Månadsarkiv: februari 2015

Bibelstudium i Vivalla den 25 febr 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med Mina glasögon”, 51 Nedlåtenhet – terrorismens utsäde)

Bibelstudium i Vivalla den 25 febr 15
Jesus som överstepräst
När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.(Hebreerbrevet kap 4 versarna 14–16)

Det är inte bara mynt som har två sidor, krona och klave. Seriöst menade påståenden har det också. I ett påstående kan vi kalla kronans motsvarighet fakta och klavens värderingar. Den ena sidan är lika viktig som den andra för ett påståendes lödighet. Fakta måste hanteras av våra värderingar för att vi skall uppleva ett påstående meningsfullt. En insiktsfull människa skyggar därför inte för fakta och tänker noga igenom sina värderingar.
Detta med fakta och värderingar gäller på de mest skilda områden. För att demonstrera detta inledde jag även mitt debattinlägg den 18 februari, ”50 Se upp med vetenskapen” i ”Med mina glasögon” med identiskt samma ord som detta bibelstudium.

Det mesta har alltså två sidor. Den ena kallar vi fakta, den andra värderingar. Båda lika nödvändiga. Fakta måste hanteras av mina inre värderingar för att upplevas meningsfulla.
Fakta handlar i det här fallet om Jesus. Nog är det nämligen ett faktum att Jesus, som texten ovan förutsätter, brydde sig. Han brydde sig om Gud och han brydde sig om människor. Särskilt om de skyddslösa värnade han. I texten finns där också korset förutsatt liksom de första lärjungarnas upplevelser av mötet med den uppståndne. Så långt de fakta som har relevans när man begränsar sig till texten ovan.
Men med fakta nöjer sig inte Hebreerbrevets författare. Till fakta läggs dennes tolkning av dessa fakta. Av Jesus blir en överstepräst och av Jesu död och uppståndelse blir en Guds son som ”stigit upp genom himlarna” och talar gott om oss inför Gud. Detta har i sin tur resulterat i att vi enligt Hebreerbrevets författare ”frimodigt kan träda fram till nådens tron och få förbarmande och nåd i den stund vi behöver hjälp”.
Hur ställa sig till detta? Tillför denna förståelse av Jesus något eller skymmer den sikten? För min del röstar jag på att den fördjupar vår förståelse.
Jag är inte ensam om denna min åsikt. Som jag tyckte bland annat alla de som på tvåhundratalet bestämde om vilka böcker som skulle få tillhöra bibeln. Hebreerbrevet försvarade sin plats bland bibelns skrifter trots att författaren av Hebreerbrevet var okänd. Innehållet räddade brevet.
Hebreerbrevets bild av Jesus ansågs och anses fortfarande förmedla inte den enda, men en av de bilder av Jesus det är värt att ta till sig.
Författarens förståelse av Jesus var alltså inget minus. Den var tvärtom ett plus. Det betyder dock inte att vi skall försöka göra Hebreerbrevets författares föreställningsvärld till vår egen. Vi kan för den delen aldrig bli som han. Det är ju flera tusen år mellan oss. Vi har våra referensramar och han hade sina. Men vi kan ta till oss av dennes tankar, framför allt ta till oss den bekännelse han ville förmedla.
Den bekännelsen lyder; i tron på Jesus finns ”förbarmande och nåd i den stund vi behöver hjälp”. Denna tolkning av Jesu liv är för den delen så viktig att kristen tro vore meningslös om vi inte höll fast vid den bekännelsen.

Bibelstudium i Vivalla den 18 febr 15

Publicerad den av
Svara

(Se även 50 Se upp med vetenskapen i ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 18 febr 15

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (Paulus första brev till korinthierna kap 13 vers 13)

Bibelordet ovan avslutar kärlekens Höga visa i Paulus första brev till korinthierna. Inte enbart kristna utan även människor av ”god vilja” menar att just detta kärlekens kapitel är fulländat. Kärleken kan inte beskriva bättre. Problemet är inte orden i sig utan tillämpningen. Det är med kärlekens höga visa som med stororden om demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det blir mest ord av det hela.

Själv anser jag att nyckeln till förståelsen av kärlekens Höga visa ligger i själva avslutningsorden, d vs i textordet ovan där tro, hopp och kärlek parallelliseras av Paulus.

Jag och många med mig har märkt att tro, hopp och kärlek för Paulus är besläktade begrepp. Begreppen står betydelsemässigt för ungefär samma sak. Bildlikt talat är det bara betoningen som skiljer dem åt.

Tro är själva grundordet. Tro står för en från Gud kommande andlig kraft, laddad med innehåll. Men inte vilket innehåll som helst. I trons själva centrum finns evangeliet, evangeliet att Guds son gav sitt liv för att människan skulle upprättas.

Tro är dessutom inget som du skall konstruera på egen hand. Den kommer uppifrån och utifrån. Den är en Guds gåva, inte i första hand en inifrån kommande övertygelse.
Vad du skall göra med denna utifrån kommande kraft är att ta emot och ta vara på. Och att ta vara på är att leva ut, d v s praktisera det man fått.

Om tron har sitt centrum i Jesu frälsningsgärning, har hoppet sin tyngdpunkt i hoppet om förverkligande, d v s i hoppet om att tron inte är en chimär och att himmelriket inte är en fantasi.

Kärleken slutligen är tro och hopp smälta samman till ett och sedan i denna form tillämpad här och nu. Och som det är med tron och hoppet är det också med kärleken. Kärleken är en Guds kraft och som sådan nära förbunden med Kristi utgivande kärlek.. Vår uppgift är även här att ta emot och i slutändan ta vara den kärlek vi fått del av.

