Bibelstudium i Vivalla den 26 oktober 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 138 Bilden av sanningen)

Bibelstudium i Vivalla den 26 oktober

Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. (Evangelium enl Johannes kap 15 v

Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. (Evangelium enligt Johannes kap 16 v

Ovan är det Jesus som talar till sina lärjungar. Det gör han med evangelisten Johannes sätt att uttrycka sig. Observera att det också finns andra återgivningar av Jesu ord inom Nya testamentets pärmar. Matteus har ett sätt att återge Jesu ord, Lukas ett annat, Paulus ytterligare ett för att nämna de

Själv utgår jag gärna från Johannes och sen anpassar jag bilden av Jesus och tron utifrån honom. Dock inte alltid. Vid behov tar jag till någon av de övriga, gärna Paulus. Men Johannes är min specielle favorit för att få grepp om trons liv och

Det är Johannes som lärt mig att tron är liv och skall förmedla liv, kärlekens liv. Först som liv blir tron det den är menad att vara, Guds röst i mitt inre. Utan liv stelnar tron till och förvandlas till en åskådning lämplig att hysa men också att förfäkta, t o m kriga

Bönen, som Johannes förstår den, är en del av tron, d v s en del av livet i Guds och Jesu närhet.

Bön förstådd på Johannes vis är förpliktande. Den förutsätter att jag är sann mot mig själv, sann i min självbekännelse, sann i min längtan att verkligen komma Jesus nära. Det betyder inte att jag därför är ren och utan skuld. Tvärtom, jag ber för att bli befriad från min skuld och som befriad få uppfyllas av Jesu kärlek. Skuldfri skall jag inte vara, däremot överlåten. Reservationer och dolda områden får inte

Mot den bakgrunden kommer den fullständiga bönen utan undantag att ha två sidor. Den består å ena sidan av kamp å den andra av välsignelse. Kampen skiftar beroende på person, välsignelsen är en och densamma. Gud uppfyller den bedjandes själ och välsignar henne.

Kamp och välsignelse, men i olika proportioner och inte nödvändigtvis vid samma tillfällen. I den offentliga bönen blir det mest välsignelse, i den enskilda till stor del kamp. Den kampen är självrannsakande. Mitt ställs mot andras; mina reaktioner, mina tankar, mina förbehåll, mina känslor gentemot andra, prövar jag inför mig själv och lägger sedan fram dem inför Jesus. Det ena efter det andra tas med i min rannsakning för att i samma andetag läggas fram inför Jesus i bön till Gud.

Det måste får göra ont i bönekampen, ont därför att jag skall omformas efter Jesu modell. Omformas , inte likriktas, eftersom omformningen ger liv, medan likriktningen innebär död om så Jesus är förebilden.

Den kristnes bönekamp är märklig, det är för den delen även den yttre livskampen. Det är som jag kämpade på egen hand. Men s är det inte. Väl igenom märker jag att det nog var sant att jag kämpade för att finna Gud, men att det ändå ytterst var Gud som åstadkom segern. Eller som Paulus säger; arbeta med fruktan och bävan på er frälsning…Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte. (Fil 2:12: f)

Slutligen löftet om bönhörelsen i bibelordet ovan. Uppfyllelsen brukar ske när bönekampen är över och jag befinner mig i samklang med min Herre och Gud.

 

Bibelstudium i Vivalla den 19 oktober 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 137 Kulturimperialism)

Bibelstudium i Vivalla den 19 oktober 2016

Fäderna skall inte straffas med döden för barnens skull och inte barnen för fädernas skull. Var och en skall dö för sitt eget brott. (5 Moseboken kap 24 vers 16)

Du skall inte tillbe dem (bl a gudabilder) eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. (2 Moseboken kap 20 versarna 5 och 6)

Ovan två utsnitt från bibeln, det första från 5 Moseboken ingående i dennes ”långtal” i öknen till Israels barn. Talet är naturligtvis fingerat. Det återger viktiga religiösa traditioner med bestående betydelse både för judendom och kristendom. Det andra är hämtat från 2 Moseboken och ingår i kapitlet om tio Guds bud.

Det första citatet slår fast att var och en skall straffas för sina egna gärningar, inte för fädernas. Det andra att det finns något som heter kollektiv skuld som följer ett folk från generation till generation.

