Bibelstudium i Vivalla den 27 aug 14

 Folket svarade: ”Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.” (Josua kap 24 versarna 16-18)

 Islamiska staten (ISIS) förjagar och dödar i Islams namn och vi förfäras. Tänk att man i Guds namn kan göra något sådant. För dig och mig är detta både otänkbart och bestialiskt.

 Men betänk ditt eget andliga arv. Också Israels barn förjagade och dödade när de intog Kanaans land efter de fyrtio åren i öknen. Dessutom gav de Gud äran för att de lyckades i sitt uppsåt. Texten ovan är en av många som visar det.

 Detta dilemma löser vi vanligen genom att förandliga de gammaltestamentliga texterna. Det är ondskan som fördrivs och det är djävulen vi tar kål på. Detta med hänvisning till Kristus. Med Kristus som tolkningsnyckel menar vi oss ha rätt till detta sätt att läsa. Vi säger t o m att Gamla testamentets brutaliteter är menad att förstås på det sättet.

 Jag har i och för sig inget att invända mot detta förandligande. Själv läser jag alltid såväl Gamla som Nya testamentet med Jesu försonande och upprättande verk i bakhuvudet. Därför har jag inga problem att stämma in när folket enligt texten ovan svarade: Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Men jag gör det inte därför att Herren jagade bort amoreerna från sitt hemland. Jag gör det därför att i Kristus ”finns varken jude eller grek, slav aller fri, man eller kvinna”. Alla är vi ett i Kristus. (Gal 3:28)

 För mig är det därför självklart att betona den strömkantring i andelivet som inträdde i och med Kristus. Inte så att jag tar ifrån Jesus hans judiskhet. Judiska lärde har övertygande visat hur judisk Jesus var i sitt tänkande. Men hans handlande vände detta till trots upp och ner på begreppen. Konsekvensen av detta Jesu handlande blev att vi som kallar oss Jesu lärjungar tvingas omvärdera det i bibelns grundläggande begreppet ”utvaldhet”. Jesus har lärt oss att syftet med att vara utvald av Gud är att tjäna, inte härska, övertyga inte tvinga, integrera inte fördriva.

 För mig känns det renhårigt att påpeka att denna strömkantring kan avläsas i bibeln. Att inte erkänna den utan istället hävda att bibeln konsekvent från första bladet pekar fram emot Kristus, är för mig inte ärligt.

 Att kännas vid bibelns inkonsekvens gör det dessutom lättare att läsa i bibeln. Jag kan läsa som det står utan att behöva vända till det så att det går ihop med vad jag anser vara en ofelbar bibel.

Bibelstudium i Vivalla den 20 aug 14

 1Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: 2förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. 3Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. 4De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. (Paulus andra brev till Timotheos kap 4 versarna 1-4)

 Troligen var det inte Paulus själv som höll i pennan när andra Timothosbrevet skrevs. Det var förmodligen någon av hans lärjungar. Både innehåll, språk och stil vittnar om detta.

 När brevet skrevs hade tron tillfälligtvis och lokalt toppat. I stället för utveckling var de kristna nu inriktade på att försvara uppnådda positioner. Om hur detta försvar tedde sig vittnar inte bara texten ovan utan hela det brev vari texten ingår.

 Nog om detta. Brevet blir inte mindre Guds ord för det. Rätt förstått hjälper oss brevets innehåll att reflektera över hur vi skall försvara och hävda kristen tro idag.

 Kämpa på skall vi alldeles uppenbart, inte ge upp. I tid och otid skall vi argumentera för vår sak, tillrättavisa, vederlägga och vädja. Och hur aktuell är inte iakttagelsen att folk inget annat vill höra än sådant som de önskar, det som kliar i dem att få höra.

 Sunda läran var för Paulus botemedlet. Det betyder idag att argumentera för Guds existens, Jesu gudomliga ursprung och hans sanna mänsklighet och korset och uppståndelsen som historiens vändpunkt. Dessutom är det vår plikt att hävda bibelns sanning och att stå upp för kristen moral och etik. Och gärna göra allt kortfattat och i välavvägda formler. (Dogmer är det kristna namnet på dessa formler.)

 Detta låter säga sig och effektivt kan det också stundtals vara. Det skall inte heller förnekas att den sunda läran hjälpt både den ene och den andre till frimodighet i sin kristna bekännelse.

 Men med den sunda läran kan jag personligen aldrig låta mig nöja. Jag vill tillbaka till den Paulus som själv höll i eller styrde pennan, den Paulus som skrev bland annat Romarbrevet, 1 Korinthierbrevet och inte minst Galaterbrevet.

 Denne Paulus nöjde sig inte med försvar, han tog veritabla trossprång och han prövade frimodigt försoningens och upprättelsens hemligheter utan att se sig om. Nog fördömde han trosfränder som som inte förstått korsets hemlighet och betydelse. Men han tvekade aldrig att tränga djupt in i evangeliets konsekvenser utan att känna sig tvungen att ständigt förenkla, precisera och popularisera.

 För egen del kan jag inte leva utan det fria sanningssökandet. Jag kan heller aldrig låta bli att söka denna sanning i korsets hemlighet. Fritt sanningssökande och passion för korset, det är min melodi. Försvara positionerna får andra göra.

