(Se även ”Med mina glasögon 6”, 33 21 Om att kunna förhålla sig, nyckel till mycket)

Bibelstudium i Vivalla den 25 augusti 2021

Det gamla och det nya förbundets härlighet

³⁴En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. ⁵Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. ⁶Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (2 Kor 3:4 ff)

När aposteln Paulus i sin omvändelse mötte den uppståndne(Apg 9:1-9) fick hans tro liv. Det som tidigare varit bokstav (lag, lära, ordning) blev Ande. Det betyder tillämpbar verklighet som bar. Paulus behövde inte längre bära själv. Han var buren.

Vad Paulus funnit var den uppståndne, det betyder  människan Jesus som ”ägde Guds gestalt” (Fil 2:6a). Denne Jesus omvandlade de gudsord som Paulus burit med sig från barndomen till levande tillämpbar verklighet utifrån en synvinkel som tidigare varit okänd för honom.

Det var korset Paulus såg i nytt ljus, inte Jesu jordiska liv. Om Jesu jordiska liv har Paulus inget att skriva i sina brev. Med korset för ögonen levde Paulus i fortsättningen. Han kämpade  inte längre för sin sak på sätt han gjort tidigare. Mitt i omänsklig ansträngning för evangeliets seger var han buren.

Inte så att han fördömde sin barndoms tro. Bokstaven, det betyder lagen, läran, ordningen, hade sin  ”härlighet,” men med Kristus för ögonen bleknade det gamla för det nya livet i Anden. Och livet i Anden var för Paulus inget annat än att se och  dra konsekvenserna av Guds bud utifrån korsets verklighet.

För Paulus gällde att han fick behålla sitt liv i Anden fram till sin död. Så inte för hans efterföljare. Redan i de senare Paulusbreven, där Paulus inte hållit i pennan, ser man förskjutningar bakåt till det gamla. Inte i den meningen att församlingen återgick till en tro där Jesus formellt skjutits åt sidan. Mera så att kristustron fått drag av lag, lära och ordning på sätt som liknade den trosutövning judarna tidigare varit förtrogna med.

Som det blev har det fortsatt. Av kristen tro har blivit lära, visserligen inte alltid samma lära som den ”världen” erbjuder, men bra lik denna. Inte ens pingstvännerna i sitt fasthållande vid andedop och nådegåvor har fått behålla den kraft i tron på korset som var aposteln Paulus kännetecken. Till och med andedop och nådegåvor har omvandlats till vana och prestation.

Inte heller jag har fått behålla Andens nya liv med den intensiva aktivitet som det innebär att vara buren av Andens kraft. Men ett vet jag och det är var jag skall söka för att finna det tillbaka.

Nog så att jag lik Paulus lägger ner daglig möda på att studera trons själva rotsystem, den gammaltestamentliga fromheten med sin utväljelsetanke. Nog så att jag stärks i min tro genom att fördjupa mig i studiet av hur Jesus under sitt jordiska liv relaterade sig till människor. Men min satsning gäller som för Paulus mötet med den korsfäste och uppståndne. Det är här trons nya liv skapas.

Men något bestående Andens nya liv har jag inte fått. Kristen är jag visserligen dag som natt. När Andens nya liv inte bär mig får jag leva på den kristna versionen av ”bokstäver” som är ”inhuggna i stentavlor” (2 Kor 3:7). Jag liknar i det stycket  de Paulus efterföljare som fört pennan när de de senare paulusbreven författades.

Men glimtar av det nya har jag erfarit. Det kan ingen ta ifrån mig.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 32 21 Naturen är så beskaffa, påstod Agnes Wold)

Bibelstudium i Vivalla den 18 augusti 2021

11De stolta måste sänka blicken, människans högmod skall kuvas. Herren ensam triumferar den dagen. 12Ty Herren Sebaot har bestämt en dag med dom över allt som är övermodigt och stolt, över allt som skjuter i höjden och yvs, 13över alla Libanons cedrar, de höga och mäktiga, och alla Bashans ekar, 14över alla höga berg och alla mäktiga höjder, 15över alla stolta torn och alla branta murar, 16över alla långfärdsskepp och alla praktfulla fartyg. 17Då skall människans stolthet kuvas, hennes högmod kväsas. Herren ensam triumferar den dagen. 18Avgudarna skall utplånas. (Jesaja 2:11-18)

Över Sion vilar fullkomlighet. Jerusalem belägen på Sions berg är  jordens medelpunkt och himmelens hemvist. I templet bor Gud, himmelens och jordens skapare och uppehållare. Karavaner av människor från jordens alla folk strävar upp mot Sions berg och templet på bergets krön för att där uppfyllas av Herrens närhet och välsignelse. Fred råder på jorden.  Svärd smids om till plogbillar i en värld som alltmer kommit att likna Edens lustgård. (Jesaja 2:1-5)

Så drömde profeten i sin sanndröm. Men han behövde inte drömma för att uppleva hur fullkomligheten brutits sönder och förvandlats till  sin motsats. Han behövde bara se sig om i sitt eget land för att konstatera faktum. Dessutom mullrade det från öster. Stormakten Assyrien trängde på för att eliminera Guds egendomsfolk och sprida dem ut som sandkorn över den då kända världen.

