(Se även ”Med mina glasögon 4”,  44 19 Följare och utmanare i det kollektiva livsflödet)

Bibelstudium i Vivalla den 30 oktober 2019

3Och han (Abraham) sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.”  4Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.”  5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.”  6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. (1 Moseboken 15 v 3 tom 6)

Bibeltexter kallar jag trostraditioner, det är nämligen vad dom är. Trostraditionernas ursprung är berättelser och vittnesbörd, som i sinom tid skrevs ned och samlades upp i urkunder. Slutresultatet blev bibeln, det betyder en rad trostraditioner hopsamlade och redigerade till ett sammanhållet helt bestående av två delar, det Gamla och det Nya testamentet.

Trostraditioner, läs trosföreställningar, är subjektivt betingade, dessutom spänner de över vida fält, religiösa som ideologiska. Man finner dem överallt, i såväl religiösa, som i politiska och sociala sammanhang.

Det speciella med oss kristna är att vi hämtar ett flertal av våra trostraditioner från bibeln och där f a från berättelserna om Jesus. Utifrån trostraditionerna om dennes livsverk, f a utifrån berättelserna om hans död och uppståndelse,  hanterar vi verkligheten.

Dessutom och det är mera sällan det sägs öppet, väljer vi  att hålla fast vid visst i våra trostraditioner (läs våra biblar) medan vi väjer undan för annat.

Bibeltexten ovan är hämtad från 1 Moseboken kapitel 15. I detta kapitel finns både sånt som vi som kristna kan ta till oss och det som vi måste väja för. Jag börjar med det senare, styckningen av djur som rituell förutsättning när två parter sluter förbund. Om detta läser vi i samma kapitel som texten ovan är hämtad från. Den sedvänjan kan vi med fördel vara förutan.

Däremot är dagens textavsnitt aktuellt där den barnlöse Abraham utlovas en avkomma så riklig som himmelens stjärnor. Och Abraham trodde på Guds löfte, lyder slutklämmen.

Dessa ord har i den kristna traditionen gjorts förebildliga. Dess kännetecken är tro på det omöjliga. Läget må se hopplöst ut. Det kan stå lika illa till med oss som det en gång gjorde för den barnlöse Abraham. Ändå litar vi på att trons löften i slutändan håller.

Abraham framställs som en trons förebild i hela bibeln. Än större förebild är Jesus. Dennes död och uppståndelse är för den kristne  trosföremålet före andra. Det för kristen tro specifika är att förlita sig på att leva i döds- och livsgemenskap med sin frälsare.

Vad jag tycker att man skall observera är vad som sker när den tron släpper taget. Det uppstår inget tomrum. Tomrummet  fylls upp av trosideal av annat slag. En trostradition ersätts av en annan eller av andra.

Konsekvensen av detta blir att vi lever i en trostraditionernas kamp. Kristna som ickekristna är indragna i den kampen. Ingen klarar sig utan levande trostraditioner. Det är med trostraditioner som redskap som vi hanterar vår verklighet.

Så säg inte att en tror, den andre inte. Alla tror vi, dock tror inte alla likadant.. Vi har som människor inget annat att ta till än trostraditioner när vi skall forma vår verklighet och hantera våra sanningar.

Nog är kristen tro något för sig med sin Abraham och sin Jesus. Framför allt är den något för sig, eller borde vara det, genom att den är kräsen med sina trostraditioner. Vissa lägger vi med bestämdhet åt sidan, andra kan vi inte leva utan.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 43 19 Av naturen är jag dubbelseende)

 Bibelstudium i Vivalla den 23 oktober 2019

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig.  12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den?  13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den?  14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. (5 Mos 30:11-14)

I bibelstudium i Vivalla den 9 oktober i år satte jag fingret på att Jesus i Nya testamentet talar genom ombud. Jag exemplifierade med Uppenbarelseboken där Jesu talesman är Johannes. Denne frammanar Jesus i sina apokalyptiska visioner.

På motsvarande sätt frammanas en länge sedan död Mose i 5 Moseboken. Detta i en rad predikningar från skilda sammanhang där den sammanhållande fiktionen är en långpredikan av Mose.

I Uppenbarelseboken talade ”Johannesjesus”  till kristna hotade av förföljer och martyrium. I 5 Moseboken talar ”Predikomoses” ur en situation av nationell och religiös upplösning. Gemensamt för både det ena och det andra är förkunnelse sprungen ur nöd.

