(Se även Med mina glasögon 3, 5 18 ”Kan själv”)

Bibelstudium i Vivalla den 31januari 2018

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia 9:23 f)

Det är jag som spärrat slutet av textordet. Jag gjorde det för att min utläggning nedan skall bli tydligare.

I övrigt anser jag inledningsvis att notboken till Bibel 2000 borde användas flitigare. Den är ju dessutom lätt tillgänglig. Du hittar den i slutet av varje komplett svensk bibel av idag. Läs gärna i uppslagsdelen artikeln profetböcker. Där står bland annat att profetböckerna är redigerade aktstycken, ofta härstammande från kretsen kring profeten.

Att texten ovan bildar ett helt och sedan är löst fogad till sammanhanget i Jeremia 9 är uppenbart för mig. För mig är det inte ens viktigt om det är Jeremia eller någon annan som förmedlat det gudsord som utgör detta bibelstudiums text. Texten är tidlös. Den gäller i alla sammanhang, alltid.

Så till utläggningen. Den icke-spärrade texten tillhör i min tolkning sånt som vem som helst borde kunna ta till sig och framför allt låta sig korrigeras av. Den spärrade förutsätter överlåtelse.

Det är nämligen uppenbart att det förr eller senare visar sig ödesdigert att stoltsera med ”vishet, styrka och rikedom”. Detta såväl på det politiska som på allmänmänskligt plan. Ett folk som tror sig förmer än andra såväl intellektuellt som etiskt och styrkemässigt, skapar sannerligen ingen fred på jorden. Se bara hur det gick för Nazityskland. Sverige har ju ännu vinden i ryggen, men inte duger det på sikt att ständigt tycka sig överlägsen alla andra. svensk högfärd över egna särklassiska värdenormer får mig att nästan dagligen att rysa inombords. Det blir ingen välsignelse av sånt.

Tar vi textorden ovan personligt känner vi oss sannolikt träffade. Vem vill inte stoltsera över egen vishet! Ta de intelligentas förening Mensa som ett skräckexempel på ett sådant stoltserande. Vem vill inte göra sig bred över sin styrka eller mer eller mindre i smyg visa sina ekonomiska muskler!

Naturligtvis är såväl vishet, styrka som rikedom positiva ting som vi behöver för att reda oss både som människor och samhälle. Felet är att vår högfärd visar att insikt saknas om att det vi äger ytterst inte är vårt eget, att liv hälsa och välgång är något vi fått att förvalta.

Detta borde även ickereligiösa inse. Vad är det annat än enfald att förneka att det vi äger är något vi ytterst fått, att livet är en gåva, inte en rättighet? Relevant är däremot frågan om gåvogivaren. Om livet är en evolutionens gåva eller om gåvogivaren är något mera personligt, i slutändan en Gud?

Så långt det icke spärrade i texten ovan, nu till slutorden: att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. Här vet jag av egen erfarenhet att det vill till både tro och överlåtelse för att kunna göra orden till sina egna.

Vad som här påstås är nämligen att det finns något som heter rätt och rättfärdighet och att denna rätt och rättfärdighet har ett specifikt innehåll. Vidare att rätt kärlek går att skilja från falsk. Både det ena och det andra är sannerligen långt ifrån självklart i en miljö där det haglar av sanningar av de mest skilda slag.

Jeremia förbinder allt detta goda med Herren. Vi kristna som inte lik profeten har direktkontakt med Gud knyter innehållet till vår frälsare Jesus Kristus. Och inte till vad som helst hos denne vår frälsare utan till det som specifikt vittnar om just dennes rätt, rättfärdighet och kärlek. Med den inställningen dras vi likt blomman mot solen till Kristi frälsningsverk på korset. Detta så vitt vi släppt taget i en överlåtelse som inte vet av förbehåll och garantier. Ett trossprång kallas det, det trossprång som är nödvändigt, ja det enda nödvändiga för den som vill leva som kristen.

(Se även ”Men mina glasögon 3” 4 18 Självskadebeteende, mer än att skära sig)

Bibelstudium i Vivalla den 24 januari 2018

41Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn –  42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus,  43lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.

(Ur Salomos bön till Gud när templet i Jerusalem är färdigt att tas i bruk. 1 Kung 8 v 41 ff)

Kung Salomos bön när templet i Jerusalem är färdigt att tas i bruk är både mäktig och mättad med innehåll. Bönen i sin helhet är en hel teologi i komprimerad form med sitt tankecentrum i Israels respektive kung Davids och hans ättlingars utväljelse.

