Bibelstudium i Vivalla den 27 juli 2022

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. ²⁵Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. ²⁶Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? (Matteus 16:21-26)

Ordet liv är huvudord i lärjungaundervisningen ovan. Och liv är liv vare sig man som i texten ovan utmanas av  Jesus eller inte. Och liv är liv vare sig man levde på Jesu tid eller idag. Liv är över tid alltid detsamma.

Liv står för det som är mitt jag i sitt sammanhang. Det som är mitt  liv interagerar med min kropp men också med min omgivning. Det ideala livets bärare skäms inte, skäms inte över sin kropp, sitt utseende sitt släktsammanhang eller sina eventuellt begränsade utförsgåvor. Den människa som upptäckt sitt eget liv behöver inte vara bäst, inte stå över andra. Däremot intar hon  frimodigt den plats hon tycker hon förtjänar. Och mer än annat är hon benägen till samarbete.

Livet är kort uttryckt jag, jag i relation till min omgivning. Så säger människokännare idag och så säger också Jesus. Bara så att Jesus tar ett steg längre. För honom är liv inte enbart relation till sin omgivning, utan också och framför allt relation till den som är livets givare, till Gud.

Detta sista steg tar inte de flesta av dagens tänkare, men vi kristna tar det, tar det förhoppningsvis utifrån vår relation till Jesus.

Och vi kristna inser också  med samme Jesus att den som vill rädda sitt liv skall mista det. Det betyder att den som har som mål att hävda sig själv och sina positioner per definition har förlorat det liv som hon griper efter. Och det redan här och nu. Men den som vågar släppa taget och se sig själv som den hon är, är på god väg att vinna det. 

Den kristna själavården har förvisso till uppgift att lyfta människor som tappat tron på sig själva och visa dem vägen till sig själva. Men det finns mer att säga, f a att nästa steg är att ta sitt kors på sig.

Maningen att ta sitt kors på sig har adress alla kristna, inte enbart lärjungarna som en närsynt läsning av dagens text kan locka oss att tro. Orden om att ta på sig korset  får oss att inse att upprättelse inte är något självändamål. Den är vägen inte målet. Upprättelsen skall föra över i offer, offer för att vinna livet.

Slutsteget  heter alltså inte upprättelse. Slutmålet aldrig att ha funnit sin egen plats i livet, aldrig som man sade i min ungdom, att ha blivit frälst. Den som funnit sin plats i livet, eller på väckelsespråk  blivit frälst, måste också vara beredd att som en Jesu lärjunge sätta sitt liv  på spel för sin övertygelses skull. Detta i en eller annan form. 

När tillräckligt många kristna inser detta förvandlas  tron till det den är, en livskraft. Utan beredskap till offer i Jesu efterföljd stelnar den kristna tron till lära,  där slutsteget är död. 

Bibelstudium i Vivalla den 20 juli 2022

När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: »Vem säger människorna att Människosonen är?« ¹⁴De svarade: »Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.« – ¹⁵»Och ni«, frågade han, »vem säger ni att jag är?« ¹⁶Simon Petrus svarade: »Du är Messias, den levande Gudens son.« ¹⁷Då sade Jesus till honom: »Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. (Matteus 16:13-17)

För mig är texten ovan viktig, närmast livsviktig. Mindre viktig därför att den föregriper aposteln Petrus ledarskap i de första kristna församlingarna. Ännu mindre viktig därför att katolikerna med visst fog anför texten ovan som argument för sin ledarroll i kristenheten. I sin mytbildning var Petrus katolikernas förste biskop och påvarna aposteln Petrus arvtagare.

För mig är det Petrus bekännelse ”Du är Messias, den levande Gudens son” som tar tag i mig. För mig är sanningen den att jag lik Jakob brottas med Gud (1 Mos 32:24). Den brottningen kunde jag väl stå ut med om den var tillfällig. Men det är den inte. Den tär ständigt på mig.Det är som tar den varje morgon ny fart när vittnesbörden om ond bråd död hopar sig.

Det är inte så att jag tvivlar på Gud. Livets under är för mig argument nog för att inse att livets själva grund inte är slump och tillfälligheter utan beror på något som vi valt att kalla Gud. Vad som däremot plågar mig är att kaos, slump och tillfälligheter inte kan föras undan när vi talar om Gud. Gud blir för mig med den insikten ett annat namn för den obönhörlige. Nog vet jag att detta inte är hela sanningen. Nog kan också jag förbinda Gud med harmoni, samhörighet och skönhet. Men det rådande kaoset, de infallande tillfälligheterna hindrar mig från att av hjärtat kunna tillbedja Gud.

