(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 43 17 Jag tror inte på Gud, sa Magdalena Andersson)

Bibelstudium i Vivalla den 25 oktober 2017

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.   För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.   I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. (Hebreerbrevet kap 11 v 1 ff)

Ovan inledningen till troskapitlet i Hebreerbrevet. Här tecknas tron på ett något annat sätt än jag själv blivit van vid. Hos Paulus ligger tonvikten på att tron kommer ovanifrån. Att tro är att ta emot för att sen ta vara på; ta emot kraft och liv från den uppståndne Kristus till ett liv i hans efterföljelse. I Hebreerbrevet 11 är tron den grund en kristen förväntas stå på, en säker grund, samtidigt en visshet om riktigheten i sånt som inte kan ses.

Jag förtydligar som den uppmärksamme läsaren märker, en säker grund, alltså inte bara grund, en visshet om riktigheten i sånt som inte kan ses, inte enbart visshet. Tro bara inte jag fuskar. Jag har skäl för mina förtydliganden.

Med dagens sätt att uttrycka sig liknas tron vid ett fundament på vilket allt hänger för en kristen, ett fullständigt pålitligt fundament.

I fortsättningen av kapitlet exemplifieras trons kraft i en rad exempel från Gamla testamentet. Inga konstigheter är det fråga om. Det som påstås om trons underbara förmåga i de gammaltestamentliga texterna hålls för sant. Det återupprepas i korta formuleringar och tas som bevis. Tron är verkligen ett fungerande fundament för livet som gör skillnad.

Men hur blir det då för mig som lärt mig att läsa rakt igenom en gammaltestamentlig text? Det betyder att jag efter min förmåga försöker komma åt textens bakgrund, tendenser i texten liksom syfte. Kort sagt gräver jag för att komma åt textens förmodade poäng. Med en sådan läsning skjuter jag undan det faktiska i det berättade för att mera finna uppbyggelse i tendens, syfte och budskap. Och med ens blir exemplen på trons pålitlighet i Hebreerbrevet 11 inte lika självklara som tidigare. Jag har ju stöpt om troshjältarna och gjort dem till andliga förebilder som på ett djupare plan visar riktigheten i det påstådda. Men vad garanterar att jag verkligen hamnat rätt?

Sånt är läget och det är lika bra att säga det öppet. Alternativet är att läsa de gammaltestamentliga texterna som de står och ta sagt för givet. Problemet är att jag då hamnar i motsägelser som inte låter sig upplösas utan vidlyftiga och osannolika jämkningar som kränker min egen inre heder.

För mig måste därför tyngdpunkten i min läsning av Hebreerbrevet 11 ligga i de ovan citerade versarna som inleder kapitlet. Exemplen får jag ta för vad de är. Viktigast för mig blir att jag själv prövar hållfastheten i min tro. Jag måste själv testa om tron är den säkra grund som den påstås vara liksom den visshet som Hebreerbrevets författare förutsätter.

Detta driver mig till ett ständigt sökande efter trons visshet. Men jag vet varje stund av mitt vakna liv var jag skall söka. Jag söker vissheten hos Kristus, inte hos någon annan. Men inte helt allmänt hos Kristus, utan mer än annat i hans rättfärdiga liv som ändade i döden på korset. Men inte ens där stannar jag; jag söker i hans försoningsgärning, en försoningsgärning som för mig är det eviga livets förutsättning. Kraften i mitt sökande får jag i ständigt nya verifikationer på (visshet om) att jag är på rätt väg.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”,  41 17 Säg inte det, sa Kattis Ahlström. Man kan ju träffa den rätta.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 oktober 2017

15Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. 16Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. 17Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen: jag känner världens byggnad och elementens verkningar, 18tidsåldrarnas början och slut och förlopp,… (Salomos vishet kap 7 v 15-18)

Den som talar är en bildad jude, troligen bosatt i Alexandria vid vår tideräknings början. Den anonyme författaren gör bibelns Salomo till sitt språkrör, ett icke ovanligt manér vid denna tid. Men Salomo är det förvisso inte som är författaren. Tankarna i skriften bär spår av grekisk kulturtradition kombinerad med judisk gudstro, typisk bland judarna i Egypten vid tiden för Jesu födelse.

Det är en fröjd att idag ta del av denna skrift. Den är lättläst, begriplig och för sin tid belysande. Här får vi bland annat belyst hur tron på livet efter döden började få insteg bland judarna.

Nu får vi alltså ta denna skrift för vad den är. Den är en trosbekännelse och en religiös världsförklaring som den kunde te sig bland samtidens bildande judar vid denna tid. I den meningen är den en partsinlaga som den konsekvent tror sig exakt veta vad som är rätt respektive fel. Framför allt tror den sig i alla sammanhang förstå Guds handlingssätt.