Det ena bibelordet svär alltså mot det andra. För den som vill är det naturligtvis möjligt att harmonisera utsagorna. Jag tillhör inte dem. Istället ser jag på motsättningen mellan det ena och det andra som exempel på hur lag fungerar.

Lag är aldrig något isolerat har jag funnit. Lagen är aldrig källan vare sig till det goda eller det onda. Lagen är istället en beroende storhet. Den slår fast något som någon eller något håller för heligt och rätt. Åtminstone är det så med grundlagarna.

I de bibliska lagarna är Gud den påstådda grunden, i våra folkets vilja. Folkets vilja i sin tur är förhoppningsvis förankrad i det vi tycker vara rätt, t o m absolut rätt.

I textutsnitten ovan handskas vi med av Gud inspirerad lag. Eller rättare med lag som är av Gud inspirerad enligt samtidens gudstro och ideal. Eftersom det är så kan den ena lagen i bibeln skava mot den andra. Exempel på detta har vi ovan. Texten från 5 Moseboken visar att israeliterna vid en viss tidpunkt förstod att var och en skall dömas för sina egna gärningar, inte för andras. Den tanken kom i den israelitiska traditionen att bäras vidare in i Jesu tid. För Jesus var det en självklarhet att man inte skall döma någon för vad en annan gjort. Den andra texten hade inte kommit fram till den insikten. Den var kvar i det gamla att kollektivet hade skulden, inte främst individen. De som formulerat den texten tycktes anse att individen inte bara var sig själv utan främst en del i ett kollektiv. Det ligger naturligtvis mycket i det. Men synsättet i fråga leder ofta till den djupaste orättfärdighet.

Observera dock att det andra textexemplet, det från 2 Moseboken i sig rymmer den mest fulländade av lagar, tio Guds bud. Med budet från 5 Moseboken är det däremot så att den i sin omgivning hyser lagar som idag är fullkomligt främmande för oss.

Hur tänka i denna kvistiga problematik? Jag själv vet mycket väl min egen hållning. Den lag som för mig är gudomlig vilar på evangeliet. På den grunden är lagen både flexibel och fast. Detta av den enkla anledningen att vår frälsare både var fast och flexibel. Fast i grundhållningen; du skall älska Gud av hela ditt hjärta, slog Jesus fast. Men det kan du inte göra om du inte också älskar din medmänniska. Flexibel i tillämpningen beroende på omständighet och situation.

Bibelstudium i Vivalla den 12 oktober 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 136 Insikt mer än kunskap)

Bibelstudium i Vivalla den 12 oktober 2016

Psalm 68

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen!

Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare,

Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka,

men upprorsmännen får bo i öknen.

 

29Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss

30från ditt tempel i Jerusalem! Till dig kommer kungar med gåvor.

31Kväs odjuret i vassen, tjurhopen och folkens kalvar [—].

Skingra de folk som vill krig!

     När psalm 68 skrevs vet ingen. Bara att det skedde under gammaltestamentlig tid. Situationen anar man. Kanske ingick den i något slags folklig lovsångsprocession till Guds ära.?!

Innehållet i lovsången är klassisk. De passager som jag återgett ovan är fortfarande på de troendes läppar. Vi som tror jublar fortfarande över en Gud som ”rider på molnen”, det betyder en Gud som för oss är ouppnåelig i sin höghet och oåtkomlig i sin vishet. Samtidigt vet vi inom oss att denne Gud är de ”faderlösas fader och änkornas försvarare”. Vi vet att han ger ”de ensamma ett hem” och ”de fångna frihet och lycka”. Välfärdssamhället i all ära och med bibehållen beundran för alla oegennyttiga människors insatser är det ändå ytterst Gud som vi prisar för allt gott som sker. För oss som tror är det nämligen en självklarhet att det är Gud som till goda människor gett både kraft och förmåga. I oss själva äger vi som människor ingenting, allt är en Guds gåva. Vi förvaltar, äger inte.

Trons tacksamhet till Gud berör för oss alla de livets områden vi kommer i kontakt med och berörs av. Inte minst i våra relationer till varandra räknar vi med Gud. Av Jesus har i lärt oss att t o m se Gud i våra medmänniskor.