Som med det mesta i bibeln läser jag denna bön som en del i ett bearbetat helt. Det är föreställer jag mig utan att veta närmare en teologskolas återgivning av Salomos bön, en teologskola som låter kung Salomo bedja utifrån den egna skolans helhetssyn.

Den helhetssynen är besläktad med den från 5 Moseboken, från Josua, Domarboken samt från Samuels- och Konungaböckerna. Teologerna talar om det deuteronomistiska historieverket.

Förskräcks ej över denna min hållning till Salomos bön. Långtifrån att ta död på bönen, berikar den istället förståelsen. Den ger föreställer jag mig Salomos bön mer rättvisa än en stenografisk återgivning av verkligheten skulle kunna ge. Som troende tänker jag mig att Deuteronomisterna förstod Salomos intentioner. Detta på grund av att deras återgivning byggde på att de när tiden runnit iväg fått perspektiv på kung Salomos andliga och världsliga gärning.

I dagens textavsnitt handlar det om främlingen (hedningen, ickejuden), d vs du och jag. Att också vi skall få del av den gudsnärvaro och den bönhörelse som utgår från templet i Jerusalem. Om ett tempel till gagn för såväl Israels utvalda som alla andra, ber Salomo med uppsträckta händer inför Herrens altare.

Bönen vittnar om en förhoppning som kung Salomo bär på och i förlängningen också Deuteronomisterna. I Kristus har den förhoppningen omvandlats till verklighet.

Israels utväljelse före alla andra folk får nämligen ytterligare en innebörd när utväljelsens bärare förkroppsligas i juden Jesus. I honom blir utväljelsens (Israels folks utväljelse) själva syfte att skapa rum för andra. Hans eget liv exemplifierar detta. Han, den före alla andra utvalde, om ni så vill judarnas jude, ger sitt liv för att även vi hedningar skall få del av välsignelsen. Från den stunden är välsignelsens väg utväljelse, självutgivelse, välsignelse i en ständig återupprepning från släkte till släkte

Den som hjälpt oss att se just detta tydligare än andra är mannen med den stora överblicken, aposteln Paulus. Ingen har som han kunnat tolka trons innersta hemlighet. Ingen har som han sett helhet och syfte för sin inre blick.

Hur är det då idag? Vilka är det som idag ser andligt klarare än andra? Vilka är det som begriper bibeln bättre än andra? Vem eller vilka har överblicken? Min erfarenhet säger mig att delaktighet är den viktigaste av förutsättningar för andlig klarsyn, delaktighet i såväl utväljelse som utgivelse. Närsynt innanläsning i bibeln är nog nyttig, men den överblick som erfarenheten skapar än viktigare.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 3 18 Värdegrund en färskvara i ständig rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 17 jan 2018

Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!”   Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.”   Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.”   Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan!   När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.   Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Mosebok kap 33 v 18-23)

Den inledande noten till andra Moseboken anger vad denna bok handlar om. Där står: ”Andra Moseboken skildrar hur israeliterna av Mose leds ut ur Egypten och hur Herren sluter ett förbund med dem och ger dem sin lag”. ”Skildrar” det betyder berättar om och det på ett betydande tidsavstånd från skeendet och dessutom med bestämda avsikter. Glöm objektiv historieskrivning, var istället uppmärksam på budskapet. Det är mitt råd.

Detta gäller alldeles särskilt i texten ovan som skildrar Herrens svar när Mose begärde att få skåda Herrens härlighet. Mose fråga är konkret. Han vill bokstavligen se Herrens härlighet, så bokstavligt att en tvååring kan uppfatta den. På det svarar Herren nej. Under vissa villkor och sen Herren först hållit sin hand för Mose ögon, får Mose se Herren på ryggen. Mer blir det inte.

Vad är då avsikten med denna berättelse som genom sin konkretion är tillgänglig för alla, liten som stor, klok som oklok, israelit som sekulariserad svensk år 2017. Alldeles uppenbart för alla och envar förkunnar texten att Guds gestalt och väsen är och skall vara en gåta för människor.

Lika uppenbart som det är att tillvaron förutsätter en givare, av oss kallad Gud, lika fördolt är denna Guds väsen och härlighet. Gud kan vi inte greppa hur vi än försöker, än mindre förstå, hur vi än anstränger oss. Människor kommer aldrig längre än att de ser Herren liksom på ryggen och det i benådade ögonblick.

Alla försök att dokumentera Gud är därför förgäves. Än mindre är det möjligt att förklara vad Gud konkret avser när allt tycks vara ställt på ända. Det som gällde Mose, gäller oss, gäller alla. Gud kan vi bara se på ryggen och det i benådade ögonblick.