När hoppet av allt att döma är ute, när trons restauration inte längre tycks möjlig, då vänder det. Så i texten ovan, så när man spikade upp Jesus på korset, så när de kristna församlingarna i trons begynnelseskede hotades av förintelse, så förhoppningsvis i våra genomsekulariserade svenska församlingar. Gud vänder åter i full kraft.

Ett av flera paradexempel på detta är alltså textens förkunnelse ovan. I katastrofen griper Gud in och allt förvandlas. Lagen som tidigare tycktes ouppnåelig kommer plötsligt nära. Den förvandlas från hårda bud till en inre kraft som gör den tidigare slagne oövervinnelig.

Vad som skett är att lagens inre blottats. Till sitt innersta är lagen inte krav utan kraft, Guds kraft.

Det som profeterades skedde också. Löftesfolket upplöstes inte trots fångenskap och katastrofer. Den babyloniska fångenskapen blev inte judiskhetens förintelse. Gastkramningen ändade i restauration och nyfödelse.

Särskilt vi kristna har fått denna sanning tydliggjord för oss. Aposteln Paulus har öppnat våra ögon. Denne tar i Romarbrevet (Rom 10) upp just den förvandling av lagbudet från krav till kraft som vi ovan observerat. Och han gör det genom att förbinda lagen med Kristus och dennes frälsningsgärning.

Förvandlingen sker med Paulus som facit i följande steg, av lag blir kraft, av kraft blir Kristus, av Kristus evangeliet, av evangeliet tron.

Upplösning var alltså utgångspunkten för lagens omvandling till kraft. Och den upplösningen har idag gått särskilt långt i det sekulariserade Europa, och allra längst bland oss i Sverige.

Blir förloppet det vanliga är det alltså hos oss det skall ske. Gudomliga lagar, kristna seder, gammaldags moral står allt inför sin upplösning. Allt är genomkritiserat och därefter förtärt och ersatt av nya sedvänjor och nya tänkesätt överlägsna de gamla. Det tycks allt mera hopplöst att värja sig.

Det nya som kommer i stället för det gamla har dessutom många gånger verkligen skäl för sig. Ihåligheten i det gamla har blivit allt mera uppenbar. Liberal teologi av skilda slag räcker inte till för att dölja ihåligheten i det gamla.

Då sker det, de gamla kristna lagarna omvandlas till kraft. Lagen omvandlas till evangelium.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 42 19 Omtanke som förutsättning för ansvar.)

Bibelstudium i Vivalla den 16 oktober 2019

2Så säger Herren: Det folk som undkom svärdet fann nåd i öknen. Israel var på vandring för att finna ro, 3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem. Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet. 4Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen. 5Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten. 6Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg: Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud! (Jeremia 31:2-6)

Texten ovan är hämtad från profeten Jeremias bok. Den står i ett sammanhang där utsagor om den kommande messianska tidsåldern samlats. Bakomliggande hopplöshet är textordens förutsättning. Israel hade förnedrat sig själv, blivit förnedrat och fördrivet. Ur  förnedringen förkunnar profeten löftet om en framtida inomvärldslig idealtillvaro där vingårdarna ger rikliga skördar, människorna gläder sig och lovsjunger Gud på Sion.

Låt oss ta denna text som ett paradigm (tankemönster). Den har allmängiltig betydelse. Den följdes upp av katastrofen på korset som i all sin förnedring banade väg för uppståndelse och nya möjligheter.

Bakomliggande föreställning heter hopp. Det är bakomliggande hopp mitt i förnedringen som får profeten att tala till de förnedrade om nya tider. Och det var i hopp om Guds förbarmande som Jesus gav sitt liv för människorna.

När Paulus vid varandras sida ställer tro, hopp och kärlek betyder det inte att han talar om tre olikartade begrepp. Såväl hoppet som kärleken hör samman med tron, ja utgör delaspekter av tron.

Hoppas (tror) gör de flesta, hoppet är t o m en av  förutsättningarna för livet. Det för kristen tro kännetecknande är att den spränger alla hoppets begränsningar. Om det var så att profeten hoppades (trodde) på det omöjliga, nämligen Israels upprättelse i en inomvärldslig paradisisk tillvaro, vågar den kristustroende hoppas även där döden släckt allt yttre hopp. Kristus uppstod som den förste men tror vi, inte som den ende.