Skriften påminner inte så lite om apologetisk förkunnelse (apologetik är försvar för en åskådning, särskilt för den kristna tron) som den kunde te sig bland ”upplysta” predikanter i vårt land under början av 1900-talet. Själv läser jag Salomos vishet som ett uppbyggligt tidsdokument. Är det förresten inte så man skall läsa ”Tillägg till Gamla testamentet”, vad som tidigare kallades de apokryfiska skrifterna och som vår reformator Martin Luther betecknade som läsvärda och uppbyggliga.

Jag skulle kunna sluta här vore det inte för dagens textord. I dessa är det sannerligen inte tal om uppbyggelse enbart, utan om Guds klara ord. Dessutom uttrycks här sanningar som ingen tänkande människa kan komma förbi.

Av Gud beror tankeförmåga och yrkesskicklighet påstår vår anonyme författare. Det är Gud som ger och vi som tar emot. Utan honom funnes det ingen givare och således heller inget liv, vare sig tankeliv eller fysiskt liv.

Vem kan förneka detta faktum? Vi kan inte förneka att vi är mottagare inte givare, att vi ytterst fått det vi kan ge ut. Själva det mänskliga livet ropar efter en givare. Utan givare blir livet obegripligt.

Livets mönster är och förblir att få och ge vidare. Vi får undantagslöst, ingen kan ta sig livet, talangen, tänkandet eller vad det än kan vara. Med givandet ter det sig på annat sätt. Gåvan måste handhas, den måste odlas, utvecklas, föras vidare. Det kräver flit, noggrannhet, ömsinthet, begåvning, arbetslust eller vad det nu kan vara. Men hur är det med detta som vi tänker, gör eller åstadkommer? Är inte också denna vår anspänning och vår ansträngning ytterst en gåva. Vi kan därför att vi fått.

Verkligheten är alltså en lovsång till något som troende människor kallar Gud, och en predikan om denne Guds gärningar med och bland oss människor.

Detta såg en anonym, bildad jude för två tusen år sedan. Borde inte också en bildad svensk allmänhet inse detta? I själva verket är det oförklarligt varför detta inte sker. Vi lever i en generation som tror sig äga det de fått och dessutom handlar som vore de alltings ägare. Inte undra på att det blir rovdrift både på natur och människor.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 40 17 Två möts, fyra närvarande, minst)

Bibelstudium i Vivalla den 4 oktober 2017

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb.  2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp 3tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.”  4Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.”  5Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.”  6Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. (2 Moseboken kap 3 v 1-6)

Änglar är Guds sändebud lär vi oss i notboken till Bibel 2000. Ordet ängel kan i den Heliga Skrift användas om både människor och övernaturliga varelser. En ängel kan ha de mest skilda uppgifter. Gemensamt för bibelns goda änglar är att de står i Guds tjänst. Allt detta erfar vi i samma notbok.

Änglar kan finnas sig på olika avstånd från Gud. Vissa av dessa sändebud från Gud kan befinna sig så nära sin Herre att de blir uppenbarelseformer av Gud. Texten ovan om den brinnande busken är ett exempel på detta. Herrens ängel i eldslågan visar sig vara Gud själv som uppenbarar sig för Mose. Inte bara uppenbarar sig; Gud gav i denna uppenbarelse Mose dennes livsavgörande uppdrag. Han skulle föra sitt folk från slaveri i Egypten till frihet i det utlovade landet.

I andra bibeltexter är avståndet till Gud större, som när Gud enligt 1 Krönikeboken 21 v 15 f sände en ängel till Jerusalem för att sprida död i staden. Här skall ängeln ses som ett Guds straffande vapen. Gränsen är snubblande nära de onda änglarna, tillvarons fördärvsbringande makter, som också är omvittnade i de bibliska texterna.

I bibeln är det gott om änglar med de mest skilda uppdrag och funktioner. Dessa uppdrag och funktioner speglar förutom allt annat även den föreställningsvärld som var aktuell när respektive text tillkom.

Det är för att kompletterar denna teckning gott om himmelska väsen vars uppgift inte är att tjäna människor utan att enbart att ära Gud. Det märker vi när bibeltexternas visioner återger Gud i sitt himmelska majestät.

En god överblick över allt detta ges i utläggningen ”ängel” i uppslagsdelen till bibeln 2000.

Här gäller det för bibelläsaren att hålla tungan rätt i munnen, framför allt inte glömma att ängeln har en grundfunktion och att den är att vara en Guds budbärare. Via de skilda änglaföreställningarna kan sökare, och jag är en av dem, dessutom finna nya vägar att förstå sin bibel.

Bibelkunskap i all ära men livet i Gud är trots allt det viktigaste. Och här har änglar en viktig funktion. De hjälper oss att erfara att tillvaron har ytterligare en funktion, den viktigaste, livet i Gud.

För min del kommer här de mänskliga änglarna in, särskilt de bland dessa som inte har en aning om att de innerst inne är änglar. Nu duger det förstås inte att kalla Jesus en ängel (se Hebr 2), men ändå är han en ängel i den meningen att han för oss tydliggör och levandegör Gud. Om Jesus gäller att han motsvarar ängelns i ovan återgivna berättelse om ”den brinnande busken”. Han är den han förmedlar.