört på oss sena tiders kristna blir det mycket som mot den bakgrunden blir av relativ betydelse, blott inte detta enda, Kristi kors med sina två brännpunkter.

Problemet för Paulus i Korinth var inte att man förnekade Kristis kors. Långt därifrån. Problemet var att man kopplade samman korset med annat och gjorde detta andra lika kännetecknande som korset. Därmed desarmerade man bildlikt talat korset, gjorde det till en faktor bland andra.

Så också här och nu. Vi desarmerar korset genom att ställa annat vid korsets sida och gör detta andra lika viktigt som evangeliet självt. Annat än medmänsklighet/gudsnärhet tar över utrymme och därmed också det helhjärtade i vår fromhet.

Ett ständigt problem är detta, alltid lika aktuellt. Här duger inte att en gång för alla markera vad som gäller. Daglig omvändelse är ett måste sade vår reformator Martin Luther på 1500-talet. Och det gäller den dag som idag är.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 29 20 Om lojalitet)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2020

Profetens kallelse och uppdrag

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!«Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. (Jeremia 1 v 4 -8)

      Jag har två principer när jag läser bibeln. Den ena lyder; text skall tolka sig själv, eller enklare uttryckt; läs som det står. Denna princip står för min inre sanningslidelse, att jag inte får huka för det uppenbart riktiga och gäller inte enbart vid mitt bibelstudium utan  i alla sammanhang.

Den andra principen manar; läs med Kristus (kristusuppenbarelsen, kristusvisionen) för ögonen. Låt en tänkt Kristus omforma texten och foga den in i nya sammanhang.

De båda principerna låter jag vara samverkande men aldrig sammanblandade. Den ena är för mig lika viktig som det andra. Båda principerna är utmanande men på skilda sätt.

Du skall dessutom veta att när du frågar mig om bibeln får du ett uppriktigt men aldrig entydigt svar. Det ena förankrat i ärlighet, det andra i kärlek till min frälsare.

Hur blir det då med Jeremia kallelse och de två läsarterna. Med innanläsningsmetoden får vi ett vittnesbörd om profetens möte med Gud och dennes kallelse. Och vi kan om inte förr förstå hur mäktig en kallelse kan vara. Kallade människor låter sig påverkas men aldrig i grund förändras.

Med Kristus för ögonen blir bilden dubbel. Jag ser det orden säger men också något annat. Jag ser att Guds ord till profeten inte enbart är ord till honom utan också till mig och i förlängningen också till andra.

Alla är vi av Gud kallade och utvalda hur illa de än ser ut för oss och hur illa vi än betraktas, ja hur illa vi än lyckas i våra förehavanden.

Den bokstavliga läsningen är nog så viktig. Profetens exklusiva ställning skall värnas. Nog behöver vi dem som kan mer, förstår mer, kan uttala sanningar tydligare än andra, har mer inflytande. De är av Gud kallade och deras exklusiva ställning måste vi böja oss för. Hur blir det nämligen med talanglöst styre och okunskap? Katastrof!  Vi behöver helt enkelt kompetenta politiska och andliga ledare som går före och visar vägen.

Men detta måste balanseras av allas kallelse, allas utväljelse. När de däruppe ser ner på oss därnere, när de där uppe tar för sig på vår bekostnad, måste vi som befinner oss därnere reagera. Kristus inom oss säger att våra profeter inte följer sin kallelse vare sig de är profeter eller profetissor. I Jesu namn måste vi få uttrycka vår protest och framföra vår mening.

Avslutningsvis ligger det inte bra  till för oss med det dubbla seendet. Till och med tankemässigt är vi i underläge. Att tro på en Gud som kallar och utväljer när slumpen råder, coronan skördar sina offer, när stark blir starkare och svag svagare, är egentligen omöjligt. Det är lika omöjligt som det en gång var för profetens anhängare när Jeremia kastades i en brunn för att han vågade säga sanningen (Jer 38). Lika omöjlig som det är när den bild av vår frälsare som visar en man hängande på ett kors är sannare än alla andra.

Trots detta tror vi.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 28 20 Det uppenbara först)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juli 2020

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva. (Hesekiel kap 18 v 30-32)

Vi som söker, längtar, tror eller har funnit förankring i Gud är många. Även i vårt land är vi många. Kontakten med Gud eller vår frälsare upplevs  ofta som direkt. Många av oss kan vittna om att vi upplever oss omslutna av Guds kärlek.

Detta till trots lever vi på det jag skulle vilja kalla ”plattformar” som är med och formar vår tro. Församlingsgemenskapen är en sådan plattform, trosgrunden i det samhälle och i de gemenskaper vi deltar en annan. Att vara kristen i Eritrea är sannerligen inte det samma som att vara kristen i Sverige.