Det kristna hoppet tar sig nya former allt eftersom tiden har sin gång och tänkandet fördjupats och utvecklats. Nog kan även vi kristna i likhet med Jeremia drömma om ett jordiskt lyckorike. Det har vi för den delen gemensamt med den generation människor som släppt taget om Jesustron och enbart tänker på det jordiskt fulländade.

Det är dessutom lätt hänt att vi faller in i samtidens dyrkan av jorden, det jordiska och det naturliga livet i dessa dagar av hotande ekologisk katastrof. Men vi skall inte nöja oss med att vara som andra. Kampen för naturen är nog bra, men den kampen ersätter inte hoppet om liv i den yttersta av katastrofer, den mänskliga döden.

Det för oss specifika är i själva verket  att vi på grund av Kristus vågar hoppas på nyfödelse trots att vi skådar avgrunder och då främst i eget inre. Men inte bara där utan också i livets avtagande, eller i sjukdomar som ingen läkare mer än uppehållande rår på.

Summan av detta blir att profeten Jeremia visserligen var hoppets härold i Israels förnedring. Men att det är i korset som den verkliga förhoppningen är förankrad.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 41 19 Eros och agape i förening)

Bibelstudium i Vivalla den 9 oktober 2019

Till församlingen i Smyrna

8Och skriv till ängeln för församlingen i Smyrna: Så säger han, den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen.  9Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga.  10Var inte rädd för vad du skall få utstå. Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och ni skall få lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans. 11Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Den som segrar skall inte skadas av den andra döden. (Johannes uppenbarelse kap 2:8-11)

Jesus via ombud

Texten är hämtad från Johannes uppenbarelse (Uppenbarelseboken). Denna bok är tvådelad, del ett består av budskap från den uppståndne Jesus till ett antal församlingar, del två innehåller förutsägelser från den uppståndne Jesus om vad som skall drabba världen fram till fullkomningen (apokalyptik).  Jesus talar Uppenbarelseboken via sitt ”ombud” (mitt ord) Johannes. Inledningen till denna bok avslöjar detta i orden

Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. Han sände sin ängel och lät sin tjänare Johannes veta det

I detta bibelstudium tar jag fasta på just detta att Jesus talar till oss genom ”ombud”. Så är det nämligen alltid. I evangelierna är det evangelister som förmedlar vad Jesus sade och gjorde. Ingen lär kunna förneka att respektive evangelist satt sin färg på framställningen. Så är det stor skillnad mellan ex vis Matteusevangeliet och Johannesevangeliet.

Än mer färg på Jesus satte aposteln Paulus i sina brev. Detta av naturliga skäl. Paulus återger inte yttre händelseförlopp som evangelisterna. I stället tolkar han dem. Förmedling via tolkning skulle man kunna kalla detta sätt att läsa Jesus.

I Uppenbarelseboken är det den uppståndne Jesus Kristus som talar via Johannes ord. Sådant tal kallar vi profetior. Så kallade apokalyptiska profetior där framtidsskeendet avslöjas upptar större delen av denna bok. Dubbelt svårtolkade blir dessa genom att de är utsagda till kristna församlingar som hotas av utplåning genom förföljelser. Uppenbarelserna syftar bl a till att församlingarna skall orka härda ut. Frågan är hur vår välmående kristendom skall förstå dessa ord som till allt annat också  är genomsyrade av samtidens föreställningsvärld och föreställningar. Hur skall en nutida kristen hitta Jesus Kristus i dessa ord? Det har jag frågat mig mer än en gång.

Då är det enklare  att hitta Jesus i texten ovan som är riktad till församlingen i Smyrna. Här känner nämligen en församlingskristen som jag igen mig. Det är nämligen inte enbart de Smyrnakristna som har behövt kämpa för sin tro mot sådana och sånt som strider mot det Jesus stod för. I lika hög grad får vi göra det men på andra grunder.

Och både för dem och för oss gäller som textordet säger att vi är kallade att ”vara trogna intill döden” (Upp 2:10 c). Texten förutsätter att det är känt vad den troheten konkret innebär. Här är det värt att repetera detta. Det handlar ytterst som trohet mot evangeliet, glädjebudskapet att vi är älskade inte för vad vi borde vara utan för vad vi är. Och att vår del i vår egen frälsning består i att vi låter Jesus sluta oss till sitt hjärta.