Så sedd ligger förverkligandet inbakat i själva mottande av orden. Orden blir rätt förstådda en del av den från Gud kommande tron, hoppet och kärleken som vi får ta emot, ta vara på och utforma våra leva utifrån.

Mot den bakgrunden blir kristen tro ingen filosofi, inte heller i första hand något tankesystem. Tron blir praktisk. Den blir mer tillämpning än tanke. Tron blir något som bevisas i livet mer än i tanken.

Bibelstudium i Vivalla den 11 febr 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med mina glasögon” 49 Äga och förvalta ett oskiljaktigt par och nytt material på ”Stiftshistoriska”

Bibelstudium i Vivalla den 11 febr 15 

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. (1 Johannesbrevet kap 1 versarna 1-4)

Sånt som berör mig måste gå att ta på och kännas begripligt. Det skall betyda något för mig, helst här och nu. Det som ligger utanför det jag har grepp om skrämmer mig eller vanligare, intresserar mig inte.

Som det är med mig är det förmodligen med andra. I så fall har vi ett svar på varför så många bland oss är främmande för kristen tro. Tron berör inte, den känns obegriplig.

Möjligtvis kan mana ana varför när man ser texten ovan. För många av oss känns den troligen alldeles obegriplig. Men är den det?

Johannes, författaren till texten som jag här lägger ut, tycker inte det. Det är något påtagligt han vittnar om, något han sett. Naturligtvis är det Jesus han menar. Denne Jesus gjorde ett sådant intryck på honom att Jesus blev svaret på den viktigaste av alla hans frågor, frågan om Gud.

För Johannes kom Jesus att representera Gud. Han var inte enbart mannen som förkunnade Guds ord. Han var själv livets ord med allt vad det innebar. Samtidigt förenade Jesus, enligt Johannes, lärjungarna med Gud. Stora ord minsann.

För oss sentida lärjungar är talet om Jesus som livets ord själva nyckeln när vi skall pröva bärigheten i Johannes vittnesbörd. Vi har ju inte som Johannes sett Jesus. Däremot har vi via evangelierna tillgång till hans ord. Och tolkningen av detta ord finner vi enklast i Nya testamentets brev.

Dessa berättelser om Jesus och denna den tidiga församlingens förståelse av Jesus, avser att leda bibelläsaren till insikt om det nödvändiga i att låta Jesus och dennes förståelse av verkligheten bli själva utgångspunkten för den egna livsorienteringen.

För den som låter detta ske öppnar sig enligt min erfarenhet en nya värld. Jesusorienteringen får som följd att när vi vandrar i ljuset, såsom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd (dessa ord återfinner vi strax efter vårt textord, 1 Joh 1:7). Samma sak uttryckt på ett för oss begripligt sätt; att Jesusorientering förändrar oss så att försoning/upprättelse blir både centralt och åtkomligt för oss och att samhörighet får ny betydelse för oss.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 4 febr 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med mina glasögon” 48 Äga och förvalta, ett oskiljaktigt par)

Bibelstudium i Vivalla den 4 febr 15

… Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?
Herren svarade: Därför att de har övergett min lag, som jag har förelagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag (profeten Jeremia kap 9 versarna 12 b f)

Klart besked alltså mellan orsak och verkan. Landet är fördärvat därför att folket inte följt lagen, säger Herren. Istället har de ”lytt sina hårda hjärtan”. (Jer 9:14). Profeten Jerema förmedlade Herrens besked.
På pricken rätt var det säkert den gången. Israel levde i andligt förfall och straffet kom som brev på posten. Landet fördärvades och förbrändes. Folket fördrevs (den babyloniska fångenskapen)
Frågan är om vi kristna skall lämna lika raka besked från Herren som en gång profeten Jeremia. Det gör ju islamisterna. För dem går det en rak linje mellan profetens gudsdomar över folkets olydnad och olydnadens obönhörliga konsekvenser. Islamisterna åtar sig dessutom att verkställa det straff Herren i Koranen har anbefalllt.
Nej, svarar jag bestämt. Vi kan inte utfärda domar i Guds namn som en gång profeten Jeremia. Det som hindrar oss är Kristus. För honom var linjen inte lika entydig mellan ondska och utmätt straff som den en gång var för profeten Jeremia. Nog kunde även Jesus döma, men det var mest enskilda han yttrade sig om. Där var han för den delen ofelbar i sina utlåtanden.
Jag vet däremot med säkerhet att Jesus skulle ställa sig bakom följande gudsord av profeten Jeremia. Så här profeterar denne strax efter domsutsagan som jag nyss kommenterat.

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.(profeten Jeremia kapitel 9 versarna 23 f)

Det är så sant som det är sagt. Gud och Guds gåvor till oss måste få vara själva utgångspunkten för vår livsbetraktelse. Men då inte vilken Gud som helst. Det är en nåd att få tro på en Gud som verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet. Det är en sådan Gud vi tror på, vi som överlåtit oss till Kristus.
Med denna tro på Gud som vår stolthet och människan som förvaltare av Guds gåvor faller mycket på plats. Vi behöver inte avundsjukt betrakta den som kan mer eller äger mer än vi själva. Vi är tacksamma mot Gud över vad vi fått och gör allt för att använda det på bästa sätt. Och vi frestas inte att se ned på andra, inte heller att krypa för dem som står över oss. Samverka vill vi däremot, samverka för det gemensamma bästas skull.
Det finns människor som ställer sig frågande varför kristna skall gå till kyrkan ständigt och jämt och vad det är för mening med dessa ständigt återkommande syndabekännelser. Jag som tillhör dessa flitiga kyrkobesökare ser både det ena och det andra som tillfällen att bli återupprättad. Alltför lätt glömmer jag nämligen mitt livs stora upptäckt att det är Gud som råder och jag som förvaltar.