En av dessa plattformar är profeten Hesekiel, vars profetior vi återfinner i Gamla testamentet. Flera av hans profetior  är oss främmande, andra av det slaget att det bidrar till vår tro. I den första delen av Hesekiels bok finns mycket vi behöver ta till oss. Bland annat detta att var och en skall svara för sina egna gärningar inför Gud. Vi skall inte bli dömda för vad andra gjort. Självklart kan man tycka, ändå är det frestande att förfalla till att döma utifrån härkomst och sammanhang.

I texten ovan gäller individuell dom. Var och en skall dömas efter sina gärningar. Men inte bara så. Mer än annat gäller att vända sånt ryggen som ger anledning till dom. Men detta är lättare sagt än gjort. Även i vårt svenska samhälle tvingas vi in i osunda och fördömliga levnadsvanor som tvingar oss till det onda trots att vi inget ont vill. Tydligare än annat har miljörörelsen visat oss på detta.

Lösningen på detta är att som Hesekiel manar oss; ”skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Först den i grunden omskapade människan förmår det goda. Det gamla måste bort, något nytt komma i dess ställe.

Hur många av oss har inte insett detta där vi trälar på med våra inre brister och svagheter. Något helt nytt måste komma i det gamlas ställe för att en bestående förnyelse skall kunna ske. Men att skapa sig ett nytt hjärta som texten bjuder lär vara omöjligt. Det blir som att lyfta sig själv i håret.

Varför Hesekiel drar in ”skapa” i förnyelseprocessen vet jag inte. Jag vet bara att han några kapitel innan skriver

” jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort          stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött” (Hes 11:19)

Här får text tolka text. Självklart måste det nya hjärtat och den nya anden vara en gåva utifrån. Från vem är frågan. För mig är svaret självklart. Den ende som kan förvandla mig från grunden, med andra ord förlåta mig och upprätta mig, är Kristus.

Tack och lov lever jag, trots att jag bor i det sekulariserade Sverige, på en trosplattform som inte hindrar mig från att våga tro detta.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron som mörk materia)

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2020

Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.

 I Jerusalem skall ni finna tröst. När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja 66 v 12 ff)

Jerusalem i lycka och välstånd. Allt gott står den heliga stadens inbyggare till buds. De eftersatta är omhuldade som vore de späda barn, ynglingarna livade som levde de i ett paradis.

Detta är den ena sidan av sanningen. Den andra handlar om dem som befinner sig utanför stadens hank och stör. Dessa andra kallas fiender. Herrens vrede vilar över dem. Eld och svärd hotar dem. Herren straffar dem, heter det (Jes 66:16)

Så profeterade den profet vi kallar den tredje Jesaja. Lycka såg han när han betraktade de utvalda, eld och svärd när han vände blicken mot deras motståndare. Allt vilande i Herrens hand, både Jerusalems välgång och fiendernas katastrof. Rakt på sak är han. Guds hand straffar Jerusalems fiender. Här ges inte plats för några mellanhänder.

Relaterat till detta ställer jag nutidsmänniskan. Någon Gud ser hon inte bakom verklighetens händelser. Makrokosmos  är tömd på det gudomliga, mikrokosmos likaså. Jubel ser hon och förtvivlan, en skyddad tillvaro vid sidan av ett liv där katastrofen hotar. Både det ena och det andra är för henne levande verklighet. Men Gud skymtar hon inte.

Profeten förkunnar sina sanningar med Gud för ögonen, nutidsmänniskan har ingen Gud till hands vare sig i lyckans ögonblick eller katastrofens. Skall vi därför antingen se på verkligheten som en judisk profet gjorde på 500-talet före Kristus, eller  som en nutidsmänniska som inte längre förmår frammana någon Gud? Finns inga alternativ. Svaret lyder, det finns ett tredje sätt att betrakta.

Detta tredje är att se verkligheten  med Jesu ögon. Scenförändringen blir då fullständig. Ändå är ingredienserna de samma, Guds omsorg å ena sidan och Guds straff å den andra. Bara så att såväl lovsång som straff finns i vårt inre. Lovsången kommer det ödmjuka inom oss till del, Guds straff det obotfärdiga.

Av det yttre har blivit det inre. Kampen sker i människors hjärtan. Kärleken och omsorgen  om Jerusalems innebyggare finns kvar. Men den har blivit personifierad och individualiserad. Av de utvalda har blivit människorna och av människorna den enskilda människan. Och Guds vrede och förbannelse drabbar inte längre Israels fiender, den drabbar hjärtats obotfärdighet.

Allt i profetian är således  behållet, bara så att det är omplacerat. Fiender må komma utifrån och slå allt sönder och samman. Men fienden i egen hög person kan du enbart finna i dig själv, på samma sätt med vännen. Han möter dig i ditt eget inre.

Den scenväxlingen blir det inte enbart en gång utan ofta när man läser den Heliga Skrift med Jesus för ögonen. Det gamla finns kvar men i ny form och i nytt sammanhang.