Men så var det slutligen problemet att Jesus alltid når oss via ombud, ja att det undantagslöst är på detta sätt så länge vi lever. Det betyder att fel och misstolkningar drabbar till och med den till synes fullkomlige. Först i evigheten får vi helt och fullt bli om- och inneslutna i vår mästare och det utan allt vad missuppfattningar heter.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 40 10 Om hänsynen till rötterna.)

Bibelstudium i Vivalla den 2 oktober 2019

Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ!   (Psaltaren 103, slutversarna)

En psalmist som uppmanar människor att stämma upp i lovsång till alltings skapare och uppehållare vinner genklang. Förstås lyssnar inte alla. Människor som äger sin vinning i nedbrytande verksamhet vill inte delta. Sin uppmaning till lovsång riktar heller inte psalmisten till dessa. Det är till änglar, starka hjältar, Guds härskara(= kollektivet änglar), ja till allt som står Herrens tjänsthan vänder sig och bland dessa finns inga onda makter.

Hur är det då i en kultur som vår som gör sitt bästa för att lägga alltings skapare och uppehållare, d v s Gud åt sidan? Inte ens här talar psalmisten  för döva öron. Hos oss är det  ofta Naturen som får representera Gud. Våra naturprogram i radio och på TV är en enda lovsång till en närmast personifierad natur.

Oftast är det förstås människan som ställs på Guds plats. Hon ikläds en storhet som annars endast tillkommer Gud. Denna människans ”iklädda storhet” är vår västerländska kulturs själva kännetecken.

Jag hämtar mitt exempel på detta från EU-kommissionens tillträdande innehavare, Ursula von der Leyen. Hon talar i dagarna om att bevara europeisk identitet och hon lär mena att vi skall värna om just denna människans ”iklädda storhet” (människovärde, demokrati, feminism osv) som blivit det kännetecknande draget för europeisk identitet.

Det är svårt att tro på Gud säger många idag. Det är så mycket som händer som inte får hända. Så var det förvisso också för psalmisten. Tidigare i denna psalm talar han om förtryck, synder, sjukdomar och död som drabbat honom.  F a tillvarons intighet har han i sikte. Psalmisten liknar människan med gräset som spirar men snart vissnar bort och där ingenting i fortsättningen kan vittna om hennes existens. Ändå manar han till lovsång.

Märk att uppståndelsetro för den gammaltestamentliga fromheten var något främmande. Tanken på en odödlig själ var okänd. Kropp och själ bildade under gammaltestamentlig tid en oupplöslig enhet.

Evighetstron banade sig så småningom fram ur upplevelsen av Guds storhet, av  en Gud som i sin kärlek kan göra det omöjliga, låta det som vissnat och blåst bort få liv igen.

Så långt om den lovsång som inte kan tvingas till tystnad trots att en hel  kultur satt en ära i att åstadkomma  detta. Nu om psalmens förhållande till änglar och himmelska väsen liksom till hela den härskara som omger Guds tron, d v s till alla dessa som han manar till lovsång.

Om alla dessa väsen kan mycket sägas. Inte minst att dessa mer än annat formats av sin samtid. Det betyder av en föreställningsvärld som är så långt ifrån vår som den kan komma. I sin kulmination utvecklades i senjudendomen en avancerad änglalära där tidens fromma trodde sig känna till både vad änglarna hette och vad de hade för uppgifter. Dåtidens science fiction med andra ord i biblisk klädnad.

Hur ställa sig till detta? För mig gäller att änglaväsen och himmelska härskaror mindre låter sig bestämmas  av vad som påstås om dem ,,mer av i vems tjänst de står. Är det Herren som råder över dem är dessa inget annat än speglingar av sin Herre och som sådana mättade med budskap till mig.

Så går mina tankar mer än annars i min meditation över min frälsare. I allt stod min frälsare i Herrens tjänst. Så helt var Jesus Kristus uppfylld av Gud att vi låtit vår bild av Gud formas av vår bild av honom.  I själva verket är detta min kristna tros hemlighet. Denne, ängel över alla änglar, oförliknelig i sin storhet, stod i Guds tjänst, det var och är det på vilket min tro bärs.