Profeten var klar över orsak och verkan. Sions övermod var orsaken till att av jordiskt himmelrike blivit ett jordiskt helvete. Ett övermod så stort att människorna i Sion sköt undan Gud för att i Guds ställe placera sig själva.

Men med människan som både mål och mening och Gud som tjänare till gudomliggjorda människor, kunde det inte gå på annat sätt. Till och med ett himmelrike på jorden kunde förflyktigas och förvandlas i dess motsats.

Så var det då och så är det den dag som idag är. Visserligen talar vi inte om Sions berg med samma ord som profeten Jesaja och inte heller om löftesfolk eller om strömmar av människor som drar upp till Sions berg.

Vi kristna är visserligen förankrade i att sanningen är att hämta från Sion. Det har Jesus lärt oss. Men vi är inte låsta i tolkningen. 

Israels Gud är för oss Jesu Gud och de utvalda de i Kristus utvalda. Våra föreställningar om utvaldhet vilar i Israels utvaldhet men har inte sin slutstation där. 

I den föreställningsvärld vi ärvt genom Kristus hänger allt samman med Israels religion men allt blir i Kristus samtidigt förskjutet och fullkomnat. Men ett står fast utan någon som helst förändring, att mänskligt övermod leder till alltings förintelse.

Men att påstå är en sak att dra konsekvenserna en annan. Det tycks vara så att det först är när vi blir omruskade som vi är beredda att dra  konsekvenserna av vår insikt.

Den nödvändiga ”omruskningen” kan ta sig olika former. Att Gud som tillvarons vara, tillvarons faktum gjort sig påmind, kan inte ha undgått någon.  Vem har inte tagit till sig  att stora delar av vår jord bli obeboelig om vi i mänskligt övermod tror oss kunna bortse från livets/Guds/tillvarons villkor. Och många av oss, här är ingen skillnad mellan olika trosåskådningar, är berörda, ja ”omruskade”.  ”Omruskade” och beredda  att leva på livets villkor.

Sämre är det med människans jagfixering, att hon trots allt envisas med att uppträda som tillvarons domare och överhuvud. Här sitter hon dessutom  i orubbat bo. Säg den politiker som lägger framtiden i Guds händer. Det är på  egen kraft, kompetens och förmåga framtiden hänger.

Samma sak gäller det för mig viktigaste, det nödvändiga i att låta sig omskakas  av Jesus. Att vara omskakad av Jesus är för mig själva förutsättningen för att Guds rike åter skall börja titta fram ur självtillräcklighetens spillror. Tyvärr är det allt för lätt att undkomma vår Mästare. Det är bara att göra honom till en tankesanning och ett diskussionsobjekt. Att låta sig utmanas av honom är det få som förstått vikten av ens i kyrkliga kretsar.

Men att denna distanserad hållning till vår Mästare är sista ordet betvivlar jag. Priset blir för högt.

Bibelstudium i Vivalla den 11 aug 2021

Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)

Begreppet sammanhang är idag det viktiga. Att vara kristen är att vara infogad i ett sammanhang, att tillhöra en gemenskap.

Till den gemenskapen fogas man genom dopet lär oss Paulus idag. Men han menar inte dopet i trång mening. Dopet är den synliga, tron den osynliga, en stöttande gemenskap den tredje förutsättningen för tillhörighet till den kristna ”kroppen” där det ena står för det andra.

Gemenskapen är en gemenskap i Kristus. Det betyder en gemenskap där Kristi anda blir så tydlig som den någonsin kan bli och det i hela sin bredd. Alla tillhöriga har ju med Paulus sätt att uttrycka sig, ”samma Ande att dricka”.

För mig gör detta klart att kyrkan som kyrka, liksom kyrkliga ordningar är provisorier. Dessa ordningar har ett enda syfte att synliggöra Kristus men gör de inte det måste dessa  ordningar ”rundas”. Detta för att  ge rum för ordningar som bättre motsvarar en i dag genom oss kristna synliggjord Kristus.

Eller för att ta det mera positivt. Kyrkans ordningar kan liknas vid stöttor. Håller vi oss till dessa ordningar kan det aldrig bli helt fel eftersom ordningarnas syfte är att göra Kristus synlig. Men fyrkantigt blir det, olidligt fyrkantigt.

Hur kommer vi då åt den Kristi Ande som vi fogats till genom dopet, tron och den stöttande gemenskapen? Hur aktualisera denna Ande. Det är nämligen aktualisera, inte få som det i dag handlar. Att vi kristna fått är inget att diskutera. Att tvivla på trons gåva är som att betvivla ett faktum. Sluta därför fundera över om ditt dop är giltigt eller dina bevekelsegrunder för att tillhöra församlingen håller måttet. Givet är givet.