Verkligheten har emellertid också en annan sida. Och här är vi som tror sårbara, i själva verket sårbarare än alla andra som lämnat Gudstron bakom sig. Sånt sker nämligen som inte får ske. Allt slås sönder mitt för våra ögon. Goda drabbas liksom onda. Barn som inget ont gjort får lida. Kriget mejar ner människor utan urskillning. Och Gud tiger.

Den gudlöse får sin otro bekräftad och rycker på axlarna. Det finns ingen Gud, bara villkor att parera så gott som det sig göra låter. Carpe diem, fånga dagen så länge som du äger den.

Men vi som tror rycker inte på axlarna. Vi säger inte carpe diem. Istället tiger vi både inför varandra och inför otrons människor som frågar; var finns nu er Gud.

Inför Gud tiger vi däremot inte. I våra böner ropar vi med psalmisten; ”Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss”., ”skingra de folk som vill krig”!” Visserligen omformulerar vi psalmistens primitiva”Kväs odjuret i vassen, tjurhopar och folkens kalvar” (kalvar, förmodligen ledare), men i sak stämmer vi in i dennes rop på Guds hjälp.

Vår enda tröst är Jesus. På korset ropade Jesus i ångest och smärta ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, när sanningen var att korset var första delen i Jesu upphöjelse.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 5 oktober 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 135 Ideologi, opinion, verklighet)

Bibelstudium i Vivalla den 5 oktober 2016

5Då fick jag (Daniel) se en man som var klädd i linnekläder och som bar ett bälte av guld från Ufas. 6Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som skenet av en blixt, hans ögon var som eldslågor, hans armar och ben som blänkande koppar. Hans röst ljöd som larmet från en folkmassa. 7Det var bara jag, Daniel, som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av skräck och flydde undan och gömde sig. (Daniels bok kap 10 vers 5-7a)

Den rättfärdige juden Daniel som levde i Persien på 500-talet före Kristus hade en syn. Han såg en ängel. Synen återberättas i texten ovan. Bara Daniel såg ängeln, männen omkring honom såg den inte.

Så är det ofta, vissa ser andra gör det inte. Vad då ser? Ser ytterligare en dimension i tillvaron, en dimension som inte är tillgänglig för andra.

Detta gäller i alla sammanhang. Det är därför våra bedömningar av varandra så kraftigt skiljer sig åt. Det är därför vår tro tar sig så olika uttryck. Vissa ser, andra gör det inte.

När jag förbereder detta talar lärda människor på radion om evolutionen, om hur evolutionen en gång i tidernas gryning skapade sexualiteten. Nästa dimension, den om Gud som ligger bakom evolutionen, hade man ingenting att säga. Den delen av verkligheten såg de inte.

I morse såg jag på tysk TV. Tacksamhet över livet var ämnet. Danke (tack) sjöng man i den beledsagande sången, inte Tack Gud. Denna andra dimension såg man inte. Männen tillsammans med Daniel som inte såg, är sannerligen inte ensamma.

I Daniels bok har varje folk sin skyddsängel. Perserna hade en skyddsängel, grekerna en annan och Israel åter en tredje. Det var persernas skyddsängel som Daniel vittnade om i texten ovan. Israels skyddsängel hette Mikael. Det är denna skyddsängel som har gett namn åt förra söndagen, den helige Mikaels dag. Och med skyddsänglar är det som med så mycket annat Vissa upplever att det finns skyddsänglar, andra inte.

Nu är det inte okomplicerat med dessa olika dimensioner. Ibland är det nämligen berikande att se det andra inte ser, ibland är det tvärtom. Att se tillvarons mångskiftande djup är berikande, att plågas av vanföreställningar tar i förlängningen död på människan.

Daniels bok, varifrån texten är hämtad, är omdiskuterad just på grund av sina olika dimensioner. Boken ger dels historisk kunskap, dels gör den anspråk på att avslöja framtiden. Detta via den fromme juden Daniel och hans syner som bland annat Persiens skyddsängel meddelade honom, den ängel som framträdde i visionen ovan.

För egen del relaterar jag Daniels utsagor till evangeliets Kristus. Står dessa sig inför honom, tar jag dem till mig. Om inte, anpassar jag budskapet i Daniels bok till det som är centralt i evangeliet.

Dessutom glömmer jag inte mitt förnuft. Jag kan för mitt samvetes skull inte trampa på det som förefaller mig vara uppenbar sanning. Men nog tror jag på skyddsänglar. Det berikar.