Jag behöver hjälp. Och den hjälpen består mig aposteln Petrus med i sin bekännelse till Jesus ”Du är Messias, den levande Gudens son”.

Dessa ord tränger in i min bekännelse till Gud och vidgar min vision av Gud. När Gud känns igen i Jesus blir Gud den Gud  mer än annat uppenbarar sig i korsets katastrof. Gud finns där även om  inte ens Jesus själv såg det. Varför skulle denne annars i sin övergivenhet ropa: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” (Markus 15:34)

Med Jesus för ögonen vågar jag tro att Gud finns till och med i den yttersta övergivenhet. Så speciell blir min tro att jag just i egen och andras övergivenhet tror mig komma Gud särskilt nära. 

Framför att söka mig till lyckans boningar och framgångens lyckliga ögonblick vågar jag befinna mig bland de övergivna och där tro mig finna Gud.

Med bekännelsen till Jesus blir min bild av Gud sprängd, inte så att jag blir kvitt mitt malande tvivel som har sin grund i att Gud låter sådant ske som inte får ske. Det får jag leva med. Men jag ser också att ett stråk av Gud finns även i olyckan. Och detta stråk av Gud är så tydligt framträdande och så attraherande att jag inte får ro i min själ om jag inte söker mig dit.

Detta sagt till mig personligen men också till den kyrka jag lever och verkar i. Denna kyrka hotas av sotdöden  om hon tror att Gud enbart finns i framgången och bland de lyckligt lottade. Det visar all erfarenhet. Däremot lever hon när hennes kraft läggs på de drabbade.

Slutligen, den kyrka jag vill leva i må ha brister, den må t o m ha missat att ta hänsyn till Petrus av Jesus påbjudna ledarskap. Vad hon däremot inte får missa är Petrus bekännelse. ”Du är Messias den levande  Gudens son”. F a inte  att denne Messias kom sin Gud allra närmast när han i sin dödsångest  trodde sig vara övergiven av Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 13 juli 2022

I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. (Rom 14:14)

Tänk att man skall behöva gå ända till slutet av det religiöst mättade Romarbrevet för att fatta vad tro egentligen är. Här, när Paulus förmanar enkelt funtade och många gånger obildade  kristna,  får jag lära mig att tro hör samman med funktion. Inget är i kristen mening värt att kallas tro som inte är kopplat till en funktion.

Så förstådd är tro något allmänt. Reagerar gör vi ju alla, reagerar på något som endera faller oss i smaken eller något vi vänder oss emot. Att vi reagerar visar att vi har en inre hållning till något. Och att ha en inre hållning som betyder något för oss  är ett annat uttryck för tro.

Nyckeln till en människas tro hittar du därför när du funnit ut  hur hon reagerar på ting som betyder något för henne. Bakom reaktionen hittar du sinnelaget, hållningen, tron.

Med detta sätt att förhålla sig till tron som företeelse blir naturligtvis talet om tron som en privatsak nonsens och att behöva stå ut med detta tal ett lidande. Detta lidande är för min del en konstant plåga i mitt möte med andra människor.

Men i textordet ovan handlar det om en specifik tro, tron på herren Jesus. Att bakom denna tro kan rymmas de mest olikartade föreställningar står klart när man läser Paulus. Vissa kristna i Rom hade hakat upp sig på vad en kristen får äta. Det fanns mat som ansågs ren men också mat som betraktades som oren. Tron på Jesus tog sig följaktligen för vissa uttryck i att man åt visst, avstod från annat. För andra, bland dem Paulus, hängde tron inte på mat. Den tog sig i stället uttryck i ”rättfärdighet och frid i den heliga anden” står det i Rom 14:17.

Och jag som hämtat en hel del av min kristna övertygelse från den äldre Paulus (Romarbrevet, 1 o 2 Korintierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, 1 Tessalonikerbrevet) applåderar här. För kristen tro, som jag förstår den, är kristustro. Gudstron greppar vi inte utan att i botten för denna vara buren av  kristustro. Och  denna i sin tur tar sig uttryck bestämda prioriteringar.

Och i dessa prioriteringar är för Paulus varken mat eller dryck det avgörande. Inte heller och det blir mitt eget tillägg, vilken kyrkotradtion man tillhör, eller de bruk som bär upp tillhörigheten till en viss kyrka eller en viss trosåskådning.

Visserligen gnisslar det här för mig när jag läser fortsättningen. I sin iver att hålla de kristna i Rom samman påstod Paulus att  det jag i tydlighetens syfte kallar ”matfantaster” och ”kyrkoårskristna”  visst kunde vara fullvärdiga kristna. Huvudsaken att Gud blev ärad i deras iver att äta rätt eller göra skillnad på dagar. (Läs första delen av Rom 14 om du inte förstår vad jag menar).