Guds ryggtavla är för oss kristna Jesus Kristus. Andra religioner har sina ryggtavlor. T o m ateisten har sin. Evolutionen lär vara den reflekterande ateistens glimt av Gud.

Jesu förhållande till Gud liksom hans gudom sysselsatte kristendomens tänkare särskilt under de första århundradena. En del satte likhetstecken mellan Gud och Jesus. Förenklat uttryckt var Jesu mänskliga gestalt liksom hans tal och gärning bildlikt talat en mask satt framför Guds ansikte. Bakom masken fanns Gud. Gud och Jesus var i grunden ett och detsamma.

Faran med det sättet att se är uppenbar. De spår Gud sätter i verkligheten stämmer ibland illa med de avtryck Jesus gjorde och gör. Ond bråd död, oskyldiga barn som mister livet stämmer dåligt med den Jesus som välsignar de barn som t o m dennes lärjungar avvisade.

Sanningen om Jesu gudom är därför även den lagd i mörker. Att fullgott kunna definiera Jesu förhållande till Gud låter sig inte göras. Jag har valt att se Jesus som den glimt av Gud som är given just mig. Mose stod på en klippa och fick se Herren på ryggen. Jag koncentrerar min blick på försoningens kors och jag ser än det ena än det andra Men såväl det ena som det andra är glimtar av den Gud som jag skänker hela min tillit.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 2 18 Först kyrkan sen samvetet)

Bibelstudium i Vivalla den 10 januari 2018

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.   Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.”  Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.   När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.   Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” (Evangelium enligt Matteus kap 3 v 13-17)

Berättelsen om Jesu dop kan läsas framifrån eller bakifrån. Själv läser jag den bakifrån.

Framifrån, det betyder att orden tas som de står. Det som skildras har hänt och det exakt i enlighet med ordalydelsen. Detta låter sig också till nöds göras. De jämkningar man tvingas vidta är vid en ytlig läsning måttliga. Matteus, Markus och Lukas återger samma berättelse. Markus och Lukas är mera kortfattade, i övrigt stämmer berättelserna överens. Bara så att rösten från himmelen sade att Jesus är min älskade son, medan rösten i övriga versioner talar direkt till Jesus och säger du är min älskade son. Johannes skildring av Jesu dop skiljer däremot ut sig. Att Jesus döps är den enda föreningspunkten. Händelseförloppet skiljer sig totalt.

”Framifrånläsare” som vill att allt skall bilda en logisk enhet får det därför svårt. Det lär inte vara lätt att konstruera fram något enhetligt ur det som så tydligt spretar.

Men det är inte mitt problem. Jag läser bakifrån. Jag utgår från att berättelserna om Jesu dop har tillkommit i efterhand. Det betyder när lärjungarna fått sammanhang och ser helheten. På helheten bygger de upp delen, i detta fall Jesu dop och vad detta dop har för innebörd. På motsvarande sätt gör också jag. Och då inte enbart när det gäller Jesu dop.

För mig är det, för att ta ett steg vidare, inte givet att Jesus är Guds son bara därför att det står i bibeln. Det är heller inte på grund av ordalydelsen i bibeln för mig givet att Jesus som Guds son skulle gå in i sin livskamp, en kamp som i slutändan skulle kosta honom livet. Först erfarenheter av helheten ger mig visshet om både det ena och det andra.

Mitt eget argument för och min egen övertygelse att Jesus är Guds son vilar varken i födelseberättelserna i bibeln eller i skildringarna av Jesu dop. Min egen erfarenhet av Jesu rättfärdighet/barmhärtighet, liksom av den försoning som är Jesu signum är det som bär upp min tro. Sen får jag ett närmast ovärderligt stöd av både födelseberättelser, skildringen av Jesu dop, för att inte tala om allt övrigt som berättas om Kristus.

Så är det för mig och så tror jag det var för dem som skrev bibeln vilka de nu egentligen var. Ur församlingens erfarenheter av Kristus byggdes erinringarna om deras Mästare upp. I slutändan fick vi det Nya testamente som vi idag äger.

Berättelserna om Jesu dop är alltså inte bara sanna, om de nu ens bokstavligt är det. De förmedlar framför allt den sammantagna Sanningen, sanningen om den Kristus som genom sitt liv förvandlade världen.

Men jag tvingar ingen att tänka som jag. Om Jesus för dig oförmedlat träder fram ur en ordagrann förståelse av det skrivna ordet, så gärna för mig. Men du slipper en massa intellektuella bekymmer om du läser bakifrån, d v s förstår Jesus utifrån helheten och den egna erfarenheten.