Men fundera desto mer på förvaltandet av den gåva vi fått. Det är ju om aktualiseringen av Kristus det idag handlar, inget annat.

Nog finns här mycket att hämta ur Nya testamentets brevsamling och då särskilt i Korintierbreven som speglar aktualiteter i församlingen i Korinth. Men fastna inte där. Vi skall nämligen veta att förutsättningarna i de första församlingarna var annorlunda våra. I det här sammanhanget läs alltså men förläs dig inte.

Däremot är det högaktuellt att erinra sig evangeliernas Jesus och dennes möten. Här finns mycket att få för den som söker finna ut hur Kristi församling i dag skall te sig , inte minst om min egen plats i den kristna gemenskapen.

Det är här mitt relativiserande av kyrkliga ordningar kommer in. Här duger nämligen inte att fråga sig om den församling jag tillhör har ett rätt ämbete, rätt lära eller dylikt. Det enda jag skall fråga är om Kristus kan beredas plats i den gemenskap som jag är en del av.

Det är heller inte relevant att i första hand söka sig till den församlingsgemenskap som har vind i seglen. De enda relevanta frågorna är om Kristus låter sig finnas i den kristna gemenskapen och om jag kan beredas en uppgift där. Mer än en gång har jag sagt till väl förankrade kristna vänner som flyttat och söker ny församlingsgemenskap. Sök dig inte till den starkaste församlingen utan till den svagaste. Där behövs du mest.

Bibelstudium i Vivalla den 4 augusti 2021

De kristnas eldprov

⁷Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. ⁸Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. ⁹Var gästfria mot varandra utan att knota. ¹⁰Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. ¹¹Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen. (1 Petr 4:7-11)

Vem som skrev 1 Petrusbrevet vet ingen med säkerhet. Bara att aposteln Petrus i egen hög person bifogade några rader i slutet av brevet (1 Petr 5:12). Detta sagt som en inledande parentes.

Tror det gör alla, påstår jag. Tron  är en förutsättning för att kunna leva. Den har en livande funktion, livar till såväl ont som gott. Frågan gäller inte om man tror utan på vad.

Petrusbrevets författare, vem han nu var, visste vad han trodde på. Han trodde på Jesus. Genom Jesus Kristus och ingen annan förhärligades Gud (1 Petr 4:11), det var hans övertygelse.

Jesus var alltså centralpunkten i brevförfattarens liv. Till vad nytta blir nästa fråga och det med en from förväntan att tron på Jesus skulle vända upp och ner på vanligheterna. Men icke. I stället skulle tron på Jesus förstärka det goda liv alla redan hade för ögonen. Författaren nämner  ömsesidig kärlek, gästfrihet, vilja att förlåta, förvalta det som givits oss, förstå att livet inte är en självklarhet utan något givet liksom en naturlig känsla för det goda och det rätta.

Hur gärna stämmer vi inte in i dessa maningar.  Det goda författaren manade till är fortfarande lika gott som det en gång var. Samtidigt är det ett memento för  oss sentida kristna att inte konstra till vår tro. Tron handlar om ömsesidig kärlek och trofasthet, förankrad i en tro på att Gud är alla goda gåvors givare.

Det svåra är att få till det med kärlek, gästfrihet och allt det andra. Övermåttan svårt också för Petrusbrevets författare, som levde i förföljelsetider där den minoritet kristna som fanns behandlades som samhällets parias.

Vad han tog till var påminnelsen  i inledningsorden till dagens text, påminnelsen att slutet på allting är nära. Den maningen höjde spänningen, gjorde att alla bildlikt talat stod på tå för att göra det goda. 

Själv känner jag igen mig i detta. Min hustrus svåra demenssjukdom är min ”spänningshöjare”. Hennes akuta sjukdom  har satt liv i min tro och min bön. Den dagen kommer, känner jag, då det är för sent att bedja för henne som är mitt livs kärlek.

Bara det att Jesus aldrig kom tillbaka.  Hur plågsamt detta var anar man  i 2 Petr 3 där författaren gör vad han kan för att komma undan detta att Jesu återkomst dröjde.

Detta påpekat som en påminnelse om att även brevsamlingen i Nya testamentet har sina begränsningar. Denna är till allt annat också bemängd med sånt som inte håller måttet. Tanken om att Jesus skulle återkomma under de första kristnas livstid tillhör otvivelaktigt det som inte bokstavligt var sant.

Men vad man än säger om 1 Petrusbrevet, ingen kan ta i från brevets författare övertygelsen om att tron på Jesus var central för honom. Inte heller att denna tro för honom var ett livselixir både för hans gudstro och för hans människosyn. 

Vad mig själv angår påminns jag om att det inte på sikt håller att förankra min tro i förtvivlan över min hustrus sjukdom. Jag måste även finna andra vägar för att kunna hålla fast vid min tro på att Jesus uppenbarar Gud.