Det gnisslar eftersom jag har svårt att föreställa mig något förutom Kristus som kan föra mig personligen till Gud. Allt som kommer emellan stör för min del ut det enda nödvändiga. Det påstår för den delen även Paulus och då tydligast i Galaterbrevet.

Bibelstudium i Vivalla den 6 juli 2022

Herrens löfte till Israel

1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren.

Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från.

2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er.

En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många.

3Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner.

Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård.

Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda. Jesaja 51 ff

Texten skriven till ett av Babylon besegrat Israel, där babylonierna deporterat de ledande skikten i befolkningen. Syftet var uppenbart att assimilera de bångstyriga israeliterna för att få bukt med dem. I denna situation uppträder en profet som av ”bibelvetarna” fått benämningen den andre Jesaja och förkunnar inte bara folkets befrielse  utan också Israels pånyttfödelse.

Denna pånyttfödelse grundar sig på ett gudomligt ingripande. Detta ingripande kommer inte helt apropå som en blixt från klar himmel. Den är f a orsakad av folkets inre förnyelse, en förnyelse av sitt religiösa trosarv.  Detta trosarv beskrivs koncentrerat i texten ovan.

Och jag sentida läsare erinrar mig trosarvets betydelse och innebörd. Jag får förnyad insikt i att det jag tror på mer vilar i att jag står i ett bestämt sammanhang än i tillfälliga åsikter och subjektiv övertygelse. Eller kanske riktigare uttryckt, att det råder ett bestämt sammanhang mellan tillhörighet och personlig övertygelse. Det ena klarar sig inte utan det andra.

Och jag påminns om att detta även gäller i andra sammanhang än i de religiösa. Alla är eller borde vara förankrade i ett sammanhang. Det är ur detta sammanhang eller om det blir tydligare i den myllan som subjektiv tro formas. Det för denna tro specifika är att den befinner sig i samklang med sitt sammanhang. Saknar människan både personlig tro och känslan av att befinna sig i ett  sammanhang blir hon som ett rö för vinden. 

Detta om sammanhangets betydelse uttrycks i texten i talet om ”klippan” som Israel  är huggna ur och ”schaktet” som det utvalda folket är hämtat från.

Vad oss kristna beträffar har också vi en ”klippa” som vi är ”huggna ur”, ”ett schakt” som vi är hämtade från . Vi står väl att märka i ett sammanhang som är förbundet med Israels. Men också i en gemenskap  som förnyats av vår frälsare. Fortfarande tillhör vi liksom Israel de utvalda men på ett sätt som relativt Israel  leder till att vi hellre  inkluderar de utanförstående än utesluter dem. För oss är ytterst Kristus den klippa vi bygger på. Men Kristus i sin tur står i Abrahams, Isaks och Jakobs sammanhang. Det är av vikt att påminnas om detta.

Skär vi nämligen bort detta sammanhang med Israel och placerar Jesus på toppen av vilken trossåskådning som helst kan också därav bli vad som helst. Kristus omformas nämligen och blir det den aktuella trosåsåskådningen kräver.  Exempel på detta kan ställas på rad i nutid men även demonstreras med exempel från  biblisk tid. Mina egna hämtar jag helst från de bibliska johannesbreven där gisselslagen viner över dem som kopplat bort Jesus från sitt bibliska sammanhang.

Så när hallelujaropen skallar som det fortfarande kan ske i det frikyrkliga Örebro, så syna sammanhanget. Låt dig inte nöja med att lyssna till trosvittnesbörden utan tänk efter vad dessa leder till när de praktiseras och f a i vilket sammanhang de står.

Å andra sidan var barmhärtig mot de rigorösa. Mer än en i vår församling har betänkligheter mot den kristna trosbekännelsen. De har en egen agenda på de för dem känsliga punkterna. Talet om Guds allmakt klarar de inte, inte heller bekännelsen till en yttersta dom. Så endera tiger de eller också bekänner de tyst ur en trosbekännelse som exempelvis kan vara författad av teologen Dorothe Sölle. Det hjälper inte att jag påpekar att trosbekännelsen liksom för den delen även bibeln måste förstås i sitt sammanhang och utifrån dåtidens tro och vetenskap.

Barmhärtig på vilken grund? På den grunden att mina vänner lever i ett kristet sammanhang och att deras liv fått inriktning  och mål utifrån detta sammanhang, Och i det sammanhanget heter Abraham vår far och Kristus är vår förankring.