Bibelstudium i Vivalla den 13 augusti 2014

 Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. (Paulus brev till romarna kapitel 8, vers 3)

 Om den lag som Paulus här har synpunkter på, har jag idag inget att säga. Här hänvisar jag till tidigare utläggningar. Däremot skall jag koncentrera mig på orden om Jesus som syndoffer som dömde synden i människan. Närmare bestämt gör jag ett försök att omvandla vad Paulus vill säga så att det blir förståeligt i dag. Jag gör det mot bakgrund av hela den första delen av av det åttonde kapitlet i Romarbrevet.

Kristi offer på korset dömde synden, står det. I förlängningen betyder det att det att Paulus såg avrättningen på korset som ondskan personifierad. Något värre finns inte än att döda en oskyldig och dessutom rättfärdig människa. Skall någonting fördömas här på jorden så är det detta.

Av detta följer att ondskan kan rangordnas i ont, mer ont och mest ont. Mest ont var och är att beröva den rättfärdige Kristus livet. Vidare att annan ondska är underordnad denna avgrundssynd.

Som kristen har jag därmed fått en etisk värdeskala att vaka över. Främst vaka över att de etiska värdeskalorna i mitt eget inre inte rubbas. Egenintressen kan göra det, gruppsolidaritet och rasism likaså. Det är sannerligen inte bara skottlossning bland kriminella gäng som visar på vad rubbade värdeskalor kan åstadkomma.

 Nästa steg i min utläggning av Paulus blir att konstatera att Guds dom över synden trots allt inte var ett fördömande. Jesu död utgjorde inte själva slutpunkten. Gud lät Jesus uppstå och i denna uppståndelse låg förlåtelse, försoning och upprättelse. Och inte bara det, Gud lade också kraft i sitt ingripande. Tron på Kristus är därför inte enbart ett försanthållande utan innebär också delaktighet i förlåtelselsens, försoningens och upprättelsens verklighet. Detta i sin tur skapar möjlighet att leva utifrån nya förutsättningar.

 Till dessa nya förutsättningar hör vilja att värna den av Gud vid korset upprättade värdeskalan liksom kraft att leva i försoningens och upprättelsens verklighet. Rubbade och omkastade värdeskalor i mitt inre visar att Guds dom över synden inte längre är verksam i mitt liv.

 För egen del måste jag erkänna att jag långifrån är i stånd att permanent hålla ställningarna. Jag faller ständigt på nytt tillbaka. Det är som om korset försvunnit ur mitt liv. Men jag kommer tillbaka. Kan inte låta bli att komma tillbaka. Försoningens kraft är för mig oemotståndlig.

 Tack Paulus för att du lärde mig att förstå Jesus på detta sätt. Också ett tack till Martin Luther som visade på den dagliga omvändelsens nödvändighet.

Bibelstudium i Vivalla den 6 augusti 2014

 Himlarna förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk (Psaltaren 19 vers 2)

Med i bagaget har jag inte enbart min erfarenhet av det verkliga utan också hur jag upplever det verkliga. Jag lever bildlikt talat i två världar samtidigt, oftast utan att tänka på det. Minst två, om sanningen skall fram. Allt kan ju ses på många olika sätt.

      Så är det även i bibeln. Bibeltexterna kryllar av exempel på detta dubbelseende. Psaltarversen ovan är ett av många paradexempel. Det är inte varje människa som kan vittna om att himlarna förkunnar Guds härlighet, men psalmisten gör det. Samtidigt är jag övertygad om att samme psalmist upplevde himlen precis som vi andra, d v s som ett blått oändligt hav ovan honom.

      Fenomenet dubbelseende beror av att levande människor inte enbart registrerar fakta utan också tolkar och försöker förstå. Registrerar och tolkar, det ena är lika viktigt som det andra. Registreringen av fakta förutsätter omutbar ärlighet, tolkningen dessutom en rad andra egenskaper för att inte gå snett.

     Tolkningen av verkligheten kan nämligen gå snett och gör det ofta. Det kan gå så snett att det i värsta fall leder fram till krig och elände. Krig beror alltid, säger alltid, på att man inte kommit överens om hur verkligheten skall tolkas. Osund tolkning av verkligheten har också lett till religioner och livsuppfattningar som fört människor i fördärvet.

     Alla tolkar, det måste understrykas. Religiösa som ateister gör det, gör det alltid, ingen undantagen.

      En kristen förståelse av verkligheten är avhängig Kristus. Och som alla andra både såg och tolkade Jesus. Bland annat satte han sin profil på tolkningen av de gamla heliga texterna. Människan blev viktigare än löfteslandet, gåvan viktigare än kravet, ärlighet viktigare än gruppsolidaritet, för att ta det mest karakteristiska i hans läsning av det Gamla testamentet. Och Gud var för Jesus ”allt överallt”, om jag tillåts använda ett uttryck hämtat från aposteln Paulus. Människans väg var för Jesus en rörelse mot försoning och upprättelse där han själv var en del av denna försoning.

     En människa som tagit intryck av Jesus fuskar därför inte med sanningen och manipulerar aldrig fakta. Det svär mot kravet på ärlighet. När jag som kristen kommit under Jesu påverkan påverkas däremot min syn på rätt, fel och mening. Som Jesusanhängare är det dessutom inte så säkert att jag enbart håller på de egna. Jesus har ruckat på mitt partsintresse.

     Detta med partsintresset har blivit något av käpphäst för mig. Det har bland annat lett till att jag klassar kyrkor på ett originellt sätt. Jag har till min förvåning märkt att jag inte i första hand tänker på vad de olika kyrkorna läror. Vad som främst intresserar mig är om deras partsintresse rubbats av Jesus. Kyrkor som alltid försvarar de egna positionerna har jag följaktligen föga intresse av.